Picture
Nalens Cabaret-band i Harlem med Rolf Carvenius, Calle Lundborg, Mats Jadin, Hasse Larsson & kapellmästaren själv, Göte Wilhelmsson
Det som sker i Cabaret Harlem under en danskväll på Nalen är för många trogna Nalenvänner en musikalisk och humoristisk bonus på en i övrigt lustfylld fröjdarafton. När sulan på dansparketten har gått varm är det skönt att bänka sig i Harlem och digga jazziga solister samtidigt som skrattmusklerna lockas fram av toastmaster Rolf Carvenius. Det krävs både mod och skicklighet för att inleda en Cabaret med historien om mannen som kommer hem från ett läkarbesök med beskedet att han bara har åtta timmar kvar att leva. Låt oss älska hela natten! uppmanar han sin hustru. Varpå hon svarar att det är lätt för dig att säga; du som inte ska upp i morgon bitti...
Innan skratten klingat av har Carvan satt klarinetten i munnen och tillsammans med det taggade Husbandet inleder han Harlemcabareten med fullt ös. Festligt, folkligt och fullspikat är den smått legendariska reklamramsan som besannas med råge.


Det sägs ibland att atmosfären sitter i väggarna. I Cabaret Harlem finns det fog för detta talesätt. Guldmedaljören i tresteg vid Stockholm-OS 1912, Topsy Lindblom, visade sig vara inte bara en skicklig idrottsman (vinnarhoppet mätte 14.76)  utan även en ordskapare och nöjesentreprenör av rang. Han startade Danspalatset National 1934 och lyckades vända ställets skamfilade rykte till ett framgångsrecept, där storstadens unga swingpjattar och buggarbrudar fylkades. Nalenannonserna blev tidigt beryktade för Topsys fantasirika och koncisa språk. Köerna till Danspalatset gick ofta långt ut på Regeringsgatan.
Picture
Göte Wilhelmsson. Osannolikt nog 88 år & spelar fortfarande underbart fint piano!
Att Topsy Lindblom, denne klurige nöjespappa, sades vara totalt omusikalisk hindrade inte att han snappade upp ett och annat från musikbranschen. Att jazz spelades med extra glöd i Harlem på Manhattan i New York, det fick han klart för sig. Alltså etablerade han från 1947 Nalens eget Harlem i den mindre lokalen, där det i begynnelsen hade vankats kultis med dragspel och gammeltjo. Harlem blev snart ett begrepp, inte minst på grund av legendariska jamkvällar med internationella celebriteter, varvat med våra främsta inhemska giganter. Från Stan Getz, Lucky Thompson, Toots Thielemans, Sonny Rollins och Mose Allison till Lasse Gullin, Putte Wickman, Arne Domnérus, Carl-Henrik Norin och Hacke Björksten. Sena onsdagar och fredagar var det nattjam där varierade kombinationer av spelsugna musikanter bjöd på stundtals magiska musikhappenings. Som minderårig gunstling hos Topsy fick jag dispens och därmed uppleva oförglömliga stunder av intensiva jazzdueller. Publiken, stundtals i extas, upplevde musiken genom en kompakt rökridå. Ty; var man en cool jazzdiggare, ja då hade man ofta en cigg i mungipan, samtidigt som  man med kännarmin nickade gillande till den solist som gick segrande ur musikduellerna.

Humorinslagen i Cabaret Harlem var också synnerligen minnesvärda. När den tokrolige Mats Bahr kom loss ordentligt och bjöd på enmansshow i särklass, då garvade publiken hejdlöst. Oavsett han agerade onykter kroggäst, pansarsoldat Pettersson eller med hjälp av playback begick oemotståndlig parodi på självaste Elvis Presley och Jailhouse Rock.
När en entusiastisk publik visar sin glädje genom ihållande applåder och bestämda fotstamp, då förstår man ännu bättre vad den legendariske ordmakaren och nöjespappan Topsy Lindblom hade i tankarna när han trollade fram de beryktade orden: Mycket händer och fötter!

Text: Leif Domnérus
Bild: Nilla Domnérus


Picture
Kö ända ut på Regeringsgatan. En icke ovanlig syn när Nalens Vänner arrangerar danskväll med Harlemcabaret.
Fotnot: Topsy Lindblom föddes 1891. Han startade Nalen 1934 och drev stället fram till sin död 1960. Sonen Hasse tog över och fortsatte fram till 1967, då popmusiken övermannade jazzen och den mogna och mer dansanta publiken trängdes undan. Pingstpastorn Levi Petrus tog över Gata Regerings 74 och bedrev själavård och soppkök i trettio år, från 1967 till 1997. Sällskapet Nalens Vänner bildades 1984 och från det att Nalen åter öppnades 1998 har vänföreningen arrangerat populära kvällar med två orkestrar och dans nonstop, helt i Topsys anda. Och självklart, en äkta Nalenkväll innehåller givetvis även en Harlemcabaret!  

 
 
Få saker kan kännas mer upplyftande än att avnjuta ett genomlyst, sannfärdigt och i bästa mening kultiverat samtal mellan två jämlikar.
En motsvarande interaktion med ett par jämbördiga musikprofiler fungerar absolut på samma hälsobringande vis.
När Krister Andersson och Jan Allan samspelar lördag 25 mars i Plugged Records intima källarmiljö i Gamla Stan, Stockholm, då erbjuds den förtjusta lyssnarskaran en själsförening som i sig utgör ett livselixir.
Stockholm Jazz Trio erbjuder välbalanserat understöd till de två solisternas simultana tonfantasier. Daniel Tilling, Jan Adefeldt och Jesper Kviberg på piano, bas respektive trummor är i bästa mening kongeniala som backup, samtidigt som de stundtals även kliver fram som solister i sin egen självklara rätt.


