Picture
Georg Riedel med dotter Sarah i full färd med att bjussa unga musikvänner på fantasifull musik. Foto:Nilla Domnérus
Georg Riedel är förmodligen den svenske jazzmusiker som är mest känd för en bredare allmänhet. Förklaringen är att Georg komponerat en mängd oförglömliga melodier för en ung publik, vilket i förlängningen inneburit att han blivit närmast folkkär.

Allt från Pippi med sina guldmynt till Emil och hans många hyss och Ida och hennes sommarvisa; listan kan göras lång. Astrid Lindgren är den författare som Georg oftast har samarbetat med, men han säger sig ha lättare att tonsätta texter av Barbro Lindgren. Helt enkelt för att han upplever dessa som mer "sångbara". (Just denna syn på sakernas tillstånd vet jag inte om han pratat så mycket, men jag dristar mig trots detta att citera honom, från en av de många pratstunder vi haft. Rent musikhistoriskt är det ju rätt så intressant...)

Andra synpunkter kring tonsättandet av barnvisor jag  minns från våra samtal är exempelvis när han säger att det gäller att välja vare ton på guldvåg. "Minsta felaktig ton och melodibygget rasar samman!" Det låter dramatiskt och är det säkert också.

Ett synnerligen tänkvärt citat från ett av våra möten är när Georg grunnar på själva grundformen för komponerandet. "Enkelt men aldrig banalt." En underbar utgångspunkt för konstnärligt skapande.

Ännu ett citat som beskriver människan Georg Riedel på ett bra sätt är när han yttrar följande: "Aldrig känner jag mig så stolt som när jag går på en gata och hör ett barn nynna på en av mina melodier."

Picture
Innan en intervju med Georg strax före skolexamen bad jag en florist binda en riktigt fin blomsterkrans. Georg tog med stor förtjusning på sig kransen, medan jag knäppte på kameran.
Följande händelse inträffade för några år sedan, närmare bestämt på den saligen avsomnade Jazz- & Bluesfestivalen på Skeppsholmen. Tillsammans med Georg framträdde en grupp unga musiker samt Georgs begåvade dotter Sarah Riedel. 
Programmet baserades på Georgs barnmusikkompositioner.

Strax för konsert sitter jag på en bänk bland publikplatserna tillsammans med Georg och småpratar. Publiken strömmar till, Georg reser sig och tar plats på scenen; en timmes bejublad musikstund genomförs och under slutapplåderna kommer en äldre kvinna fram till mig och visar med ett energiskt kroppsspråk att hon verkligen har något hon vill säga:

- Tänk så mycket fattigare vi svenskar skulle vara om vi inte hade Georg Riedels musik!

Kommentaren avslöjar att kvinnan känner till att Georg hör till invandrarnas skara, han är född i forna Tjeckoslovakien och anlände som 4-åring tillsammans med sina judiska föräldrar till sitt nya hemland, på flykt undan det nazistiska helvetet.
När Georg efter konserten återigen slår sig ned bredvid mig berättar jag hur kvinnan formulerade sin beundran genom att vittna om hur mycket fattigare vi vore utan Georgs kompositioner.
Georg grunnar någon sekund och säger sedan:

- Tja, det skulle nog jag vara också...

Vi tittar på varandra och inser båda vilken fyndig replik som Georg spontant yttrat. Varpå vi båda skrattar högt och ljudligt åt det i stunden komponerade skämtet.

PUBLIKDRAGAREN STURE NORDIN

Drar mig till minnes en duokonsert i mitten av 70-talet, som jag hade nöjet att producera i min egenskap av kultursekreterare i Stockholms kommun. Utsålt långt i förväg i Spånga Folkets Hus; det var ju faktiskt den ofantligt populäre Cornelis Vreeswijk som var på gång. Han kom glad och vänlig och berättade strax innan i logen att nu hade han slutat kröka - detta som svar på en fråga som jag faktiskt inte hade ställt. Men att han gladdes åt detta beslut, det var uppenbart. 
Picture
- Inge mera kröken, sa Cornelis, strax innan konserten i Spånga Folkets Hus, tillsammans med Sture Nordin.
Medspelare till Cornelis var allas vår käre storskämtare och kontrabasist Sture Nordin.
Sture å sin sida svarade - på en fråga som jag faktiskt ställde - angående hur det var att lira med Cornelis:
- Det är toppen, en mer musikalisk person är svår att finna. Problemet är bara att han aldrig stämmer gitarren och efter ett tag på konserterna blir det bara värre. Jag ropar ibland till honom men det bryr han sig inte om. Det enda jag kan göra är att stämma om min bas vartefter. Ibland måste jag skruva så mycket att jag är rädd för att bashalsen ska gå av...

Dags för konsert. Totalt utsålt, inte en stol ledig i lokalen. Sture går fram till ridån och petar undan tyget en bit för att kika ut på publiken.
Sen vänder han sig om till mig och Cornelis och säger med sin underbart varma och spelande blick:

- Inte faan visste jag att jag är såå populär!

Att Sture Nordin var en fyndig och ständig ordvitsare är bekant för de flesta inom jazzkretsarna, såväl musiker som diggare. Jag hade nöjet att umgås ganska mycket med denne charmige person. Sture hade nämligen en bror som var kusk med eget stall på Solvalla. Eftersom jag under en period var begiven på dobbel och spel kom jag att slösa delar av studielånet på Solvalla travbana.

