Picture
Ägarparet Lena & Teijo Agélii satsar helhjärtat på att erbjuda bra musik på såväl skiva som live. Plugged Records är en oas för kvalitetsmedvetna!
"Quality Music for Quality Minded People." Så lyder det kaxiga mottot för Plugged Records på Stora Nygatan i Gamla Stan. Stockholms enda välsorterade skivshop med både cd och vinyl för jazz- rock- och bluesälskare, som dessutom erbjuder förnämlig live music i raffinerad källarmiljö. Vin eller öl och smårätter skänker guldkant när det är konsertdags en trappa ner i 1700-talsvalvet, som fått namnet Club Plugged. Här ryms max femtio sittande gäster, förutom musikerna på den diminutiva estraden.
Miljön inbjuder till närhet mellan artister och lyssnare, vilket i sin tur genererar en skön känsla av autentisk klubbkaraktär. Optimalt för jazzkonnässörer!


Dagens trend att ladda ner enstaka låtar och lyssna via hörlurar var man än går och står, det är någonting som ägarparet Lena och Teijo Agélii på Plugged Records har  bestämt sig för att utmana.
- Visst har vi satt ribban högt, konstaterar Teijo. Men både Lena och jag älskar bra musik med självklar kvalitet, oavsett om den är inspelad eller live.
- Därför har vi bestämt att satsa maximalt på såväl Plugged Records som Club Plugged. Vi ska ta hela konceptet så långt det bara går!
Picture
Lena & Teijo Agélii ser framåt & satsar helhjärtat på Plugged Records & Club Plugged.
Teijo lämnar inget utrymme för tvivel, när han beskriver satsningen på Plugged.
Ett talande bevis för framgången är den trångboddhet som den första butiken resulterade i.
- Vi öppnade sommaren 2013 här på Stora Nygatan i en lokal som efter nära tre år blev för liten, när verksamheten växte. Med alla skivor och återkommande konserter i en och samma lokal räckte ytorna helt enkelt inte till.
- Även om hyran för en lokal i två våningar knappast blev lägre, bestämde vi oss för att satsa rejält och under hösten 2016 flyttade vi Plugged Records till Stora Nygatan 45, det vill säga på samma gata, men ett par kvarter närmare Slussen.
Ett lyckat drag kan man konstatera, för såväl publik som för de allt fler ensembler som äntrar estraden på Club Plugged. Okej, trångt är det fortfarande, men trängseln är hanterbar och baren samt toaletterna är lätt åtkomliga.
Picture
Lena Agélii vid bardisken. Vin, öl, kaffe, smårätter. Perfekt i samband med konsert.
Dessutom har Lena och Teijo fått ökat utrymme för den viktiga delen av verksamheten som handlar om att importera och distribuera skivor via postorder. Något som de arbetat med sedan 2008 och därmed byggt upp ett imponerande nätverk inom skivindustrin och musikbranschen.
- Import och distribution växte snabbt redan från starten och som mest hade vi över hundra skivbolag i vår katalog. I dag har vi reducerat till ungefär hälften beskriver Teijo.
- Förutom de stora majorbolagen som Sony, Universal och Warner säljer vi självklart även skivor med svenska etiketter som Gazell, Moserobie och Four Leaf Clover.
Bakom försäljningsdisken på gatuplanet återfinns det omfattande lagret av skivor som är på väg att skeppas vidare via posten till postorderkunder över hela landet. Allt handlar inte om jazz och blues, här finns även skivetiketter som är inriktade på klassisk rockmusik. För övrigt den genre där Teijo själv började sin karriär, som gitarrist i diverse rock´n roll-band.

I skivbackarna på gatuplanet trängs cd-skivorna med vinyler och på rak arm kan varken Lena eller Teijo säga hur många plattor som finns just nu i butiken eller i skivlagret.
- Däremot, säger Teijo, kan jag berätta att när vi startade 2013 sålde vi ungefär 15% vinyl och resten cd. I dag är fördelningen jämn eftersom LP-skivorna har blivit allt mer populära och i dag är relationen faktiskt fifty fifty.
- Vilket också har inneburit att vi säljer allt fler skivspelare, men även så kallad merchandise som T-shirts, minigitarrer och jazzfigurer i miniformat. En och annan cool jazzhatt finner också sin köpare...
Picture
T-shirt med passande tryck. Ett exempel på merchandise från butiken.
Ett möte med Teijo och Lena Agélii bekräftar otvetydigt att de båda är starkt involverade även känslomässigt i den musik de valt att arbeta med. Frågan om speciella favoriter besvarar Teijo med att från den rockmusik han växt upp med har det blivit allt mer blues och jazz.
Någon artist som får hjärtat att klappa litet extra?
- Det finns ju så många bra artister inom alla genrer och extremt mycket fin musik på skiva, svarar Teijo. Men det är klart, får jag koll på en inspelning med Miles Davis som jag inte hört tidigare, då kan jag nog gå igång litet extra...

Lena svarar litet mer försiktigt att hennes referensmaterial inte är lika omfattande.
- Men att fått höra så många fina musiker sedan vi öppnade Plugged har gett mig ett antal nya favoriter. Det har verkligen handlat om glädjestunder, när artisterna är inspirerade och musiken lyfter och får publiken att njuta maximalt.
- Från början, bekänner Lena, var de stora idolerna allt från ABBA till Bob Marley, men i dag har de fått en väldig massa konkurrens!
Picture
Teijo Agélii: - Vi jobbar med det vi gillar bäst. Bra musik!
De livekonserter som paret Agélii presenterat så här långt på Club Pluggeds estrad har verkligen imponerat. Artistlistan och ensemblerna hör till gräddan av Sveriges främsta jazzsolister. En av många höjdarkonserter finns beskriven här på Jazzportalen (domnerus.se under fliken Vi Gillar: 29 mars 2017, Jan Allan & Krister Andersson med Stockholm Jazz Trio.)
- Visst är det underbart att kunna presentera live music och få en publik som verkligen uppskattar det vi producerar, konstaterar Teijo.
- Vi jobbar ju hela tiden för att erbjuda verkligt högklassiga event. Då gäller det förstås också att gagerna måste vara schyssta. Det är tufft, speciellt med en så pass liten lokal. Vi söker bidrag och har också fått en del mindre summor, bland annat från Statens Kulturråd och Stockholm stad. Vänföreningen till Plugged Records växer också hela tiden, vilket självklart gläder oss.