För tjugofem år sedan hade Krister Andersson och Jan Allan långt framskridna planer på ett samarbete. Så pass att de även börjat plocka ihop noter med passande musikstycken för kvintettformat.
Annat kom i vägen, vilket är ett bekant fenomen för frilansande jazzmusiker som ofta inte kan veta hur den närmsta framtiden ser ut. En turnémöjlighet krockar med en i och för sig hägrande solistkonsert. Och så vidare.
Varierande spelmöjligheter ställer sig i vägen. Liksom ibland själva livet.

Picture
Unik trumpetare, varhelst du i världen söker: Jan Allan.
Ett kvarts sekel senare blir det ändå av. Tenorsaxofonisten Krister Andersson och trumpetaren Jan Allan, två av vårt lands mest egenartade improvisatörer, möts i ett för jazzändamål perfekt källarvalv i hjärtat av Gamla Stan.
Väggarnas robusta stensättning avslöjar 1700-talet, medan de välgörande akustikplattorna på ömse sidor om den diminutiva estraden beskriver att vi befinner oss i 2000-talet. Repertoaren bygger på melodiska kändisar från 1900-talet och de enda frågor som behöver besvaras innan konsertdags är tonart och tempo. Möjligen även om pianot ska tilldelas ett inledande chorus innan ensemblespelet tar vid.
Picture
Krister Andersson, lätt framåtböjd, tryggt tillbakalutad.
För att krydda låtmaterialet en bit bortom Den Amerikanska Sångboken har även ypperliga svenska kompositörer som Åke Johansson och Lars Gullin hamnat i den för dagen hopplockade och i sanningens namn ganska rudimentära notmappen.
I sådana här lägen, när en hittills outforskad musikalisk variationsmöjlighet vankas, är det alltid en extra kick att vara på plats med spetsade öron.

Vi som hade det exklusiva nöjet var knappt femtio, en optimal numerär i ett källarvalv som detta. Arrangörsparet Lena och Teijo Agélii kallar spelstället Club Plugged och en trappa upp på gatuplanet driver de skivbutiken Plugged Records, på Stora Nygatan i Gamla Stan. Den gemensamma målsättningen för såväl konserter som skivor lyder: Quality Music for Quality Minded People.
Kaxigt, men både sant och relevant.
Liksom en inledning av ett mästarmöte i en boxningsring känner de båda solisterna på varandra i inledande standardmelodier som Alone Together och Joy Spring.  Precis som trumslagaren Jesper Kviberg sa i pausen upplevde han själv ganska omgående att "Det här, det är på riktigt, nu är det allvar!"

Fokuseringen fanns där och ingick på ett naturligt sätt i själva atmosfären.

När det blir dags för Steve Kuhns märkliga och modala tretaktare The Saga of Harrison Crabfeathers stiger trycket ytterligare. Med sitt intrikata sound och snillrika melodiska löpningar bygger Jan Allan en livfull saga om denne Harrison, som var en älskad hund med pianisten/kompositören Kuhn som husse.

Precis som i verkliga mästarmöten kan man nu förvänta sig att den andre huvudrollsinnehavaren levererar en inlevelsefull svarsreplik.
Och si! Med sin ljusa och sällsamt förtätade ton i saxofonen kreerar Krister Andersson ett helt och hållet originellt soloinpass. Utan några referenser till vare sig Coltrane eller Rollins, däremot hundra procent Krister Andersson. Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre.
Picture
Stockholm Jazz Trio, samspelta, fokuserade, njutbara. Fr v Jesper Kviberg, Jan Adefeldt & Daniel Tilling.
De musikaliska pärlorna avlöser varandra och efter pausen är såväl utövare som lyssnare sammanflätade i en gemensam atmosfär som kan liknas vid matlagningstekniken al dente; uppmjukade men för den skull inte utan tuggmotstånd. En viktig ingrediens är förstås den klokt anlagda repertoaren.
Dave Brubecks synnerligen vackra In Your Own Sweet Way åtföljs av Lars Gullins intrikata Subway och Jan Allan berättar sin minnesbild om när Lars Gullin skrev melodin på tunnelbanan - utan noter och penna - för att vid hemkomsten skriva ut stämmorna till ensemblen, som Jan Allan med förtjusning deltog i.

I den stämningsskapande 1700-talskällaren är den musikaliska förtätningen obruten, även om den självklart på äkta jazzmanér även tillåter glimt i ögat.
Som när frågan om ett melodival dryftas - ska vi spela I Fall In Love Too Easily eller Lover Man? En kort stunds funderande avbryts av kommentaren: Varför inte spela I Fall In Loverman Too Easily!
Det blev en inspirerad version av den förstnämnda melodin och under tiden som Daniel Tilling bjuder på en läcker introduktion dividerar Krister Andersson och Jan Allan om vem som skall spela första - respektive andrastämman.
Just så i stunden är jazzen när den är som bäst! En möjlighet för såväl musiker som publik att känna upptäckarglädje och förtätad närvarokänsla.

Tjugofem år efter de första tankarna på en gemensam ensemble lyckades två av våra allra främsta jazzimprovisatörer få tid för en stunds musikantisk samvaro.
Vad kunde vara mer passande än att de avslutade med en utsökt version av Lars Gullins lysande komposition Fine Together?!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 
 
Picture
Börje Fredriksson Foto: Lars Westin
Börje Fredriksson - jazzmusikant i sin egen rätt

(Artikeln med bifogad ljudlänk är utlagd på nätet/FaceBook i går - 8 januari. Eftersom artikeltexten föll bort lägger jag ut materialet ännu en gång. Dessutom med ännu en ljudlänk, där Börje Fredriksson & Bernt Rosengren unikt nog är fångade på samma inspelning.)