Sture och jag trivdes tillsammans där på Valla och mellan loppen hände det sig att vi tog en eller två pilsner på travkrogen. Jag berättade för Sture hur jag slet med att få bra ton i en inte alltför välvårdad kontrabas. Fingrarna mina var inte tillräckligt härdade och ibland blödde jag på högra handens pekfinger rätt ordentligt. Det går lättare om man har väl inspelade bassträngar, lärde mig Sture. Och vips, nästa gång vi träffades på Valla grävde han i rockfickan och fick fram fyra strängar som han själv hade spelat på. Ta dom här sa han, då kanske det går litet bättre...

Sån var han, alltid vänlig och ständigt med glimten i ögat. Eftersom han gärna stödspelade på brodern Rune Nordin, som sällan vann, gick totospelet oftast på minus för den gode Sture.
Vilket inte hindrade honom från att göra en privatinspelning på ep-skiva med titeln Kärlek och Trav. Där sjunger han om hur just kärlek och trav är det bästa han vet. Och bäst av allt är alla vinster han håvar in på hästspelandet. Till och med så mycket att han ibland river kupongerna innan hästarna gått i mål. "Ty dom andra dom måste ju få vinna nån gång!"

Sista gången jag träffade Sture spelade han i Harlem på Nalen i samband med en skivrelease.

I trängseln efteråt stod jag med en tallrik, ett glas vin och insåg att kniven jag fått tillsammans med gaffeln var onödig. Jag trängde mig fram till serveringsbordet och råkade stöta ihop med Sture, som höll på att plocka ihop basfiolen och förstärkaren.

- Förlåt Sture, jag ska bara tränga mig fram och lägga tillbaka den här kniven.

Sture tittar med sin vänliga blick på mig och säger utan en halv sekunds tankemöda:

- Det är väl inget att gaffla om...

Ännu en minnesbild, den här gången av Cornelis. Vi står några stycken och pratar  under en paus vid en kylig konsert på Skeppsholmen. Det är verkligen inte många plusgrade i luften och Cornelis fastslår med bestämd röst: "Nej, här kan man fan inte stå kvar för då fryser man arslet av sig".

Varpå han tillade att "Man har ju bara ett arsle..."

Därefter svängde han runt och daskar sig själv där bak, samtidigt som han stegar iväg.
Inget konstigt kan tyckas. Men det var synkroniseringen med orden, gesten och det där svänget på kroppen som gjorde att minnesbilden etsade sig fast.

Musiktermen "sväng" var nämligen helt passande på vad den store trubaduren gjorde; det "svängde" om honom även just i den stunden när han klappade sig själv på ändalykten, yttrade de få orden och snurrade runt ett halvt varv innan han traskade iväg.

Ungefär lika självklart som när han såg till att det svängde om de till synes enkla melodier som han tonsatte med sådan unik finess.

LEIF DOMNÉRUS

 
 
Picture
Duke Ellington under sin sista turné i Sverige. Året var 1973. Fotot taget av Nilla Domnérus med enkel kamera och rullfilm i Ellingtons loge under Umeå Jazzfestival, 27 oktober 1973. Ellington avled ett drygt halvt år senare, 24 maj 1974.
Din Jazzportal på nätet (domnerus.se) kommer under 2016 att vara ännu mer taggad och vi kommer regelbundet att lägga ut spännande text, bild, filmer & musik från jazzens förunderliga värld. Det viktiga svänget och den kreativa improvisationen är ingredienser som gör jazzen unik och rent av livsviktig.Sedan 1973 har vi - Leif & Nilla Domnérus - levt och verkat i jazzens kvarter.Ett exklusivt möte med ingen mindre än Duke Ellington i oktober 1973 utgjorde startskottet för våra stundom sagolika upplevelser. Klicka på länken och läs mer om denna extraordinära händelse! Vi pausar nu ett par veckor för att lapa solvitaminer. Från slutet av januari blir det full fart på Din Jazzportal på nätet! Vi lovar, det kommer mera!

Duke Ellington hör till jazzens Big Five. En storhet som alla ambitiösa jazzskribenter önskat få träffa. Oavsett hur man räknar är Edward Kennedy Ellington absolut storvilt. Så var det under hela hans livstid (1899-1974).Duke Ellingtons pianospel, hans arrangemangsteknik och kompositoriska ådra bar mästarens unika signum. För att inte tala om hans finkalibrerade känselspröt när det gällde att nosa upp särpräglade solister. Lägg till detta hans kapacitet att under decennier driva ett av jazzhistoriens mest färgstarka och dynamiska storband. En orkester som ofta befann sig på resande fot. Världsdelar, länder, huvudstäder, men även mindre orter med ambitiösa konsertproducenter, oavsett var någonstans i världen; Duke Ellingtons energi och ständiga mål att bjuda på musikalisk fest var gränslös. Hans ständigt återkommande publika försäkran - We Do Love You Madly -väckte leenden och genklang bland jazzkonnässörer. Kärleken var uppenbarligen ömsesidig.

Duke Ellington återkom frekvent till Sverige på sina världsomspännande turnéer. Ungefär femton bejublade besök inalles. Första gången 1939, då Duke även passade på att fira sitt 40-årskalas i Stockholm. Den sista visiten skedde hösten 1973, när hans storband utgjorde huvudattraktion vid den Internationella Jazzfestivalen i Umeå.

Umeås högklassiga evenemang oktober 1973 var den första jazzfestival som jag och Nilla besökte tillsammans. En månad tidigare hade vi gift oss och till Umeå kom vi utrustade med penna och block respektive kamera. Här skulle göras reportage och givetvis var vi ute efter högvilt! 