Att driva skivbutik utan pop- och schlagerartister och samtidigt erbjuda högklassiga konserter med de främsta svenska jazzmusikerna är som var och en förstår ingen lätt match.
- Man måste, avrundar Teijo, ha tålamod och dessutom ha klart för sig att det inte handlar om trolleri, snarare hårt arbete.
- Belöningen som jag och Lena får varje dag är att vi jobbar med det vi gillar allra bäst. 
- Bra musik, helt enkelt.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Picture
En bejublad konsert på Club Plugged den 29 mars. (Se recension på Jazzportalen under fliken Vi Gillar). Jan Allan & Krister Andersson med Stockholm Jazz Trio, d v s Daniel Tilling, Jan Adefelt & Jesper Kviberg. Håll utik på Plugged Records hemsida; många fina konsertupplevelser på gång framöver!
 
 
Picture
Jazzkryss på Cinderella, 12-13 mars. Fr v Ulf Johansson Werre, Martin Sjöstedt, Antti Sarpila, Keith Hall & Alexander Brott.
Ulf Johansson Werre vid pianot alternativt trombonen och hans finske swingkompis Antti Sarpila på klarinett och sopransax har alltsedan tidigt 1980-tal träffats emellanåt för att utväxla ett intuitivt och maximalsynkoperat samspel. Senaste mötet på Jazzkryssande Ålandsfartyget Cinderella den 12-13 mars artade sig till en veritabel svängfest. Dels förstås beroende på de båda jazzkumpanernas obotliga swingkompetens, men definitivt också på grund av den eminenta uppbackningen från Martin Sjöstedt, Alexander Brott och Keith Hall på bas, gitarr respektive trummor. Ett tajt och laddat rytmkollektiv som möttes för första gången, utan några som helst initiala svårigheter. För Jazzkryssningens ambitiösa vokala utsmyckning svarade kapellmästare Werres blott 19-åriga och musikstuderande dotter Matilda.

För jazzlovers av ädla och äldre årgångar hör musik hämtad från Den Amerikanska Sångboken till omistlig stapelföda. Visst är det sant att de gamla låtarna har filats på hur många gånger som helst. Lika sant är att det även går att variera de välkända melodierna och harmonierna ungefär lika ofta. Förutsättningen är förstås att musikanterna kan hantverket utan och innan, förutom att ha tillägnat sig de amerikanska kompositörernas tonspråk i sitt musikaliska blodomlopp. Men utan en helhjärtad och omisskännlig kärlek till uppdraget uppstår ändå inte den livsnödvändiga kommunikationen mellan musiker och publik. 
Picture
Fr v Antti Sarpila, Matilda Johansson Werre, pappa Ulf, Alexander Brott & Keith Hall. Basisten Martin Sjöstedt dold men närvarande.
När tvåhundra jazzkryssande musikälskare visar att de påtagligt uppskattar svänget och inlevelsen som bjuds från estraden, då hörs  på applåderna och ser man på många glada ansikten att budskapet gått hem. Om kompositörerna sedan heter Duke Ellington, Fats Waller, Jerome Kern eller George Gershwin har mindre betydelse. De är samtliga odödliga.
Picture
Bra drag i trombonen - Ulf Johansson Werre.
Ulf Johansson Werre växlar mellan piano och trombon ungefär lika enkelt som när en durkdriven lingvist skiftar från ett välkänt språk till ett annat lika bekant. Hela hans uppenbarelse andas tillförsikt och utlevelseförmåga. Ibland litet mycket av det goda, men alltid med den professionelle musikantens prägel.
Picture
Två musikaliska själsfränder; Antti Sarpila & Keith Hall.
Antti Sarpila har en mer filosofisk framtoning, oavsett han med mjukt rundad ton i klarinetten bjussar på finstämda fraseringar eller via den originellt böjda sopransaxofonen frammanar sköna reminiscenser från Sidney Bechets tidevarv. När han vid några tillfällen bänkar sig vid pianot hörs tydligt att han inspirerats av eleganten Teddy Wilson.
Picture
Martin Sjöstedt; kontrabasist med flerfaldiga strängar på sin musikantiska lyra.
Vilken lycka att jazzmusik är så självklart komplex och samtidigt finurligt ordnad att om man händelsevis tycker att solisten har något mindre intressant att förtälja för tillfället, ja då går det utmärkt att koncentrera öronen på kompet. Just på denna jazzkryssning var den möjligheten generöst tilltagen.
Martin Sjöstedt har en osviklig känsla för att bibehålla en fundamental rytmisk fullödighet med sin kontrabas, samtidigt som han bjuder på rikt varierade och många gånger subtilt anlagda basgångar med ett härligt naturnära och äkta sound. När man hör ett så fullödigt baskomp förvånar det knappast att Martins solospel på den stora fiolen är ytterligt inspirerande.
Picture
Tradition och skön förnyelse; Alexander Brott har ambitionen och gåvan.
Jazzkryssningens största överraskning var tveklöst gitarristen Alexander Brott. Med flera år kvar till 30-årsstrecket har han bland annat vistats, övat och spelat en hel del i New York. I hans spel ingår med avväpnande elegans en honnör till 1930-talets okrönte gitarrmaestro Charlie Christian. Traditionen från föregångaren kombinerar Alexander Brott med en modern färgsättning som aldrig faller för frestelsen att bli virtuos för att blända. Han har med andra ord  tekniken men överdriver ändå aldrig. Som älskare av odödlig mainstreamjazz kan man inte annat än glädjas!
Picture
- You looking at me? Keith Hall har full koll i alla lägen.
Ursprungligen från England har trumslagaren Keith Hall vistats och verkat med utgångspunkt från Helsinki, Finland, i snart trettio år. Delvis är han för svenska lyssnare en välbevarad hemlighet, vilket är synd. Denne engelsk/finske slagverkare är nämligen en fantastisk jazzmusiker. Han behärskar sitt trumset till fulländning, hans tajming är osviklig och hans fantasifulla sätt att hantera stockar, vispar och ibland endast händerna är ett sant nöje att höra och skåda.
Att han även tagit sig några varv runt jorden på världsturnéer med exempelvis Gerry and The Pacemakers är inget han skäms för. Men att hans rytmiska hemvist är i jazzen går inte att ta fel på.
Picture
Hela svänggänget på Jazzkryssningen samlade för en rafflande finalmelodi: They can´t take that away from me!
Som vokal krydda vid denna lyckade Jazzkryssning, arrangerad av Nalens Vänner tillsammans med Viking Line, framträdde i några välvalda standardmelodier Matilda Johansson Werre. Med en vacker röst och insiktsfull känsla för jazzmelodik kan hon säkerligen utvecklas åt alldeles rätt håll. Är man blott 19 vårar har man ju all tid i världen på sig!