Det fanns en kostbar och samtidigt vördnadsfull dimension i Börje Fredrikssons musik. Att säga att han spelade för livet på sin tenorsaxofon kan låta pretentiöst. Det troliga är förmodligen att han inte hade något annat val.
När han 1968 vid blott 31 års ålder tog sitt eget liv förlorade vi i alla händelser en av våra mest självrådande personligheter i svensk jazz.


Alltför få inspelningar finns bevarade, men när Börje Fredriksson ett par år före sin bortgång samlade sig till LP:n Intervall, utsågs den till 1966 års finaste jazzproduktion och erhöll den ultimata utmärkelsen; OJ:s Gyllene Skiva.

En cd med en varierad och högeligen intressant samling av Börje Fredrikssons glesa inspelningar från radioprogram, jazzklubbar, skolkonserter och tunnsådda studiotagningar gavs nyligen ut av det sparsmakade svenska skivbolaget Dragon. Skivan bär titeln Fredriksson Special, efter en av upphovsmannens egna kompositioner. Förutom den stundtals furiösa och ibland även hjärtskärande tenorsaxofonen med hommage till John Coltrane, visar skivan också på den snillrike kompositören Börje Fredriksson. Egentligen inga konstigheter, men ändå med en självklar aura av särpräglad kreativitet.

På Fredriksson Special medverkar ytterligare några av de på 1960-talet viktigaste stigfinnarna i den moderna svenska jazzen, vilket gör denna kompilation med Börje Fredrikssons originalmusik till en särdeles viktig och välkommen utgåva.

Exempelvis framgår i ett avsnitt hur en blott 23-årig Bernt Rosengren på ett förunderligt vis redan hunnit forma en egen omisskännlig identitet. Den som går utmärkt att njuta av även 2017, när han fortsätter att hänföra oss lyssnare med sin trogna Selmersaxofon. 

Trumpetaren Bosse Broberg och pianisten Bobo Stenson visar också upp kvaliteter som har fortsatt förädlats till perfektion i nutiden.

Skivans genomgående känsla av Börje Fredrikssons krav på äkthet och total satsning är påtaglig. Exempelvis i medföljande länk till en liveinspelning 1964 på Gyllene Cirkeln med Bobo Stenson vid flygeln,  Björn Alke kontrabas och Ivve Oscarsson trummor. Vid solistmikrofonen en tenorsaxofonist som formligen ger allt och tydligt visar att om inte början på solot har fattat eld, ja då ska han ta mig tusan se till att innan det är över ska det flamma upp utav helsike!

Lyssna på Börje Fredriksson i hans egen Blues för Ann-Katrin och hör hur elden tar sig. På Spotify har du resten av den fantastiska cd-utgåvan Fredriksson Special. Intressant nog också med en kort intervju, där Börje Fredriksson på ett lågmält och på samma gång oemotsägligt vis beskriver sin syn på jazzmusik som något livsnödvändigt.

Leif Domnérus

Länk 1:Blues för Ann-Katrin med Börje Fredriksson på Gyllene Cirkeln 1964

Länk 2: Fiskefärd. Komponerad av Lasse Werner. Studioinspelning 1960, finns med på Fredriksson Special med solon av både Börje Fredriksson & Bernt Rosengren
 
 
Picture
Börje Fredriksson. Foto: Lars Westin
Börje Fredriksson - jazzmusikant i sin egen rätt

Det fanns en kostbar och samtidigt vördnadsfull dimension i Börje Fredrikssons musik. Att säga att han spelade för livet på sin tenorsaxofon kan låta pretentiöst. Det troliga är förmodligen att han inte hade något annat val.
När han 1968 vid blott 31 års ålder tog sitt eget liv förlorade vi i alla händelser en av våra mest självrådande personligheter i svensk jazz.


Alltför få inspelningar finns bevarade, men när Börje Fredriksson ett par år före sin bortgång samlade sig till LP:n Intervall, utsågs den till 1966 års finaste jazzproduktion och erhöll den ultimata utmärkelsen; OJ:s Gyllene Skiva.

En cd med en varierad och högeligen intressant samling av Börje Fredrikssons glesa inspelningar från radioprogram, jazzklubbar, skolkonserter och tunnsådda studiotagningar gavs nyligen ut av det sparsmakade svenska skivbolaget Dragon. Skivan bär titeln Fredriksson Special, efter en av upphovsmannens egna kompositioner. Förutom den stundtals furiösa och ibland även hjärtskärande tenorsaxofonen med hommage till John Coltrane, visar skivan också på den snillrike kompositören Börje Fredriksson. Egentligen inga konstigheter, men ändå med en självklar aura av särpräglad kreativitet.

På Fredriksson Special medverkar ytterligare några av de på 1960-talet viktigaste stigfinnarna i den moderna svenska jazzen, vilket gör denna kompilation med Börje Fredrikssons originalmusik till en särdeles viktig och välkommen utgåva.

Exempelvis framgår i ett avsnitt hur en blott 23-årig Bernt Rosengren på ett förunderligt vis redan hunnit forma en egen omisskännlig identitet. Den som går utmärkt att njuta av även 2017, när han fortsätter att hänföra oss lyssnare med sin trogna Selmersaxofon. 

Trumpetaren Bosse Broberg och pianisten Bobo Stenson visar också upp kvaliteter som har fortsatt förädlats till perfektion i nutiden.