Duke Ellington stod överst på listan.

När vi väl tagit oss backstage och stod utanför Mästarens logedörr möttes vi av en livvakt, nära två meter lång och försedd med ett  emblem på den mäktiga bröstkorgen. Där stod DUKE och ingen kunde missförstå vilken uppgift denne vänlige men uppenbart omutlige person innehade.- Intervjua Mister Elllington? I am so sorry, but that´s impossible.Orden accentuerades av en huvudskakning som inte kunde missförstås. Här var det stopp, bakom denna stängda logedörr tilläts ingen passera. Duke Ellington ville absolut förbereda sig inför konserten utan att bli störd.

Vi tvingades givetvis acceptera detta, men för att ändå utnyttja tiden övertalade vi den färgstarka folksångerskan Odetta att sitta ner för en intervju. (Som inom parentes blev lyckad och publicerad i ett dåtida musikmagasin.) Tiden innan konsertstart upptogs även av småprat med några av Ellingtons musiker. Flera av dessa spjuvrar sysselsatte sig även med att flirta ganska hejdlöst med min fru och fotograf. Även Dukes personliga frisör fanns på plats. Frisyren som skulle tas om hand inskränktes till en liten hårpiska. Ett ganska lätt jobb utgick vi från. Men icke desto mindre ingick frisören i Mästarens entourage.

Sedan hände något speciellt.

Dukes ståtlige livvakt stegade fram till mig och sa med uppenbar förvåning:- Now I can tell you that Mister Ellington says you are welcome to see him!Självklart glad men samtidigt förvånad frågar jag förstås hur detta kommer sig?

- Well, lyder svaret, Mister Ellington thinks that you have a very beautiful wife...

Bland mycket annat i Ellingtons repertoar ingick epitetet kvinnokarl. Trots att han hela sitt vuxna liv var gift med Edna, född Thompson, fanns alltid vackra kvinnor i Ellingtons närmsta krets. Ingenting han gjorde en hemlighet av.
Vi möter Duke Ellington där han sitter i smokingskjorta och omger sig med ytterligare två synnerligen välbyggda gentlemen. Jag inleder med att fråga honom om hans upplevelse av Sverige och svensk publik och han svarar med ett tonfall som om det vore onödigt att påpeka:

- Of cource I like Sweden, and specially I like working with Miss Alice Babs.

Han tillägger att efter så många besök har han förstås hunnit skaffa sig ett flertal svenska vänner, konstigt vore det annars. Att den person jag intervjuar inte är i bästa form märks ganska tydligt. Tröttheten lyser igenom och påsarna under ögonen är om möjligt ännu större när man ser dem i närbild. Det var drygt fyrtio år sedan, men jag minns trots detta att jag bestämde mig för en något mer konspiratorisk fråga. Jag hänvisade till hans ålder och undrade om han var på väg att skriva någon ytterligare musik?

På detta reagerade Duke Ellington exakt som den cirkushäst han var.
- Självklart ska jag skriva ny musik, vad annars. Så fort jag återkommer från den här turnén ska jag sätta mig och komponera en ny Sacred Concert och förhoppningsvis kommer Miss Alice Babs att medverka som sångsolist även då.
Tempohöjningen i samtalet var påtagligt i och med detta, men samtidigt påpekade en av de två bevakande gentlemännen att nu var det dags att avrunda, konserten skulle snart börja. När jag ber att min fotograferande hustru ska få ta en bild opponerar sig båda två bestämt. Inte med ord, men väl med tydliga huvudskakningar.

Varpå Ellington själv tittar på Nilla och nickar med ett leende. Därefter reser han sig upp och sträcker ut ärmarna. Det visar sig vara signalen till att han vill få hjälp med smokingkavajen. Han ställer sig i profil och nickar ännu en gång till Nilla. Bilden hon tar visar sig tyvärr vara sista rutan i filmrullen, vilket också syns på fotografiet här ovan. (Digitala kameror fanns ännu inte.)

Innan vi lämnar logen tar Duke Ellington med en ganska högtidlig gest Nillas hand i sin och kysser den chevalereskt. Eftersom han fått klart för sig att vi var gifta frågar han sedan hur länge. När Nilla svarar en månad lyder Ellingtons avskedsord:

- Oj, oj, det var inte lång tid. Lova mig att ni tar väl vara på ert äktenskap. Jag kan garantera, det är inte lätt att vara gift...

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


Picture
Trettiofem år efter mötet med Duke Ellington i Umeå träffar vi honom återigen, denna gång står han staty i i nordöstra utkanten av Central Park i New York. Återseendet sker hösten 2008. Duke gick bort i fysisk bemärkelse vid 75 års ålder, den 24 maj 1974, men för oss alla som älskar hans musik lever han fortfarande.
 
 
Dexter Gordon mätte 1.98 i strumplästen.
Inte så konstigt att hans nickname blev Long Tall Dexter.
Född 1923 i Los Angeles, död 1990 i Philadelphia. Dexter Gordon blev 67 år och stor del av sin karriär under 1960- och 1970-talen framträdde han i Europa. Mestadels med Köpenhamn som utgångsort, varvat med många avstickare till bland annat Sverige och runt om i Europa.
Att under en kort sejour boka, resa och umgås med Dexter Gordon var en alldeles speciell upplevelse, som jag fick vara med om hösten 1972.