Apropå tid inträffar nästa Jazzkryssning på Cinderella söndagen den 14 maj. Eftersom Second Line Jazzband kommer att mönstra på vid denna avgång gäller det att vara alert. Second Line är nämligen - med all rätt - något så ovanligt som storfavoriter hos kryssningspubliken i Stockholm. Trots att de kommer från Göteborg...

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
 

 
 
Clark Terry hörde till jazzvärldens mest charmerande och färgstarka personligheter, både på och utanför scenen. Backstage var han ständigt sysselsatt med att underhålla sina spelkamrater och vänner med festliga storys och smågalna upptåg. På scenen utvecklade han ett briljant musikanteri, oavsett han trakterade trumpet eller flygelhorn. Ibland spelade han på båda samtidigt... 
Hans hemgjorda sångstil - mumblin´- hörde också till jazzvärldens hippaste. Han svängde i princip alltid.
En sann sverigevän var denne CT, som han kallades av vännerna. Hans 96-årsdag inträffade i går, den 14 december 2016, men han avled förra året vid fyllda 95.
Flera gånger hade jag nöjet att möta honom, första tillfället var sommaren 1973.  En händelse som också kom att beskriva en slags medieproblematik, utifrån ett kvällstidningsperspektiv.


På Aftonbladets musikredaktion i början av 1970-talet härskade skribenten och kolumnisten Bengt Melin. Efter att ha etablerat kontakt med denne smått legendariske journalist och visat honom några av mina egna texter gav han mig i uppdrag att bevaka dåvarande Jazzfestivalen i Åhus.
- Du känner till dagens jazz mycket bättre än vad jag gör, löd redaktörens motivering. Han tillade att tradjazz var nog den genre han hade bäst koll på...
Glad över uppdraget begav jag mig till skånska Åhus sommaren 1973 för att bland annat skriva om ett nytt intressant storband med Clark Terry som ledare.
För att skapa en cool verbal tvärtom attityd hade CT även låtit begreppet "bad" ingå i orkesternamnet; Clark Terry Big Bad Band. 

Strax före storbandets entré hälsar jag på Clark Terry. Han är vänligt tillmötesgående men ursäktar sig med att han måste ta hand om en orkestermedlem som mår dåligt. Det visar sig att bandets pianist Bobby Timmons har blivit akut sjuk och jag står plötsligt bara någon meter från honom, samtidigt som han blir omhändertagen av en svensk kvinnlig läkare.
Bakgrunden är att Timmons gått loss rejält på flyget över Atlanten. I stället för att ta sina mediciner hade han festat på såväl konjak som cigarrer. En extravagans som medförde att han strax innan det var dags för premiärspelning med Clark Terrys Big Bad Band helt enkelt ramlade ihop bakom scenen. Exakt där jag befann mig i den oroliga skaran av musiker och festivalansvariga.
När Clark Terrys ordinarie pianist förts till sjukhus och bandet skulle inta estraden undrade Clark oroligt om det fanns någon pianist som kunde ersätta Bobby Timmons? Bosse Bygdén, medlem i Lasse Lystedts Sextett från Umeå befann sig backstage. Han nobbade bestämt men Clark Terrys övertalningsförmåga kunde han inte stå emot.
 
När konserten drog igång begav jag mig snabbt till publikområdet och kunde därifrån studera den fascinerande introduktionen av det amerikanska storbandets nye medlem.
Umeiten Bosse Bygdéns minspel antydde skräck och kaos, men bandledaren Terry gestikulerade inbjudande och knuffade igång bandet med ett enkelt bluestema i behändig tonart och makligt tempo. Från pianot kom först enstaka toner, därefter allt fler ackord, varpå samspelet mellan de amerikanska proffsmusikerna och deras nye norrländske medspelare på pianopallen utvecklades till en skönt gungande blues med Bosse Bygdén i huvudrollen!

Denna utmärkta musikaliska illustration till improvisationsmusikens fantastiska förmåga till förbrödring rapporterade jag i min Aftonbladet-artikel, sakligt men också hängivet. Att Bobby Timmons legat utslagen backstage och blivit behandlad av en svensk läkare, det ansåg jag mindre viktigt för min musikrapportering. En bisats fick räcka, där jag kort konstaterade att storbandets ordinarie pianist blivit hastigt sjuk och ersatts av en för de flesta helt okänd musiker från Umeå. En lyhörd person som klarat det snabba inhoppet med elegans och intiutivt musikanteri.
Jag läste in min text via telefon (så gick det till på den tiden!) till Aftonbladets nattredaktion och väntade med spänning på hur min första jazzartikel i självaste Aftonbladet skulle redigeras.

Förvånad och förskräckt läser jag i stället en helsida, skriven av en jag-var-där journalist, som uppskruvat rapporterar om den dramatiska händelsen när Bobby Timmons faller ihop bakom scenen. En skakig bild av den liggande svarte musikern toppar artikeln, där det också beskrivs mycket noga att det var en svensk vit, kvinnlig läkare som gav honom första  hjälpen.
Om konserten berättades knapphändigt; inte mycket mer än det felaktiga påståendet att Bobby Timmons hade ersatts av Lasse Lystedt, i vars orkester den riktige ersättaren Bosse Bygdén alltså ingick.

Tilllbaka i Stockholm stegade jag in på Aftonbladets redaktion i de numera rivna Klarakvarteren. Träffade Bengt Melin, som i sin tur hade mött Frank Zappa kvällen innan och var ganska medtagen.
Redaktör Melin berättade målande hur Zappa förmodligen hade skadat ett revben på honom med en riktig björnkram. För att lindra smärtan tog sig redaktören för säkerhets skull en slurk av den halvflaska Renat som han hade ståendes på golvet invid skrivbordet. Även om jag hade hört åtskilliga rykten om att det söps på Aftonbladets redaktion blev jag en smula chockad över att se en journalist dricka sprit på arbetsplatsen, på blanka förmiddagen dessutom.

Så till ärendet för mitt besök. Varför publicerades inte min artikel?
Redaktör Melin svarade kortfattat: Du missade grejen.
Varpå han förklarade att "grejen" var den som AB berättat om, nämligen den akut insjuknade svarte pianisten och den snabbt inhoppade räddaren, den kvinnliga vita svenska läkaren.
Jag samlar mig och berättar att hela denna sorgliga händelse var jag med om, men såg det inte som min uppgift att beskriva. Jag var ju utsänd av Aftonbladet för att rapportera om musiken.
Redaktör Melins reaktion var både högljudd och nedslående.
- Du var där och såg vad som hände men skrev inte? Herregud, dig blir det aldrig någon nyhetsjournalist av!
Så rätt han hade, kvällstidningsmurveln Bengt Melin.