Skivans genomgående känsla av Börje Fredrikssons krav på äkthet och total satsning är påtaglig. Exempelvis i medföljande länk till en liveinspelning 1964 på Gyllene Cirkeln med Bobo Stenson vid flygeln,  Björn Alke kontrabas och Ivve Oscarsson trummor. Vid solistmikrofonen en tenorsaxofonist som formligen ger allt och tydligt visar att om inte början på solot har fattat eld, ja då ska han ta mig tusan se till att innan det är över ska det flamma upp utav helsike!

Lyssna på Börje Fredriksson i hans egen Blues för Ann-Katrin och hör hur elden tar sig. På Spotify har du resten av den fantastiska cd-utgåvan Fredriksson Special. Intressant nog också med en kort intervju, där Börje Fredriksson på ett lågmält och på samma gång oemotsägligt vis beskriver sin syn på jazzmusik som något livsnödvändigt.

Leif Domnérus


Börje Fredriksson 1964 - Blues för Ann-Katrin
 
 
Mollstämd harmonik och lyrik med en innerlig julhälsning från en mörktonad altröst som tystnade 2010 vid 80 års ålder.  
Andlöst vackert med en tyvärr utopisk förhoppning om fred på jorden. 
Abbey Lincoln förmedlar sitt budskap i melodin Christmas Cheer tillsammans med bland andra Roy Hargrove på underbart vackert flygelhorn. Inspelat 1996 på Verve-etiketten, en samlingsskiva med högklassig juljazz.
 

Leif & Nilla Domnérus önskar alla goa jazzvänner en härlig jul- & nyårshelg!
Vi lovar att göra vårt bästa för att fylla Din Jazzportal på Nätet med välredigerat jazzmaterial även under 2017. 

Abbey Lincoln/Roy Hargrove - Christmas Cheer

 
 
Picture
En minnesvärd konsert den 8 december i Haninge Kulturhus med fr v Adam Forkelid, Klas Toresson, Pär-Ola Landin & Jon Fält.
Efter en magisk konsert på Fasching ställde jag frågan till jazzlegenden Bengt Frippe Nordström: Hur kommer det sig att jazzmusiker är så snabbtänkta?
Frippes svar kom blixtsnabbt: Dom har inget val!
När Klas Toressons Kvartett omgående etablerar en simultan och integrerad musikalisk konversation på hög nivå vid konserten i Haninge Kulturhus den 8 december kommer jag att tänka på Frippes ord. Jazz av yppersta valör kräver verkligen en snabb uppfattningsförmåga,  i självklar samklang med oförfalskad mentalitet. 

Känsla för feeling är inte heller fel...

Kvartetten som bär tenorsaxofonisten Klas Toressons namn är relativt löst sammansatt. Spelat tillsammans i olika konstellationer har de förstås gjort, men sällan som reguljär kvartett. Det är också detta faktum som får mig att fascineras extra av alla de intrikata detaljer som ingår i spelet och som så uppenbart är påkomna just i stunden. Alldeles oavsett vem i gruppen som tar initiativet.

Melodivalet en friskt varierad kombination av aldrig föråldrade evergreens som Jerome Kerns All The Things You Are och Bill Evans ljuvliga ballad Very Early, varvat med Klas Toressons egna och ständigt påhittiga alster som Bobo´s Delight och Lester. Den förstnämnda som en honnör till Bobo Stenson och den andra som en hyllning till en avhållen katt vid namn Lester. Men förstås också en eloge till jazzlegenden Lester Young.

Det är en sann fröjd att uppleva växelspelet mellan standardmelodier och egenskrivna original. Inte minst på grund av den växlande harmoniken, där man å ena sidan vet vad som komma skall och å andra sidan måste vara ständigt alert, för att inte missa alla intrikata detaljer.

Att personkemin i gruppen är såväl förbehållslös som hängiven känns tydligt, vilket fortplantas till en fint lyssnande och vaken publik. 
Picture
Dags för konsert... Soundcheck avklarat, instrumenten är på plats, publikens förväntan likaså. Snart skall scenen intas av kvällens ensemble. Spännande!
Pär-Ola Landins hantering av kontrabasen präglas av grundläggande stadga i rytmen och en djup klangbotten i den varma tonen. Det fina soundet frambringas med förnämlig intonation och ett angenämt rent spel. Samtidigt är denne oegoistiske basist ständigt lyhörd för nyanser och detaljer i den gemensamma processen. Ett rytmiskt fundament att lita på.

Jon Fälts trumspel är ständigt variabelt; han är en filur som till och med kostar på sig att spela lufttrummor, det vill säga vifta med visparna ovanför trumskinn och cymbaler. Man måste sitta väldigt nära för att om möjligt uppsnappa denna extravagans. Allt blir dock förklarat och förlåtet när man avnjuter den ständigt levande och pulserande rytmik med finurlig ornamentik som denne upptågsmakare så självklart producerar.

Adam Forkelid har en klaviaturteknik som inger respekt, men han är för den skull aldrig ute efter att imponera. Ibland passar det med blixtsnabba löpningar följt av mäktiga klusterackord. En sådan urladdning kan mycket väl efterföljas av ett impressionistiskt anslag, likt en skir akvarell. Glimten i ögat finns där, även när han blundar intensivt under ett solo.

Klas Toressons sätt att spela tenorsaxofon präglas av oförfalskad ödmjukhet, parad med självklar auktoritet. Personligen ser jag denna kategori av utövare som extra lätta att uppskatta. De positiva vibbarna kan mycket väl bero på att ödmjukheten aldrig övergår i underdånighet och att auktoriteten alltid fungerar med självklarhet, utan att bli pompös.