För mig personligen hör Dexter Gordon till samma exklusiva krets av amerikanska tenorsaxofonister som Lester Young, Coleman Hawkins, Stan Getz och John Coltrane. Den som vill kan notera att Sonny Rollins enligt mitt synsätt inte hör till dessa. Long Tall Dexter gjorde det däremot. Inte minst för hans monumentalt stora, varma och härliga ton, hans genomlysta och aldrig sviktande harmonisinne, liksom hans flödande rikhaltiga frasförråd, kombinerat med snillrikt insprängda och humoristiska parafraser. Och, inte minst, hans överlägset avspända "häng", det vill säga förmågan att ligga så långt bak i takten att man ibland kunde tro han somnat mitt i ett solo. Men icke! Long Tall Dexter visste exakt var taktstrecken satt, han svängde oavbrutet och kom alltid i mål på utsatt tid.
Den spänning som denna sublima form av rytmisk laidback gav upphov till utgjorde en exceptionell krydda i Dexters formfulländade gestaltning, oavsett det handlade om en kärleksfull ballad eller en rask bebopdänga. En blues i mediumtempo var måhända hans allra främsta varumärke. Där kunde hans djuplodande och fantasifulla tolkningar av äkta och kärleksfull jazz blomma ut i all sin, vill jag påstå, humanistiska prakt.

För oss jazzlovers som frekventerade Gyllene Cirkeln i Stockholm under det omvälvande 1960-talet hörde gästspelen med Long Tall D till de verkliga höjdpunkterna. Dexters dagsform kunde dock variera kraftigt, beroende på intag av diverse sinnesvidgande kemikalier, allt från heroin och jazztobak till högoktaniga drinkar och skummande pilsnerdricka.
När den ständigt utåtriktade Dexter tog paus lovade han oftast att vara tillbaka "in a flash", med tillägget att han bara skulle ha ett "meeting with Mister Carlsberg and Mister Tuborg."
I bästa fall levererade han därefter ett avslutande set som gjorde att man travade hem på små moln. I sämsta fall somnade den gänglige saxofonisten i ett toalettbås på entréplanet en trappa ner, där han hittades och fick väckas av en medspelande musiker eller Gyllene Cirkelns programansvarige  Abbe Johansson.

Under konsertkvällarna på Cirkeln hade jag flera gånger nöjet att växla några ord med Dexter och jag minns hur påtagligt verserad och verbal han kunde vara. En belevad person med ett generöst leende och chosefri öppenhet. Att han även attraherade kvinnor med sin virila och karismatiska framtoning, det var lätt att inse. Men det jag lustigt nog kommer ihåg allra bäst var min reflektion att jag som förälder gärna skulle anlita Dexter Gordon som barnvakt! Det kan låta besynnerligt, men hans känsliga saxofonspel och den mänskliga attityden inbjöd till tankar om ömhet och beskydd.
Jag visste att denne frilansande och smått oregerlige gigant inom jazzvärlden inte alltid hade spelplanen fulltecknad. Eftersom jag fascinerades av såväl hans spel som hans personlighet prövade jag att vid ett par tillfällen ragga spelningar till honom.
Den mest minnesvärda konserten, av flera skäl, ägde rum hösten 1972 i Örebro konserthus.

Dexter Gordon spelade helt frimodigt med mängder av olika kompgrupper i sitt kringflackade runt i Europa. Inte så sällan handlade det om så kallade one-nighters. I Örebro kände varken han eller jag till vilka musiker som fanns att tillgå. För säkerhets skull bokade jag en rutinerad basklippa i form av Björn Alke. Piano och trummor fick bli en lokal chansning, gaget som jag förhandlat fram var inte på något sätt astronomiskt. Inte heller Dexters solistgage var sensationellt, men man kan nog säga att han i dessa lägen var något av en slitvarg. Have horn, must play; ungefär.

Jag hämtade upp Björn Alke på Söder i min lånade gamla Ford Taunus. Tyvärr visade sig Björn vara i uselt skick. Han bekände också att så var fallet och bad att få lägga sig och nyktra till i baksätet.
Dags att plocka upp Long Tall D vid Centralen. När saxofonisten väl hade tråcklat in sina långa ben i framsätet visade det sig att han var både upprörd och besviken. Framför allt var han förbannad på sig själv.
Varför? Jo, han kom raka vägen från Paris, där han vistats för att avverka en one-nighter. Det första han gjort i Paris var att checka in på ett litet hotell och lagt saxofon och resväska på rummet. Därefter hade han traskat ut på stan och besökt ett par tre barer. Efter en trevlig kväll var det dags för vila. Men. Han hade glömt vilket hotell han bodde på!
- Jag stannade i Paris ett extra dygn och gick runt på massor av tänkbara hotell och frågade efter saxofonen. Utan resultat.
Dexter daskade handflatorna hårt mot bilens instrumentbräda för att ge eftertryck till till de svordomar han kompletterade berättelsen med.
Att han var riktigt ledsen på sig själv var uppenbart. Så pass att han också konstaterade att nu jäklar, nu var det dags för skärpning.
- Se här, sa han, och plockade fram en medicinburk ur fickan.
Antabus, piller mot alkoholbegär, det var vad burken innehöll.
Helt klart att Dexter Gordon i det här läget hade ett akut behov av att prata av sig för att lindra frustrationen och smärtan efter att ha tappat bort en värdefull ägodel på ett så snöpligt vis. Jag satt där bakom ratten på väg mot Örebro och fick försöka få honom på mer positiva tankar. Hans musikerkollega Björn Alke i baksätet var inte till någon nytta. Basisten snarkade vidare, helt obekymrad om vad Dexter varit med om i Paris.