Leif Domnérus
 
 
Picture
Monica Zetterlunds syster Margareta bjuder in till en visning av hennes storasysters eget museum i födelsestaden Hagfors.
TILL MINNE AV EN SÄRKLASSIG & MÅNGBEGÅVAD ARTIST

Swedish Sensation; så löd titeln på hennes debut-LP när den kom 1958. Mycket välfunnet, eftersom den då blott 21-åriga hagforsjäntan verkligen var en sensationellt begåvad och tidigt mognad svensk jazzvokalist.
Även om jazzen alltid fanns med i hennes artistiska arsenal hann hon under en drygt 50-årig och sagolik karriär även med att bli en firad aktris på Hasseåtages revyscener, men även en karismatisk filmskådespelare i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. Dessutom även folkkär piga i TV-succén Söderkåkar.
Denna framgångssaga skildras kärleksfullt på det lilla Monica Zetterlund-muséet i Hagfors.

En av de många  profiler som Monica Zetterlund kom att samarbeta med var Tage Danielsson. Som fyndig ordkonstnär flätade han ihop de djupa bärskogarna i Värmland med storstadens brusande nattliv. Hos Monica såg han en blandning av detta: Ett lingonris i cocktailglas.
Skaparna av det ideellt uppbyggda minnesmuséet över Monica Zetterlund har passande nog lånat Tage Danielssons geniala karaktäristik av den unika värmlandshuldran; den jordnära och okonstlade landsortsbegåvningen som snabbt växte in i den hektiska nöjesvärlden, med dess ständigt påslagna spotlights.
Picture
Lingonriset & cocktailglaset. Tage Danielssons lysande metafor för Monica Zetterlund.
En av tillskyndarna bakom Z-muséet är Leif Andersson, född och uppvuxen i Hagfors.
- Faktum är, säger han med stolthet i rösten, att min pappa hade en trio tillsammans med Monicas föräldrar. Mamma Greta stod vid basfiolen och pappa Bengt spelade dragspel. Min egen pappa David blåste trumpet och trion framträdde på bröllop och fester av olika slag.
-  När Monica så tragiskt avled 2005 vid endast 67 års ålder var vi några hagforsbor som ansåg att vi måste göra något för att bevara hennes minne.
Idéer bollades fram och tillbaka, flera av Monicas forna arbetskamrater på Televerket i Hagfors bidrog med synpunkter och Monicas egen lillasyster, den i dag 76-åriga Margareta Nilsson, hörde till de ivrigaste tillskyndarna. Margareta minns hur tongångarna gick:
- Ganska många ville att Monica skulle stå staty här i Hagfors. Men se det tyckte inte vi i familjen och inte heller den som stod Monica närmast, nämligen dotter Eva-Lena.
- Men ett museum lät inte dumt, det fanns ju så mycket att berätta och visa upp. 
Picture
Mamma Monica skickar ett sjungande vykort till dotter Eva-Lena.
Så sant. Redan i entrén i den till museilokal ombyggda hälsovårdscentralen i Hagfors möts besökaren av en ljudslinga med Monica Zetterlunds oefterhärmliga sång. De många bilderna på väggarna ger en historisk tillbakablick till dåvarande Monica Nilssons uppväxt och vardagsmiljö. På ett separat bord ligger ett så kallat "sjungande vykort", avstämplat vintern 1958 från Köpenhamn. I högtalaren invid hörs Monica sjunga Flickorna i Småland och inspelningen med tillhörande vykort är adresserad till dottern Eva-Lena, som får bo hos mormor och morfar när hennes unga mamma sjunger med den populära danska orkestern Ib Glindemann. Det danska bandet hade turnerat i bland annat Värmland under sommaren 1957 och i Hagfors Folkets Park hade Monica tillåtits att sjunga ett par låtar med orkestern. Vilket gjorde att Glindemann på stående fot lockade med ett kontrakt. Inget kunde stoppa Monica från att ta chansen. Men sejouren i Danmark blev kort. Nöjespappan Topsy Lindblom i Stockholm hade hört rykten och bad Arne Domnérus att kolla upp hur bra hon egentligen var, "den där värmlandsjäntan". Topsy menade också att om alla lovord visade sig stämma, borde Dompan se till att få med den unga jazzbegåvningen till jazzens högborg i Stockholm, nämligen Danspalatset National, eller Nalen i dagligt tal.
Allt gick enligt ritningarna och snart stod Monica Zetterlund på Nalens stora scen och sjöng jazzstandards för en kunnig och entusiastisk publik. Samma år kom hennes sensationella debut-LP, som nämndes inledningsvis. Skivan gav eko i USA och innebar att Monica fick åka över och sjunga med amerikanska toppmusiker. Ett äventyr hon själv sammanfattade kort och koncist: I Staterna handlar det bara om pengar, managers och att smöra för journalister. Ett rent rat race, inget för mig.
Lingonriset hade talat och vad gäller cocktailglaset fanns det ju såna även här hemma...
Picture
Monicas scenkreationer från revyn Spader Madam.
I det större rummet av museet fortsätter bildsviterna att berätta den smått osannolika historien om hur Monica Zetterlunds geniala artisteri har förundrat den svenska publiken i flera decennier. Den numera klassiska inspelningen med världspianisten Bill Evans och skivan Waltz for Debby presenteras, liksom ett mångfacetterat urval ur den rikhaltiga skivproduktionen.
Intressant nog finns även flera av de scenkläder hon bar när det var revydags med Hasseåtage. Bland annat tre magnifika kreationer som syddes upp till henne i Oscarsföreställningen Spader Madame!
Mellan raden av fotografier och inramade Folkparksaffischer står en basfiol, måhända till minne av att Monica faktiskt var gift två gånger med kontrabasister.
I mitten av rummet tronar en svart flygel. Jag associerar till att Monica även hann med att leva i ett långt förhållande med amerikanske pianisten Steve Kuhn. Jag slår några ackord och kommenterar till Monicas syster Margareta att det var förskräckligt ostämt.
Ungefär lika rappt och bestämt som Monica själv kunnat svara hör jag Margaretas korta kommentar: Tja, men det är i alla fall ett pampigt instrument.
När jag sedan frågar Margareta om hon gillar att guida besökare i systerns museum, då sprids ett varmt leende i hennes ansikte.
- Det är helt enkelt jätteroligt! Inte en enda gång blir det likt den förra, jag har inget manus så det får bli som det blir.
- Närgångna frågor om Monicas olika äktenskap och lössläppta leverne ställer folk sällan och det tycker jag förstås är bra. Privat är privat, så är det bara.
Riktigt kul tycker Margareta att det är när hon får frågan om någon liten anekdot från uppväxten. När jag då frågar om hon kan ge ett exempel klurar hon en stund och säger sen:
- Näe du, det vete tjyven om jag minns nåt just nu. Sånt går inte att beställa fram bara så där...
Vi råkar stå i ett hörn av rummet där det hänger ett flertal av Monicas egna målningar i olika utföranden, ganska ofta med enkla färgkritor eller vanlig blyerts.
-Kanske, säger Margareta en smula drömmande, skulle Monica inte vilja att vi satte upp de där. Men jag tycker absolut att de bör finnas med. De visar ju för tusan vilken suverän konstnärlighet som hon hade
Picture
Gatan i Hagfors där Monica växte upp har numera bytt namn...
Att syster Margaretas guidningar är populära kan muséets främste drivkraft, Leif Andersson, intyga.
- Frågan är väl hur mycket hon ska hinna med. Vi är nu inne på tredje året och har allt fler besökare, inte minst grupper som kommer resande i bussar, faktiskt även från Norge.
Runt tretusen besökare på årsbasis är förstås en bra siffra, speciellt med hänsyn till att Hagfors ligger en smula avsides i Värmlandsskogen. Men Leif Andersson ser framåt och menar att mycket återstår att göra, som exempelvis ett mer omfattande ljud- och bildspel och ytterligare dokumentation av exempelvis alla de gästande musiker och artister som gästat Hagfors och som Monica själv lyssnat på och inspirerats av. Att muséets långsiktiga överlevnad säkras är hans främsta målsättning. Många förhandlingar återstår med kommunen och ortens stora bolag, Uddeholm.
- Även den lokala musikkulturen behöver vi belysa bättre. Tänka sig att när Monicas pappa Bengt hade sin egen orkester igång och Monica var med och sjöng, då fanns det inte mindre än sexton dansband här i Hagfors som spelade lättlyssnad och populär jazz!
Ännu en historia att skildra är förstås att den originelle och jazzkunnige pappa Bengt även hade en skivaffär med främst jazz på 78-or. Efter plugget kom jäntan Monica ofta i ett huj och hjälpte pappa med skivorna.