Dessutom har Klas Toresson ett vackert och moget sound i saxofonen. Lyssnar man efter förebilder blir det inte lätt. Han gör nämligen musik enbart på sina egna villkor. Själva kvintessensen i hans konstnärskap är nog just detta; att han spelar sitt eget spel utan sidoblickar eller krystade manér.

Konserten i Haninge Kulturhus närmar sig sitt slut, de fyra på scenen har tagit ett allt fastare grepp om publikens intresse genom ett oupphörligt närvarande spel, där fokusering ingått förening med lekfullhet och traditionen visat sig vara naturligt besläktad med nuet. Inte minst på grund av den läckert mixade repertoaren.

Då plockar kvartetten fram ett ess ur rockärmen!
Picture
Kvartetten har ett ess i rockärmen - Lisa Björänge kliver fram och formligen exploderar i fantasifullt välljud. Läckert!
Den alltför lite omtalade sångerskan Lisa Björänge kliver fram och greppar solistmikrofonen. Utan en millisekunds betänketid tar hon över kommandot och ger sig in i en hejdlöst utlevelsefylld scatsång; en ordlös vokal förlösning som får såväl musiker som publik att spärra upp ögonen i påtaglig förväntan. Hur ska det här sluta?

Lisas tonkaskader kan jämföras med en instrumental solist på ett så vildsint och samtidigt kontrollerat sätt man sällan får höra. Lisa flyger bildlikt talat helt fritt och när hon väl landar i klassikern Bye Bye Blackbird är det dags att sänka axlarna och bara njuta. 

Publikens reaktion är översvallande och Lisa klappas in till ett extranummer. Samma här, hon vänder ut och in på en sliten klassiker som All Of Me och får den att likna en nyskriven raplåt, med den viktiga skillnaden att här ingår såväl välsynkoperad rytmik som kvalificerad harmonik.

Ett underbart slut på en absolut höjdarkonsert.
Picture
Två framstående & närstående musikprofiler i skön förening.
Vi sitter ner efter konserten och Klas konstaterar med förnöjelse att publiken var klart uppmärksam och välvillig just den här kvällen.

- Det känns som att bli rikligt belönad, när man verkligen försöker bjuda på bra musik och får uppriktig  respons. Att få med sig publiken i sin egen upplevelse är ju det man strävar efter varje gång. Speciellt när det handlar om en mindre grupp som kvartettformatet och när musiken till stor del är ens egna original.

Klas är uppenbart nöjd och för att understryka tillägger han att det faktiskt är en rent terapeutisk känsla, att få spela jazzkvartett på helt egna villkor. Ett av flera talande exempel bjöds när Klas under konserten berättade att han just kommit hem från USA, där han i ett julhetsigt varuhus hört Mel Tormés vackra The Christmas Song. Varpå vi bjuds ett avskalat och renodlat tenorspel som är precis så hjärtevärmande och själsbefrämjande som den bästa av julhelger borde kunna vara.

Målet för resan till Kalifornien som Klas genomfört var en släktträff; han har sedan snart tio år en amerikafödd hustru och två barn, en 6-årig pojke och en 3-årig flicka. När vi diskuterar musikalisk utveckling är han noga med att peka på hur detta med familj och barn har påverkat hans liv och därmed även hans sätt att se på musik och sitt eget musikaliska uttryck.

- När man inser hur viktiga barnen är i ens liv blir musiken på något sätt mindre viktig. Vilket har varit bra, eftersom jag märkt att jag kan spela mer avslappnat. Jag måste exempelvis inte inleda ett solo med att försöka spela helt furiöst. Det fungerar bra, även om man tar det litet lugnare...

Den mognad och det eftersinnande spel som Klas talar om har han i och för sig strävat efter sedan han antogs till Musikhögskolan Ackis i Stockholm vid blott 19 års ålder. Undermedvetet tidigare än så. Som trettonåring i Sandvikens musikskola spelade han altsax i en jazzgrupp och blev, som han säger, "indoktrinerad med swing". Inte minst genom att det var obligatoriskt i musikstudierna att bevista Sandviken Big Bands konserter. I hemortens eget storband ingick tenorsaxofonisten Lennart Jonken Jonsson. Denne djuplodande musikant blev något av en mentor för den unge Klas Toresson.
De som lärde känna den varmhjärtade och naturbegåvade Jonken inser lätt hur själsbesläktade den äldre och den yngre tenorsaxofonisten måste ha varit.

Även om Klas tydligt markerar att ett tungt svängigt storband aldrig kan vara fel, vidgades vyerna påtagligt i mötet med lärarna på Ackis.
 
- Att uppleva den eld som ständigt brinner i Fredrik Ljungkvists tenorsax bekräftade för mig hur viktigt det är att alltid sträva efter att göra sitt allra bästa.

- Lika viktigt var det att få spela med och inte minst samtala med Joakim Milder. Jockes förmåga att så att säga tänka utanför boxen blev en verklig ögonöppnare. Att sedan även få impulser och idéer från sådana storheter som Alberto Pinton och Bobo Stenson gjorde ju inte saken sämre precis...

Den spännande frågan om att skaffa sig ett eget sound menar Klas inte är ett självändamål. Att man tar med sig intryck och känslor från förebilder är förstås självklart. Själv växte han som sagt upp med Jonken Jonssons underbart varma välmodulerade spel. Den tidigare nämnde Lester Young hänförde med sitt unikum och sin totala avspändhet. Ben Webster hör absolut till de främsta i Klas favoritstall och en dos Coltrane menar han att väldigt få tenorsaxofonister klarar sig utan.