För en del musiker är det rätta instrumentet av största vikt, för andra mindre väsentligt. Med tanke på den borttappade saxofonen undrade jag hur Dexter såg på saken?
Frågan inspirerade uppenbart och snart var han i full färd med en utläggning om hur han tyckte att många musiker faktiskt fäster för stor vikt vid vid själva instrumentet. Att munstycket och även rörbladet är väldigt viktigt för en blåsare, det betonade han noga. Men det som verkligen hade betydelse var något helt annat.
- Det sitter här, sa han och pekade med ett brett smajl på sitt huvud. Just den gesten han gjorde i det ögonblicket minns jag väldigt tydligt. Han liksom strök under det han just då sa med hela kroppen och ett stort,brett leende.
- Härinne i huvudet formas soundet och det är därifrån idéerna kommer, you see. Resten handlar om kärlek och energi.
- Kolla Charlie Parker! Lade han till med fortsatt intensiv röst. Bird lirade på vilken lur som helst och han lät alltid fantastiskt.
Kan man sin Charlie Parker, för mig personligen en husgud sedan tioårsåldern, då vet man absolut vad Dexter syftade på.
Jag kunde bara hålla med och passade samtidigt på att ställa frågan hur det var att spela med den fantastiske Bird?
Dexter, som måste ses som den förste verkligt betydande beboptenoristen, svarade med ett utdraget Woow! och konstaterade rakt av att Bird var helt enastående.
Jag ställde en följdfråga och undrade om det som står i Ross Russels beryktade Parkerbiografi Bird Lives stämmer, detta att Parker ständigt tog för sig dubbelt och var mer eller mindre omåttlig i allt han företog sig.
- Absolut! Svarade Dexter bestämt. Det gällde allt; mat, kvinnor, sprit och även narkotika.
Sen säger Dexter Gordon, jag minns det ordagrant, eftersom jag slogs av att han faktiskt också hade en form av beundran i tonfallet:
- När vi andra slog i oss en sil med heroin, då tog Bird två!
Det kan måhända låta som en överdrift, men om man betänker att den oöverträffade altsaxofonisten Charlie Parker dog redan vid 35 års ålder med en helt utsliten kropp, då kan man lättare inse att Dexter Gordons berättelse stämmer.

Väl framme i Örebro har Björn Alke vaknat och vill absolut att vi stannar till vid ett Systembolag. Dexter för sin del säger att han avstår och själv köper jag ett par flaskor öl.
Åter i bilen öppnar Björn sin spritflaska och tar en rejäl återställare. Något som Dexter noterar med både irritation och intresse. När jag stannar bilen vid ett rödljus sliter Dexter flaskan ur handen på Björn och dricker hastigt flera klunkar.
Ingen säger någonting, men efter ett par hundra meter markerar Dexter att jag måste stanna, eftersom han på grund av antabusmedicinen får kraftiga kräkreflexer.
Att se denne ståtlige världsmusiker stå vid vägkanten och hulka är en synnerligen sorglig upplevelse.
När Dexter åter satt sig i bilen är vi snart framme och checkar  in på ett mindre hotell, varpå vi åker vidare till spelstället, där pianist och trummis är på plats. Dexter skruvar ihop saxofonen och gruppen testar ett par standardlåtar. Det låter så där, speciellt pianisten är ett osäkert kort. Dexter säger inget, men det är uppenbart att han inte är vidare nöjd.
Konserten blir inte heller något att direkt minnas. Direkt pinsamt var det i vissa låtar, när pianisten helt missar ackordsväxlingar och Dexter ser ut att plågas rejält.
Efter en enkel kvällsmacka på hotellet somnar vi i varsitt rum, något snack om konserten är det ingen av oss som känner för.

När vi dagen därpå är på väg att kliva in i bilen för återfärd till Stockholm tittar Dexter Gordon mig djupt i ögonen och säger:
- Leif, next time, give the musicians more money and give me less, so you can hire better guys to do the work...
Jag känner mig förstummad. En av världens ledande jazzmusiker ber mig att få ett lägre gage nästa gång, för att på så sätt skapa utrymme för bättre kompmusiker.
Jag lovar förstås att försöka uppfylla hans önskan och vi rullar iväg mot huvudstaden, med en sovande basist i baksätet.
Resan går fort, Dexter är pratsugen och ämnena varierar; allt från turnéminnen och kvinnohistorier till den dystra perioden då han satt i fängelse i Amerika på grund av heroinmissbruket. Han återkom också till detta med gage och frågade faktiskt hur mycket jag tjänade på att ordna konserten. När jag svarade att min enda inkomst var mileersättning, minus bensinkostnaden, då ville Dexter nästan inte tro mig.
- Alla managers tar procent på det som musikerna tjänar, något annat har jag aldrig hört talas om.
Samtalet utvecklas nästan till en mindre lektion, där Dexter Gordon uppmanar mig att göra som alla andra i branschen.
- Vill du tjäna pengar på att producera jazzkonserter, då måste du lära av smarta killar som Norman Granz och George Wein.
Säger han och fyrar av ett ordentligt skratt. Att Dexter tolkar mig som en smula "soft" känner jag starkt, men också att han gillar min entusiasm för hans förnämliga musikanteri.