Och egentligen var det väl där, i den lilla skivbutiken, som Monica Zetterlunds sagolika karriär startade, när hon lyssnade och härmade världsstjärnorna Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan.
Några av oss tycker rent av att hon sedermera kom att överglänsa dessa berömdheter.

Picture
Monica Zetterlund vilar i familjegraven på Hagfors kyrkogård.
Monica Zetterlund avled vid 67 års ålder 2005 när hon, ensam i sin säng, somnade med en cigarett i handen. I dagarna (20 september 2016) skulle hon ha fyllt 79 år.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 
 
Picture
Musikprofessor emeritus Erik Kjellberg samtalade med Lennart Åberg & Georg Riedel om Jan Johansson, som dog 37 år ung i bilolycka 1968.
Ett seminarium på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm den 18 november 2015 med Georg Riedel, Lennart Åberg & Erik Kjellberg

Pianisten, kompositören och arrangören Jan Johansson avled vid blott 37 års ålder den nionde november 1968 i en halkolycka på väg från hemmet i Upplands Väsby till Stockholms Central. Därifrån skulle han ta tåget till Jönköping och förenas med sina spelkamrater i Arne Domnérus orkester. Uppgiften var att genomföra en av de många kyrkokonserter i jazzton som ofta stod på ensemblens repertoar vid denna tid.
Jan Johanssons ursprungliga plan var att åka tillsammans med sina spelkamrater dagen innan. Han valde att ta tåget en dag senare för att hinna beta av en del av de många musikaliska skrivuppdrag som hopat sig. Det melodiska underlaget till filmen om Pippi Långstrump hörde till det som brådskade. Det extra arbetspasset innebar att han hann med att komponera det numera klassiska temat till Pippis signaturmelodi.
Jan Johansson körde sin bil med blankslitna sommardäck, trots att han uttryckligen lovat hustru Else att skifta till vinterdäck.
Det troligen livsavgörande däckbytet var lågprioriterat och blev därmed aldrig av./Leif Domnérus

Erik Kjellberg är jazzkännare och professor emeritus i musikvetenskap  vid Uppsala universitet. Han är även en duktig hobbypianist och vibrafonist samt författare till den omfattande och initierade boken; Jan Johansson - tiden och musiken. Utgiven 2009 på Gidlunds förlag.
Vid seminariet på Musikhögskolan samtalade Erik Kjellberg med Lennart Åberg och Georg Riedel, två av Jan Johanssons medmusikanter under större delen av 1960-talet, fram till den fruktansvärda trafikolyckan, som innebar att vi miste en av de främsta musikaliska snillen som levat och verkat i vårt land.


Erik Kjellberg inledde med en komprimerad minnesteckning.
Jan Johansson föddes 1931 i Söderhamn och började spela piano i tioårsåldern. Tidigt 1950-tal studerade han vid Chalmers i Göteborg och 1956 avbryter han teknisstudierna för att ingå i basisten Gunnar Johnsons orkester.
Under åren 1958-1960 bor Jan Johansson i Köpenhamn och spelar i världsledande tenorsaxofonisten Stan Getz kvartett. I början av 1960-talet erbjuds Jan Johansson att ersätta pianisten Gunnar Svensson i Arne Domnérus Nalenbaserade orkester. Han bostätter sig med familj i ett radhus i Upplands Väsby strax utanför Stockholm och får ganska omgående, förutom medverkan i Arne Domnérus grupp, en mängd skrivuppdrag av skilda slag. Från 1965 är han även fast medlem som pianist, kompositör och arrangör i Radiojazzgruppen, som är en form av ersättning för Harry Arnolds Radioband.
Erik Kjellberg avslutar sin resumé med att poängtera den raska utvecklingskurva som Jan Johanssons konstnärsskap beskriver. Den som avslutas så abrupt och våldsamt i och med bilolyckan på den hala novembervägen 1968.
Picture
Boken om Jan Johansson, skriven av Erik Kjellberg, utgavs 2009
På frågan hur han upplevde första mötet med Jan Johansson minns Georg Riedel att det var 1956 och låten de spelade var I Found A New Baby. Georg erkänner att vid den tidpunkten förstod han inte helt och hållet det spel som Jan Johansson presterade. Ett omdöme som kom att omvärderas kraftigt och vid en intervju jag gjorde med Georg 2005 yttrade han följande.
- Det tidiga 1960-talet var en mycket kreativ period och Jan var en viktig inspirationskälla för mig som kompositör och arrangör. Vi snackade i stort sett dagligdags om detta med stämföring och arrangemang, ganska konkreta och handfasta resonemang som kunde handla exempelvis om hur man undviker klichéer och upprepningar. Eller hur man skriver för att det ska klinga både vackert och fylligt. Jan Johansson var en av de bästa musiker jag spelat med någonsin. Han var djupt originell, hade en underfundig humor och hade dessutom en naturlig auktoritet, vilket man kanske inte alltid kunde ana.
Lennart Åberg beskrev å sin sida vilket enormt intryck Jan Johansson gjorde på honom, när de spelade tillsammans första gången 1964. Strax därefter fick Lennart ett erbjudande om att undervisa med professors titel i österrikiska Graz.
- Men när jag något senare blev erbjuden en plats i Radiojazzgruppen bröt jag faktiskt kontraktet i Graz. Anledningen? Jo, jag ville inte missa möjligheten att få samarbeta med en av de mest unika musikerna i Sverige.