- En fluffig ton med en tydlig kärna! Det är nog en rätt bra beskrivning av mitt ideal. Filosoferar Klas Toresson och tillägger att i det sammanhanget kan det knappast finnas någon jazzkunnig som inte älskar Bernt Rosengren för hans ton och för hans enormt fina balladspel.

- Det är väl den mognaden och självklarheten man söker efter hela tiden...
Picture
Klas Toresson - en musikant som är lätt att tycka om.
På god väg mot ett 20-årsjubileum som frilansande jazzmusiker har vårt 37-åriga intervjuoffer, precis som majoriteten av sina yrkeskollegor, insett att för brödfödans skull gäller det att vara vaken för många olika typer av spelningar.

- Exempelvis är jag fast medlem i Glenn Miller Orchestra som drivs av Jan Slottenäs. Från början kanske jag fnyste en del åt repertoaren, men ganska snart insåg jag att det vi spelar faktiskt är en musikskatt. Dessutom ingår i princip bara högklassiga musiker i orkestern, vilket förstås är stimulerande.

På samma sätt hade Klas ganska dunkla föreställningar om den äldre jazzen, den som Kustbandet grundar sin musikfilosofi på.

- Samma där, ler Klas, när jag väl insett att det finns massor att hämta ur exempelvis Ellingtons tidiga repertoar, då växte min aktning och förståelse för den tidiga jazzmusiken. Lärorikt och verkligen mycket givande!

När Klas beskriver sina känslor kring olika delar av den mångskiftande jazzhistoriken återkommer jag i tankarna till hur Lisa Björänge tog oss med storm när hon fullkomligt orädd och utan spår av fåfänga kastade sig rakt ut i den ordlösa världen.

Hur skulle Klas Toresson helt kort beskriva Lisa Björänge?

- Det är enkelt. Hon är en riktig firecracker. Hon exploderar och väcker oss alla.

Text & foto: Leif Domnérus

 
 
Hej alla goa jazzvänner!

Tjugotusen besökare har klickat in på vår Jazzportal (domnerus.se) sedan starten i augusti 2015.

Vi tycker själva att det är en helt okej utveckling, men vi vill förstås nå ännu fler. Självklart, eftersom vi älskar jazz, men också därför att ju fler som kollar sajten, desto mer inspiration för oss att fortsätta med den ideellt drivna Jazzportalen.

För att nå ännu fler jazzälskare startar vi nu en Facebook-sida, som vi länkar till Jazzportalen. Vi hoppas att du känner för att ingå i vänkretsen!
Klicka här - gå in och gilla jazzportalen på Facebook!

Dagen till ära länkar vi en digital nyhet som bär titeln "3 Decades of Dompan":

As Time Goes By - Lyssna!
Lover Man - Lyssna!
Struttin' with Some Barbecue - Lyssna!

Tre godbitar från tre olika decennier med Arne Domnérus. Detta digitala projekt är producerat av Arnes sonson Peter Domnérus, som arbetar för det svenska skivbolaget Cosmos. De tre digitaliserade melodierna ingick i den platinasäljande cd-utgåvan Best of Dompan, som kom 2004. Peter var producent även för Best of Dompan, som en hyllning till farfar Arnes 80-årsdag, 20 december 2004. (Arne gick bort den 2 september 2008).

De tre digitala versionerna av Arnes musik släpps på Amigo, som en markering av att detta kvalitetsinriktade svenska skivbolag firar 50-årsjubileum.

Känn dig mycket välkommen till vår nya FB-sida och vill du göra en betydelsefull insats för att sprida jazzens budskap, ja då bjuder du in även dina vänner på Facebook till vår FB-sida.

Kram & allra bästa hälsningar!

Leif & Nilla Domnérus

Fotnot:  Vi driver Jazzportalen helt ideellt, men skulle förstås inte ha något emot att få en kapitalstark och jazzälskande sponsor, som i så fall skulle uppmärksammas mycket hjärtligt på Jazzportalen. Alla förslag är synnerligen välkommna!

           3 Decades of Dompan:

  • As Time Goes By. Inspelad 1971. Arne Domnérus-altsax, Claes Rosendahl-flöjt, Bengt Hallberg-piano, Georg Riedel-bas, Egil Johansen-trummor.
  • Lover Man. Inspelad 1988. Arne Domnérus-klarinett, Ulf Johansson-Werre-piano.

 
 
Det är alltid vanskligt att vara tvärsäker, men säg mig någon svensk kvinnlig sångartist inom jazz och krogshow som kan mäta sig med Monica Zetterlund?
En så fullkomligt självklar naturbegåvning; försedd med alla de musikaliska och sceniska attribut man kan begära. Inklusive strålande karisma och högoktanig explosivitet, exklusive allt tänkbart överspel och onödiga manér.
För alla musikaliska finsmakare är det därför en strålande nyhet när det dyker upp en tidigare outgiven inspelning med den magnifika Monica Zetterlund!


I januari 1964 stod den före detta växeltelefonisten från värmländska Hagfors på Berns stora scen, uppbackad av fem kvalificerade jazzmusikanter. Trumpetaren Lasse Färnlöf ledde orkestern och hade vid sin sida altsaxofonisten och flöjtisten Leo Wright, ett verkligt hett amerikanskt gästspel.  Pianisten Göran Lindberg svarade tillsammans med basisten Göran Pettersson och Leffe Wennerström bakom trummorna för en synnerligen elastisk och följsam uppbackning. Det märks skivan igenom att vokalstjärnan och kvintettens medlemmar trivs utomordentligt väl tillsammans.