När vi landat i Stockholm och lämnat av Björn Alke ska Dexter ta ett tåg från Centralen och han propsar mycket bestämt på att han ska bjuda mig på en drink, innan vi skiljs.
Jag tackar nej, dels för att jag ska köra bil, men jag tänker också på det som inträffade vid rödljuset i Örebro.
Dexter står på sig och vi traskar iväg till Sheraton på Tegelbacken, där vi tar rulltrappan upp till baren.
Jag beställer en whisky och Dexter säger efter en stunds övervägande att han nog ska ta en också.
Oj, tänker jag, hur ska det gå nu?
Och mycket riktigt, strax efter att drinken slunkit ner börjar Dexter hulka rejält. Han försöker dämpa konvulsionerna men tvingas resa sig och stappla mot rulltrappan.
Jag hjälper honom så gott jag kan och precis utanför entrédörrarna viker han sig dubbel och några centiliter whisky landar på gatstenarna. Dörrvakten tittar rutinerat åt andra hållet och jag klappar valhänt den store tenoristen på armen.
Vi återvänder upp till baren för att hämta saxofonen och resväskan. Dexter betalar drinkarna och tillsammans beger vi oss till Centralstationen.
Ett vänligt avsked och vi ses nästa gång.

Någon mer gång blev det dock inte.
Nästa konsert som jag arrangerade för Dexter var planerad till Sundsvall. Kompmusikerna var troligtvis ganska kapabla.
Men tyvärr, konserten blev aldrig av. Dexter dök nämligen inte upp. Min karriär som impressario för världsledande amerikanska jazzsolister tog slut redan innan den hade hunnit ta fart på riktigt.
Lyckligtvis var Dexter Gordons karriär långt ifrån över. Han återvände 1976 till Staterna och förutom storartade musikaliska framgångar visade han sig dessutom ha en lysande skådespelartalang. Filmen Round About Midnight  hade premiär 1986  och blev en succé. Dexters spelar sin roll som drogberoende och alkoholiserad musiker så framgångsrikt att han till och med blev Oscarsnominerad.
När han i filmen snor åt sig drickspengar från ett bord för att få råd att ta sig en drink som han på grund av sitt missbruk är förbjuden att dricka, då tänker jag med vemod på det som hände där vid rödljuset i Örebro och på Sheraton i Stockholm.
Vemodet blandas med den glädje som riktigt riktigt bra jazzmusik kan framkalla.
Just precis sådan musik som Long Tall Dexter bjöd på.

LEIF DOMNÉRUS 

 
 
Picture
Dizzy Gillespie in action, med unikt böjt klockstycke, stolt riktat mot himlen och i intim närkamp med mikrofonen. Att umgås med denne färgstarke legend var ett minne för livet!
Stockholm Jazz Festival 2015 är i full swing och jag kommer att tänka på hur det var när Stockholms Jazzdagar 1970 kryddades med celebert besök av Dizzy Gillespie.
Affischen som vi spred över huvudstaden visade en starkt fokuserad Dizzy med uppblåsta kinder och trumpetens klockstycke unikt böjt uppåt, i stället för rakt fram. Tala om resning!
Som anställd på en av stans hippaste annonsbyråer hade jag fått hjälp av en duktig Art Director att få verklig snits på affischen.


En gästsolist av Dizzy Gillespies kaliber måste tas om hand extra väl. Uppdraget gick till mig och inleddes med att jag körde ut till Arlanda för att hämta världens mest berömde trumpetare.
Planet från Paris landade på tid. Tyvärr utan den aktuelle trumpetaren ombord. Han hade nämligen försovit sig i den franska huvudstaden. Bara att vända åter mot Stockholm för att avvakta en ny flight från Frankrike.
Timmarna går. Dizzy meddelar sig och berättar att han sovit färdigt och anländer med ett eftermiddagsflyg. Vilket lyckligen visar sig stämma. Vår man passerar tullen helt avspänt; utsövd och vid gott humör. När vi bekantar oss konstaterar jag att huvudakten under Stockholms Jazzdagar detta år, Mister John Birks Gillespie, har en rejäl kameraväska som handbagage, förutom instrumentfodralet. Dessutom en mängd filmrullar hängandes i en rem över axeln. Jag påpekar att film är ganska billigt i Sverige och finns att köpa litet varstans i Sverige. Dizzy drar på munnen och bjuder på sitt karaktäristiska gnäggande skratt.
Sen säger han en smula hemlighetsfullt att det är inte bara film han har med sig genom tullen på det här sättet...

När jag har parkerat utanför jazzhotellet Castle på Riddargatan och baxat in Dizzy med  bagage på hotellrummet får jag förklaringen till de många "filmrullarna".
Ur en av de små burkarna plockar Dizzy fram marijuana, som han prydligt sprider ut över ett cigarettpapper. För övrigt inte vilket papper som helst. Den amerikanska flaggan med stjärnbanér och allt; exakt den bilden är Dizzy i full färd med att elda upp! Extra explosivt, med tanke på att Dizzys hemland vid denna tid är fullt sysselsatt med att bränna, härja och döda i Vietnam.
Dizzy slickar på papperet och rullar vant ihop jazztobaken, varpå han tänder och drar ett djupt bloss. Därpå plockar han fram trumpeten, trycker dit munstycket och levererar en fantastisk kaskad av reptilsnabba och varierade fraser, med det karaktäristiska klockstycket pekandes upp mot taket.
Han sänker instrumentet och ler ett stort och hjärtligt leende mot mig.
Sen säger han, jag lovar ordagrant:
- That´s fine, I´m still the fastest trumpeter in the world!
Vi garvar båda, varpå vi bestämmer när jag ska hämta honom senare på kvällen för att käka middag. När vi tar avsked känns det litet som att jag har fått en ny polare.