Det blev allt mer uppenbart under seminariet att såväl Åberg som Riedel betraktade Jan Johansson som enastående och på sitt sätt även oöverträffad. Med Georg Riedels ord var en av hemligheterna "den bedrägliga enkelhet" som Jan Johansson uppvisade. Medan Lennart Åberg bland annat pekade på det musikaliska flöde som uppstod i samspel med den genialiske Jan Johansson. Ett flöde som aldrig stoppades upp; snarare växte.
När de två musikanterna rekapitulerar minns jag en intervju jag gjorde med Svend Asmussen, där den danske fiolmästaren bestämt hävdar att han under sin långa karriär endast vid två tillfällen upplevt en form av transcedens.
- Det var som om jag lyftes från marken och fiolen spelade sig själv. Ena gången var med Duke Ellington, andra var med Jan Johansson.
Georg Riedel pekar också på den oförställdhet som präglade Jan Johansson.
- Under en period på 1960-talet arbetade vi med jazzdans och kom i kontakt med olika koreografer. En av dessa älskade att beskriva för Jan på vilket sätt han ville ha musiken skriven. Ord som "evighet" och "moder jord" uttalade han med stora gester. Till slut tröttnade Jan och yttrade bestämt angående musikens utformning "Ge mig bara svar på fyra frågor; starkt, svagt, fort eller långsamt?"
Att Jan Johansson kunde vara både underfundig och skälmsk illustrerade Georg Riedel på följande vis.
- På turnéer i Folkparkerna tvingades Jan ofta använda sin medhavda stämnyckel för att hjälpligt justera fruktansvärt ostämda pianon. Vid något tillfälle överlämnade han till och med en handskriven räkning till folkparkschefen. Som blev ursinnig och förstås vägrade betala.
- Jan gjorde sig då besväret att stämma om pianot i ursprungligt ospelbart skick...
Att kritisera andra musiker var något Jan Johansson konsekvent undvek. Vid ett tillfälle blev han ombedd att ge sin syn på diverse pianokollegor. Alla är bra, svarade han bestämt. Alla? Undrade intervjuaren. Javisst, alla. Provokativt undrade då intervjuaren om även Liberace var bra?
- Tja, svarade Jan Johansson, han  är kanske litet mindre bra...
Picture
Underfundighetens mästare; Jan Johansson
Om Jan Johanssons påtagliga intresse för annan musik än jazz vittnade hans båda dåtida medmusikanter om med stor emfas. Allt från modern konstmusik till Jimi Hendrix, förutom att han gav prov på genomtänkta stilblandningar i såväl Jazz på ryska som Jazz på ungerska. För att inte tala om den märkliga och unika dokumentationen Musik genom fyra sekler.
Som en röd tråd under resonemanget på Musikhögskolan återkom Jan Johanssons ständiga vilja att söka sig vidare i sitt skapande. Framgången med folkmusikstycket Visa från Utanmyra från albumet Jazz på svenska tröttnade han på rejält. Själv minns jag innan en konsert, då han skulle framträda och två äldre kvinnor bad mig att be honom framföra Visa från Utanmyra.
När jag vänligt svarade att han står ju där, ni kan väl be honom själva, svarade damerna att de var alldeles för blyga. Alltså undrade jag på kvinnornas begäran om Jan kunde tänka sig att spela det populära stycket? Jan skruvade på sig och sa till slut att "Jag kommer nog inte håg den." Så bestämd var han att bjuda på något nytt att en liten nödlögn fick passera. När jag vid ett annat tillfälle berättade detta för Georg Riedel fyllde han på med att minnas en konsert då samma fråga ställdes och Jan vände sig mot publiken och yttrade mycket bestämt "Okej då, men det blir sista gången jag spelar den melodin."
- Och, sa Georg, jag tror absolut att det gjorde han inte heller.

Lennart Åberg å sin sida bekräftade hur obekväm Jan Johansson kunde bli av att upprepa sig.
- Jag har faktiskt bestämt mig för att sluta spela i kyrkor, konstaterade han i ett skede, då han kände sig mätt på andliga konserter i kyrkorum. Några fler sakrala konserter blev det därefter icke.
Konstnärens strävan efter en ständig progression var helt uppenbart en nödvändighet för den oavlåtligt framåtsyftande Jan Johansson.
Lennart Åberg avrundade:
- Vid ett tillfälle, bara några veckor innan han omkom, visade han mig notskissen till det senaste projektet han var inne på just då. Det rörde sig om att göra jazz med afrikansk karaktär. På något sätt ville han tillbaka till ursprunget.
Ett sånt uttryck hann han dock inte att utveckla.
Men! Lyssnar man till det allra sista han skrev, temat till Pippi Långstrump; visst finns det något av en afrikansk marschkaraktär i synkoperad form i den melodin?
Tänk om ändå Jan Johansson hade fått fortsätta leva!
Picture
En innertio som kände Jan Johansson väl. Erik Kjellberg, Lennart Åberg & Georg Ridel
Text & foto: Leif Domnérus
 
 
Picture
Fyra sjättedelar av familjen Carling. Vid banjon mamma Aina, bakom trummorna Ulf Carling, pappa Hans Cooling Carling som låter trumpeten vila för att assistera dotter Gunhild med handklapp. Centralfiguren Gunhild med ett av sina många instrument, säckpipa!
Navelskådande musik är inget för den utåtriktade familjen Carling. 
Målsättningen är i stället att bjuda en förväntansfull publik på energirik och glädjefull jazzmusikalisk underhållning. Gärna i kombination med en snitsig stepp eller en vältajmad jonglering. Eller, hoppsan, en trumpinne som försvinner rakt ner i näsan...