Repertoaren är rikt varierad och en ren fröjd att avnjuta. Den Amerikanska Sångboken utgör en solid musikalisk grund med pärlor som Bye Bye Blackbird, Honeysuckle Rose, Speak Low och Social Call. 
Picture
En strålande glad Monica Zetterlund, avspänd i baren på Berns, fångad av Nilla Domnérus.
Men! Den verkliga finessen är att Monica Zetterlund har begåvats med helt lysande svenska texter, baserade på de amerikanska originalen. Beppe Wolgers och Tage Danielsson, dåtidens främsta textförfattare inom underhållningsbranschen, måste ha varit på sprudlande humör, med tanke på all den kreativa och humoristiska försvenskning som de svarat för.

Säkerligen har de inspirerats av tanken på vem som skulle tolka deras verser. Jäntan från Hagfors hade de facto redan i tidigt 1960-tal visat att hon var något alldeles extra, såväl vokalt som sceniskt. Året innan scenshowen på Berns hade hon exempelvis rest i Folkparkerna med Tage Danielssons texter och på hösten samma år, d v s 1963, gjorde hon succé i en krogshow på Hamburger Börs med texter skrivna av Beppe Wolgers.

Picture
Monica Zetterlund i elegant hatt, här på Mosebacke. Foto: Nilla Domnérus
På den fram till nu outgivna skivan får vi vara med om Monica Zetterlunds första helt egna krogshow, drygt femtio år senare! Det är den ständigt alerte producenten Lasse Zackrisson på Vax Records som har nosat upp denna fenomenabla musikföreställning, med en 27-årig vokalartist i verklig högform.
För alla älskare av Monica Zetterlund, såväl jazzvänner som helt vanliga människor som förstår sig på musikalisk kvalitet, är denna fantastiska skiva med titeln Monica Z på Berns 1964 en ren och skär fröjd att lyssna till.
Varning utfärdas härmed för såväl gåshud som glädjetårar.

Leif Domnérus  

Smakprov från Monica Zetterlunds veckolånga gästspel på anrika Berns 1964 återfinns här nedan. Dels det magnifika öppningsnumret på showen: En sån stor skön sagolik värld (It´s a Big Wide Wonderful World). 
Dessutom en svensk variant på melodin Crazy He Calls Me, som helt enkelt fått titeln Raspi. (Raspig var på den tid det begav sig en person som var litet lagom tokig...)

 
 
Picture
Povel Ramel gjorde 2003 ett fantastiskt framförande på Jazzfestivalen Alandia på Åland.
Att vara friherre är ingen bedrift; det räcker med att födas av adliga föräldrar. Svårare är att på egen hand bli en kvicktänkt revyförfattare, melodiös kompositör, duglig pianist, nyanserad sångare och kvalificerad komiker. Povel Ramel var allt detta och med nära tusen (!) fiffiluriga texter och harmoniskt välkalibrerade kompositioner skrev han för evigt in sig i den svenska underhållningsbranschen.
Till Havsbandet var dock en visa som Povel aldrig spelade in. Däremot fångades den av Gert Ljudfadern Palmcrantz mikrofon vid ett celebert tillfälle. 
Historien om den icke utgivna visan och faktiskt också själva visan får du här!


Den ständigt alerte Gert Palmcrantz underhöll med ett uppskattat kåseri  på Lidingö Stadshus, i samband med att han under mars månad visade upp äldre inspelningsapparatur ur sin samling samt även prov på många av de skivinspelningar han producerat. Mängden av artister som Ljudfadern dokumenterat på skiva är imponerande och vid den trivsamma tillställningen uppehöll han sig helt och hållet till känt folk som befolkat den ö där han själv har hemadress, d v s Lidingö.
Picture
Gert Ljudfadern Palmcrantz kåserar kring kända personer som bott på Lidingö. Varpå han spelar upp en outgiven Povel Ramel-melodi!
Även Monica Zetterlund bodde en hektisk period av sitt liv i eget stort hus på Lidingö och på Ljudfaderns lilla utställning hade den oförglömliga sångerskan en egen avdelning med LP-konvolut, de flesta av dessa inspelningar med ljudtekniker Palmcrantz vid studioreglarna.
Picture
Ett urval av de många skivor med Monica Zetterlund där Gert Ljudfadern Palmcrantz suttit bakom spakarna.
Povel Ramel hörde också till de kulturprofiler som bodde på Lidingö. Ljudfadern hade givetvis bandat Povel vid ett flertal tillfällen innan den legendariske underhållaren vid 85 års ålder avled 2007.

Ett alldeles speciellt tillfälle var när Povel Ramel 1964 inför en mindre skara lyssnare framförde en melodi som han varken förr eller senare kom att spela in på skiva. Till Havsbandet kallade Povel den lilla visan och på ljudlänken här nedan beskriver Gert Palmcrantz bakgrunden.
Picture
En mästare i aktion. Friherre Ramel fångad av Nilla Domnérus.
Med Gerts tillåtelse gjorde jag en egen upptagning som inkluderar Ljudfaderns introduktion, därefter följer en högstämd kvinnlig radioröst som ber att få presentera skönsångaren (!) Ove Parmell (Ett alias som Povel använde ibland). Därefter inträder skönsångaren själv och ber att få framföra ett stycke som är komponerat av en herre vid namn Will Böcker. Om namnet är rätt stavat kan jag inte svära på, men att det är ännu en pseudonym för friherre Ramel, det står klart. (Ljudvolymen varierar, bäst är att lyssna via hörlurar.)