Väl tillbaka på hotellet visar det sig att Dizzy har käkat och är mätt och glad. Han berättar att han har en polare vid namn Profit som bor i Stockholm. En jazzintresserad konstnär som han gärna vill träffa.
Eftersom mitt uppdrag är att se till att Dizzy trivs och kommer till repetitioner och spelningar på avtalad tid, säger jag att det låter bra. Första klockslag som skall passas är i morgon förmiddag, strax före lunch, då väntar pressen på en trevlig restaurang. (En numera nedlagd som låg i anslutning till Skansens huvudentré).
All right, Dizzy plockar fram en telefonbok, en imponerande tjock sådan. Han bläddrar, hittar det rätta numret, ringer till Profit, som är hemma och naturligtvis vill träffa sin gamle vän. Strax sitter vi i en taxi på väg till Solna.

Profits lägenhet är belamrad med tavlor, den ena mer färgsprakande än den andra. Den konstart som jag genast associerar till är faktiskt "Hötorg". Vad jag tycker är dock ointressant. Vad som intresserar de båda vännerna är i stället den jazztobak som Dizzy har med sig. Snart stiger rökridån mot taket och denna gång är vi tre som röker. Dizzy och Profit eldar på för fullt, medan jag själv är klok nog att endast dra ett par enstaka bloss. Snart är skrattfesten i full gång. Fnitter övergår till smått hejdlöst gapskratt. Profit känner för att höja stämningen ytterligare en nivå och frågar Dizzy om han möjligen vill kolla in lite fin porrfilm?
- Of course!
Profit monterar upp en projektor och en filmduk och snart snurrar en rulle smaskig porr i Solnalägenheten, varvat med ytterligare marijuanabloss.
När filmvisningen är över vill Dizzy absolut köpa den film vi beskådat.
Inga problem. Pengar och film växlar ägare, avskedskramar mellan de två svarta vännerna och världens ledande beboptrumpetare alla kategorier sjunker nöjd ner i den taxibil jag beställt. Snyggt och prydligt och ganska sent tar vi farväl vid hotellet i centrala Stockholm
En minst sagt händelserik och lyckad dag tillsammans med ingen mindre än Dizzy Gillespie.

Eftersom vi avtalat ett möte med pressen dagen därpå vid lunchtid återkommer jag till Castle Hotel och bankar ivrigt på Dizzys dörr. Efter ett bra tag hör jag hur han grymtar och uttalar ett och annat mindre vänligt ord. Men. Vi har en deal han och jag. Vid avskedet kvällen innan bekände han sin fäbless för att sova ordentligt när tillfälle ges. Samtidigt påpekade han att jag absolut skulle se till att han kom i tid till de åtaganden som han accepterat. Däribland ett lunchmöte med pressen just denna dag. Alltså öppnar han till slut dörren och snart är han färdig för avresa till pressmötet. Humöret stiger snabbt och snart är han lika god och glad som dagen innan. Till och med att jag får en extra klapp på axeln för att jag stått på mig och fått honom ur sängen i tid.

Fortsättning på eskapaderna  med Dizzy följer, han är kvar i Stockholm i flera dagar och ger konserter, håller föreläsning om Bahaireligionen, som han verkar ta på stort allvar. Vi snackar förstås också mycket om delar av hans innehållsrika jazzliv, men han undviker att tala om det för jazzhistoren ack så viktiga samarbetet med Charlie Parker. När jag återkommer till Parker och vill veta mer klipper Dizzy av och konstaterar att de två valda olika vägar.
- Parker fortsatte med sitt vilda liv och jag själv slog in på en annan väg. Så enkelt är det.
Konstaterade Dizzy Gillespie, samtidigt som han markerar att Bahaireligionen varit en livräddare i hans eget liv, eftersom den bland annat förbjuder användning av droger och andra diverse synder.
Hur porrfilmskvällen med massor av jazztobak går ihop med Bahai, det lämnade vi därhän.

Och för dem som händelsevis har minnesbilder från Dizzy Gillespies framträdanden under Stockholms Jazzdagar 1970, det vill säga för 45 år sedan, ni minns säkert också att han visade upp det där som han kollade på hotellrummet vid ankomsten.
Nämligen att han fortfarande var världens snabbaste trumpetare!
Vilket absolut inte var det enda som gjorde honom till en av jazzhistoriens viktigaste musikanter.

LEIF DOMNÉRUS

Picture
Dizzy Gillespie, fint fångad med ritstiftet av trumpetkollegan Gösta Törner.
 
 
Coleman Hawkins var tidigt en självklar favorit för en jazztörstande yngling i skiftet mellan 1950/1960. Tenorsaxofonister med personligt uttryck har det funnits många i jazzen, men få med en så självklart stark och betydande originalitet som denne oerhört fantasifulle och kreative musikant. Följande fullkomligt sanna episoder inträffade när jag som tonåring hade nöjet att träffa Coleman Hawkins och det bekräftar vad många initerade vittnat om; nämligen att denne gigant inom jazzen hade ett uselt minne. 

Redan i slutet av 1920-talet gjorde Hawkins inspelningar med häpnadsväckande stringent solospel, alltid med en häftigt levande rytmik. Han spelade på något sätt modernt redan från början av sin karriär och när han 1939 spelar in Body & Soul kan man inte annat än ge sig totalt inför hans vidunderliga förmåga att improvisera, till synes utan att idéerna sinar. Faktum är att när jag hör Coleman Hawkins i 1939 års version av Body and Soul kan jag få en association till Mozarts Eine Kleine Nachtmusik. Melodiska variationer som formligen flödar på varandra i en lång följd, alldeles självklart och motståndslöst, daggfräscht och originellt, ständigt nyskapande med total integritet.
Så pass beundrade jag Coleman Hawkins i tonåren att jag hade bestämt mig för att honom måste jag bara få träffa och snacka med.