I centrum för denna mångfacetterade och stundom cirkusliknande jazzshow återfinns den karismatiska och multibegåvade Gunhild Carling. Hennes förmåga att formulera musikaliska fullpoängare på snart sagt vilket instrument som helst är smått sensationell.

Picture
Trumpet med tryck. Pappa Cooling och dotter Gunhild med fullt ös. I saxsektionen återfinns tonåriga Nanna Carling (dotter till Max Carling) spelar altsax helt utmärkt.
När Gunhild med ständigt glatt humör genomför sina solobravader har hon hela tiden en magnifik uppbackning av Carling Big Band. Stommen i orkestern utgörs av mamma och pappa plus de fyra syskonen. Att samtliga inhyrda tuttimusiker håller hög klass är på något sätt självklart. Gemensamt för familjen Carling är att de är utmärkta musiker.

Mamma Aina sköter banjokompet med ackuratess. Hennes erfarenhet av att spela klassisk violin är uppenbart en tillgång; ackordväxlingarna sker sömlöst och anslaget är hela tiden välavvägt, vilket ger ett homogent sound och bidrar till den stiltrogna swingkänslan.

Picture
Gunhild Carling med sitt huvudinstrument, trombonen. Virtuost, välbalanserat och vådligt svängigt.
Pappa Hans Cooling Carling har alltsedan 1960-talet trakterat trumpet med klara rottrådar till tidig New Orleans, när Bix Beiderbecke och King Oliver regerade. Cooling intar i Carlingensemblen en mer tillbakadragen roll på scenen, men tveklöst är han den som i grunden svarar för att den musikaliska kontexten håller en ständigt hög nivå, oavsett orkestern exekverar hans egna stycken eller någon av de många evergreens som återfinns i repertoaren.

Picture
Vad sägs om en klingande revelj framförd på kontrabas och trumpet, där trumpeten endast hålls fast med tyngdlagens hjälp? Inga problem för Gunhild Carling.
Bakom trummorna huserar Ulf Carling; en seriös galenpanna. Det rytmiska sviktar aldrig, men när Ulfs tokerier drar igång är det svårt att inte dra på smilbanden. Speciellt när han kliver fram och bjussar på utsökt svängig stepp, eller för den delen en slags swingdans som innefattar hela den lealösa kroppen.

Brorsan Max är ekvilibristen i syskonskaran, oavsett han sätter fiolen under hakan eller tar fram tenorsax och klarinett. Allt går undan i expressfart men absolut utan slarv. Att Max vid sidan om musicerandet även är en jonglör av rang, det är också uppenbart.

Picture
Men tre trumpeter då? Näe, inga problem det heller. Här handlar det om Haydns trumpetkonsert och faktum är att det låter lika mycket om alla tre instrumenten.
Gerd är den fjärde i denna snudd på otillbörligt musikaliska syskonskara. Hennes altsaxofonspel vittnar om en genuin känsla för den tidiga swingeran. Svänget, soundet och stilen är perfekt balanserat. Att Gerd även kan leverera snyggt pianokomp eller furiöst trombonspel i par med syrran Gunhild ingår liksom i det familjära konceptet.

En afton med Carling Family bjuder på en osvikligt svängig och fartfylld jazzshow.Välrepeterat och utan longörer.

Picture
En tvättäkta och hemmagjord blues på säckpipa river ner stående ovationer på Jazzens Museum. Gunhild Carlings egen jordnära Bag Pipe Blues.
Text: Leif Domnérus 
Bild: Nilla Domnérus

 
 
New York New York!
Nilla & Leif Domnérus högst upp i ett av Tvillingtornen i New York tillsammans med en vänlig New York-polis (polisman nr 2 håller i kameran.

Februari 1974. Vi befinner oss i New York och lanserar Arne Domnérus Septett inför entusiastisk publik. Dags för sista konserten på dåvarande New York Jazz Museum och vi strosar runt på Manhattan. Glad över framgångarna skojar jag och försöker kränga mig in i en postlåda! En polisbil stannar och två bistra New York-sheriffer med stora pistoler kliver ur och undrar What the f...k we are doing?

När vi berättar att vi är i stan för att lansera svensk jazz ändras tonläget och blir helt och hållet hjärtligt. Poliserna är Vietnamveteraner och vet att den svenska opinionen agiterade kraftfullt för ett slut på det meningslösa kriget.

Vad vill ni göra, nu när ni snart ska återvända hem? Frågar de vänligt.
Nilla svarar med att peka på Frihetsgudinnan. Tyvärr, hon är stängd i dag.
Nilla vänder blicken mot de två skyhöga tornen som snart ska stå färdiga.
Polismännen ler brett. Det fixar vi!

Vi inbjuds till polisbilens baksäte och strax är vi framme vid World Trade Center. Sen bär det av i bygghissar(!) på utsidan av ett av Tornen. Hissarna knagglar sakta uppåt och uppåt, till slut står vi 110 våningar över Manhattan och har en fullkomligt sagolik vy genom gluggar i den inpaketerade blivande restaurangen. Polismännen Bill och Paul är uppenbart glada för att guida oss och frågar vad vi vill göra härnäst?

Tyvärr, vi måste till hotellet för att se till att musiker och instrument kommer på plats till finalkonserten.
Knaggel, knaggel, hissarna krånglar sig ner till markytan och vi sitter återigen i baksätet på en NY-Police Car.
Väl där snackar vi i baksätet om att nu börjar det bli ont om tid. Våra nya vänner poliserna gissar sig till vårt problem och frågar: Running short of time? No problem!

Varpå de sätter igång blåljuset och bilarna framför oss åker upp på trottoarerna för att ge plats! Vi är framme vid hotellet på nolltid. Att musikerna inte ville tro att vi både åkt polisbil och varit uppe i ett av Tvillingtornen, det fick vi bjussa på.

Efter denna långa prolog är det dags att flagga för den artikel som länkas.
FB-vännen Leif-Åke Falk skrev för någon dag sedan om att han planerar en New York-tripp. Village Vanguard och Jazz Standard är två av klubbarna som ska besökas. Eftersom New York är ett ständigt aktuellt resmål för jazzkonässörer har vi lagt in ett reportage på Din Jazzportal på nätet, där vi besöker nämnda klubbar och litet annat smått och gott i jazzväg. Reportaget är några år gammalt, men The Big Apple är och förblir jazzens huvudstad.