Efter avslutad skönsång följer ett samtal mellan Ljudfadern och Povel från 1966, där kompositören och textförfattaren intygar att alla de fiskarter och andra organismer som förekommer i visan finns på riktigt. Brugd, krabbtaska, sjögurka, gråsugga, men även vigg, ål och förstås grodman är namn på verkliga varelser.

Povel förklarar också varför han aldrig kom att spela in Till Havsbandet.

Den som lyssnar får veta. Mycket nöje!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Povel Ramel blir aldrig inaktuell. Hans melodiskatt kommer alltid att kunna framföras gång på gång, helt enkelt därför att musik och text som håller allra högsta klass får en tidlös prägel.
Ett aktuellt exempel inträffar torsdag 14 april klockan 19.00 på Huddinge Gymnasium, när Huddinge Big Band har bjudit in Claes Janson och Meta Roos, två fantastiska vokalartister som ger sin tribut till den odödlige baronen.
Povel Povel Povel är temat och det blir garanterat en afton att minnas.
Jag kollade med Claes Janson angående konserten och han berättade att repetitionerna har gått lysande. "Bandet är i toppform!" Sade Claes och såg verkligen ut att mena exakt det han sa. 


 
 
Picture
Jan Allan med nya skivan på egna skivbolaget JAM; Remembering, tillsammans med pianisten Jan Strinnholm. I bakgrunden ett par av Jan Allans mästerliga fotografier. T v Miles Davis & Lester Young. T h Connie Kay & Milt Jackson. Från Stockholms Konserthus,1956. FOTO: Nilla Domnérus
Kulturpersonligheter med djupgående kunskaper och mångahanda talanger beskrivs stundom som renässansmänniskor.
Jan Allan är ett bra exempel på en sådan allkonstnär. Alla med någorlunda hum om svensk jazz vet att han är en av våra mest särpräglade trumpetare, såväl melodiskt som harmoniskt. Därtill med ett helt eget sound.
Hans originalitet står sig även vid en internationell jämförelse.
Lägg till detta att han är en skarpögd fotograf, sparsmakad producent av prima jazzskivor samt även har disputerat i partikelfysik.
Något mer? Tja, han har även byggt eget flygplan och svävat i lufthavet som hobbypilot.


Jan Allans diskografi är ett ymnighetshorn som rymmer en väsentlig del av svensk jazzhistoria. Uttrycket "spelat med alla" är så gott som alldeles sant när det kommer till denne ännu högst vitale 80-plussare.
I sin egenskap av skivbolagsdirektör för den egna etiketten JAM (Jan Allan Music) har han just släppt ännu en högkaratig duo-skiva med pianosärlingen Jan Strinnholm. Tillsammans har dessa två själsfränder tidigare producerat hela fyra fullängds-cd. Godbitar ur den Amerikanska Sångboken har blandats med originalmusik från Jan Strinnholms egensinniga notpenna.
Den femte nu utgivna duosessionen är en sammanställning som Jan Allan tvingats göra utan sin spelkamrat. Jan Strinnholm dog nämligen i en drunkningsolycka år 2014, vid 78 års ålder. Med sedvanlig hög ambitionsnivå har Jan Allan även bifogat notexempel på cd-skivan, passande för instrument stämda i C och Bb.

Jan Strinnholms begåvning som pianist och kompositör är välbekant bland konnässörer med smak för kompromisslös och egenartad pianojazz. För att kunna spela exakt det han själv ville, utan kommersiella sidoblickar, valde han det säkrare läraryrket och doktorerade även i kulturgeografi.

Likt sin namne Jan Allan hade även Jan Strinnholm en fäbless för att flyga och båda dessa skönandar tog hobbycertifikat. Det må förlåtas mig om jag därmed landar i jämförelsen med deras gemensamma musikaliska utflykter. Om de från början färdades enligt angiven färdplan, var det mer regel än undantag att de även tog sig en sväng vid sidan om harmonistrukturerna. Hisnande avvikelser som med hjälp av välkalibrerade autopiloter såg till att landningen blev väl avvägd och synnerligen bekväm, inte minst för oss medpassagerare/lyssnare. Men vi fick oss allt en spännande resa!
Picture
En begrundande Jan Strinnholm. Foto: Nilla Domnérus
Den sinnliga och svävande känslan framgår med all önskvärd tydlighet i det nu utgivna minnesalbumet över Jan Strinnholm, lämpligt betitlat Remembering, där duon blandar standards och originalmelodier.

Här nedan följer två exempel från den nya skivan. Dels den vackra och sublimt samspelta When I Fall In Love, skriven av Victor Young. Därefter ett solostycke av Jan Strinnholm; You Were Worth Waiting For, som visar hans lyriska kompositörsådra och välmodulerade interpretation.

CD-skivan införskaffas enklast genom att kontakta skivbolagsdirektör Allan på mejladressen jan.allan@telia.com

Angående Jan Allan som fotograf: På samma mejladress kan du införskaffa den underbara fotoboken Jan Allan minns sitt 50-tal.
En veritabel Madeleinekaka för jazzälskare, där fotograf Allan valt pärlor ur sin samling bilder från såväl folkparksturnéer som Nalenkvällar och där skönhetsdrottningar samsas med musikaliska storheter. Väl avvägda och sammanbindande textavsnitt är författade av Jans hustru Ann Allan. 

LEIF DOMNÉRUS

Picture
Två själsfränder och spelkamrater, Jan Allan & Jan Strinnholm. Foto:Pål Allan
 

    OM SIDAN

    Här publicerar vi favoriter som vi gärna vill lyfta fram. Hoppas att det även är dina favoriter!