När JATP, d v s Jazz At The Philharmonics kom till Stockholms Konserthus åren kring decennieskiftet 1950/1960 på ett av sina snudd på årliga besök i regi av promotorn Norman Granz, ställde jag mig efter konserten helt enkelt utanför Konserthusets backstage och väntade på min absolute hjälte.

När Hawkins stegade ut med saxfodralet i näven gick jag fram och sa rakt av att jag gillade honom så mycket att jag ville bjuda på en öl. 
Hawkins såg farbroderligt snäll och nöjd ut, han accepterade min invit, men ville att vi skulle gå till hans hotell; en kort promenad till dåvarande Carlton på Kungsgatan. 
Även om det var mer än femtio år sedan minns jag promenaden över Hötorget tillsammans med  Coleman Hawkins som vore det för någon vecka sedan. Av någon anledning var känslan som starkast just då, när vi traskade över kullerstenarna på torget framför Konserthuset. Jag minns att jag funderade på att erbjuda att bära hans saxfodral, men jag minns också att jag la ner det projektet eftersom jag inte ville att han skulle tro att jag tyckte att han var för gammal för att bära saxen själv. På nära håll med sitt gråa skägg såg han nämligen rätt gammal ut - ungefär lika gråskäggig som jag själv nuförtiden...

Väl anlända till Carlton stegar vi in i baren och hamnar vid ett bord med delar av JATP-musikerna, bland andra T-Bone Walker, Benny Carter och Zoot Sims. Samtidigt som jag myser inombords över att få sitta med sådana giganter hör jag Coleman göra sin beställning. Den lyder:

- Please Lady, give me a double Hennessy Cognac!

Innan jag hinner hicka till - med tanke på att jag ju sagt att jag skulle stå för notan - tittar Coleman Hawkins med ett vänligt smajl på mig och säger:

- Don´t worry, I´ll pay for this.

Lugnad beställer jag min öl, varpå Coleman ännu en gång kallar till sig servitrisen. Uppenbarligen i behov av rökverk säger han:

- Lady, please, give me a package of... of...

Varpå han gestikulerar i luften efter den cigarett han är sugen på, men inte minns märket.

Zoot Sims rycker in till Coleman Hawkins hjälp och utbrister:

- Bean, you´ve been smoking Lucky Strike all your life.

- Yes! utropar mannen som lystrar till smeknamnet Bean, that´s right. So please Lady, give me a package of Lucky Strike.

Resten av kvällen innehåller bland annat ett riktigt "nice chat" med Benny Carter (han skriver just de orden på den lilla lapp som han ber att jag ska överlämna till pappa Arne) och en rejält blöt kyss av T-Bone Walker! Men just det osannolika efterspelet ska jag inte beskriva närmare. 
Okej då, det var helt enkelt så att T-Bone ville bjuda mig "young man" på en drink på sitt hotellrum när samkvämet i baren var till ända. Visst, en drink med en blueslegend kan väl vara ett lämpligt avslut på en riktigt trevlig afton. Men när T-Bone slagit upp drinken och väldigt raskt klätt av sig alla kläder och grabbade tag i mig och bjussade på den där riktigt blöta kyssen, ja då kände jag att det var dags att dra. 
Jag flydde snabbt som attan och lämnade blueslegendens hotellrum ganska omtumlad.

Nog om det, men beträffande Coleman Hawkins dåliga minne fick jag en slags bekräftelse, några år efter händelsen på Carlton Hotel.

Mister Hawkins framträdde nämligen 1963 som solist på Gyllene Cirkeln tillsammans med ett svenskt komp. Göran Lindberg, Kurt Lindgren och Rune Carlsson på piano, bas och trummor gav ungdomlig skjuts åt Coleman, som var i sitt livs form. Kvällen var formidabelt lyckad och när den store solisten efter spelningen står på Sveavägen och väntar på taxi går jag fram till honom och tackar hjärtligt för all den fantastiska musiken. Jag nämner också att vi träffats tidigare och han ler vänligt och en smula outgrundligt. Varpå jag tillägger att den inspelning han gjorde i Stockholm 1960 med Harry Arnolds Radioband och melodin On the Sunny Side of the Street verkligen var en höjdare. (Jag visste, via pappa Arne, att Hawkins vid inspelningen hade med sig en helflaska whisky och att den var urdrucken när On the Sunny Side hade fastnat på inspelningstejpen. Han bjöd ingen och han drack ur sådana där små pappmuggar som brukar sitta i en hållare på toaletterna. Åtminstone förr i tiden, då ju detta utspelade sig).

Med hänvisning till den oförglömliga inspelningen med Radiobandet vänder sig Coleman Hawkins till mig där på Sveavägen och konstaterar med underbart sonor stämma:

- I have to tell you young man; you ask me what I did some years ago but I´m sorry, I don´t even remember what I did yesterday...

Vilket fick mig att förstå att cigarettproblemet på hotell Carlton ett par år tillbaka i tiden verkligen var ett dilemma för denne glömske och samtidigt en av världshistoriens mest betydande jazzmusikanter.

Jag skriver detta ungefär femtiofem år sedan det inträffade. Men jag minns det som igår.


LEIF DOMNÉRUS
 
 
Leif Domnérus på Mallorca med sin nya älskarinna.
Hustru Nilla är faktiskt också med på ett hörn...