Mycket nöje!

new_york_okt_2008_oj-artikel.pdf
File Size: 471 kb
File Type: pdf
Download File

 
 
Det sägs om vissa lokaler att historien sitter i väggarna. Talesättet passar utmärkt på det ärevördiga Danspalatset National, invigt redan 1933. Enligt den ursprunglige Nalendirektören Topsy Lindbloms egenartade reklamtexter var det spatiösa och stilfullt inredda nöjestemplet beläget på Gata Regerings 74. En lekfull omskrivning av Regeringsgatan 74, där den klurige nöjespappan även hävade att det ständigt var såväl Festligt, Folkligt som Fullspikat. Ett påstående som oftast var alldeles sant, särskilt under jitterbuggens högkonjunktur på 1950-talet.


Topsy Lindbloms bortgång 1960 sammanföll med en ny era inom nöjeslivet; foxtrot och storband ersattes av popmusik och elgitarrer. Traditionell pardans blev omodernt, medan twist och diverse akrobatiska krumbukter utgjorde den nya trenden.
Nalen kom att föra en tynande tillvaro och stängdes 1967.
Under följande tjugo år nyttjades danstemplet som värmestuga i Pingströrelsens regi.
Men!
Likt en Fågel Fenix återuppstod Nalen 1998 som nöjeslokal.
De nära 70 miljoner kronor som den pietetsfulla restaureringen kostade betalades av SAMI, Svenska Musikers och Artisters Intresseorganisation. En investering som förstås behövde ersättas med nya intäkter. Vilket innebar att kommersiellt präglade konserter med kända popartister för yngre publik prioriterades.
Till lycka och glädje för de många äldre danssugna och även nytillkomna älskare av foxtrots och pardans kom den ideella föreningen Nalens Vänner till undsättning.

Alltsedan återinvigningen av det historiska Danspalatset National har Nalens Vänner välkomnat en ungdomlig mogenpublik till storbandsmusik med dansvänlig repertoar, i genomsnitt sex lördagskvällar per år.  Helt i linje med Nalenpappan Topsys filosofi dansas nonstop, vilket betyder att två orkestrar avlöser varandra kvällen igenom. Likaså enligt traditionen går det bra att hämta ny dansenergi i Harlemkabareten, en angränsande och mer intim lokal där etablerade vokalartister varvas med nya sångfynd, uppbackade av det rutinerade Harlembandet.
Precis som under danspalatsets glansdagar bildas en kö utanför den bastanta entréporten på Gata Regerings 74, när det är dansafton i Nalens Vänners regi. Innan kvällen är över kommer nära femhundra dans- och nöjeslystna att ha erlagt entré. En imponerande siffra, med tanke på såväl dåligt väder som hög medelålder. Dessutom är det lördag; den veckodag som mestadels ägnas åt hemmamiddagar och tevesoffor.

PictureHans Gustafsson är Nalenveteran som dansar mycket och gärna. Här har han bjudit upp Petra Wikström.

























Längst fram i den växande kön står 75-årige Hans Gustafsson. Han har vanan inne. Första danskvällen på Nalen för denne pensionerade ingenjör inträffade för jämnt sextio år sedan.
- Nalen var stället man gick på för att dansa och spisa, så var det bara.
Hans Gustafssons kommentar är kort och koncis. Han minns tydligt att kön var extra lång till söndagarnas matinédans. Dixielandorkestrar med fantasieggande namn som Whisky Bottle Slickers och Pygmé Jazzband lockade Nalensnajdare med knivskarpa pressveck och brylcreme i håret, medan tjejerna var nypermanentade och bar skinande nylonstrumpor på spirorna.
- De flesta har väl en hobby eller något de gillar att göra, filosoferar Hans Gustafsson. För min del handlar det om dans, helst till storband med välkända låtar som man också kan spisa, ja alltså lyssna på.
Ett påtagligt belägg för den sofistikerade 75-åringens levande dansintresse är att han sedan mer än femtio år är gift med en och samma kvinna. Men när dansskorna är putsade, då går han ensam till Nalen; precis som han gjorde för sex decennier sedan. Att vara betalande medlem i Nalens Vänner ser han som en självklarhet.
Tro´t eller ej, men även Hans Gustafssons mor dansade på Gata Regerings 74. Fast då hette stället Ceders Salonger och det var tidigt 1920-tal.
- Dans är livgivande och bra för kropp och själ, hävdar Hans Gustafsson bestämt.
- Min mamma är ett bra exempel; hon blev 103 år...

När lördagskvällen går mot niosnåret är det trångt på Nalens stora dansgolv. Hans Gustafsson bjuder upp ett flertal dansanta damer, bland dem 59-åriga Petra Wikström.

- Om han dansade bra? Jovisst, helt okej. Men faktum är att jag är ganska kräsen; har dansat hela mitt liv, även balett i unga år. Tidigare hade jag även en fast danspartner som var väldigt bra, det är väl därför som jag ställer så höga krav på en kavaljer. Helst ska han använda sig av en del egna och personliga steg och självklart ska han vara den som för och bestämmer vilka svängar vi ska ta.
Petra Wikström tillägger att hon gärna skulle se fler något yngre danskavaljerer på Nalen. En sak hon klart ogillar är när äldre och ofta  smått onyktra herrar kommer rumlandes från krogen mot slutet av danskvällen.
- De inbillar sig ofta att de dansar bättre än vad de i själva verket gör. Dessutom stegar de ofta snett och trampar på tårna. Inte kul alls!

PictureBodil Holmberg älskar att dansa på Nalen.

















Var fötterna hamnar och hur stegen ska tas är något som 83-årige Per-Olof Holmberg har mycket klart för sig. Men så har han också haft en och samma danspartner sedan 1951, nämligen 79-åriga hustrun Bodil.
- Första gången vi dansade tillsammans var 1951 på en studentbal i uppväxtstaden Halmstad. Jag har väl aldrig varit direkt framfusig, men jag vågade i alla fall bjuda upp Bodil på en liten smygare ute i tamburen, när inte så många såg oss.
Per-Olof Holmberg ler mjukt och det är lätt att tänka sig att denne gentleman, som bär sin ålder med heder, är allt annat än burdus.
Förutom hängivenheten för dans uppskattar han även föreningsliv och ideell verksamhet. Sedan mer än tjugo år är han därmed kassör i föreningen Nalens Vänner.  
Efter giftermålet 1957 pluggade paret Holmberg i Göteborg, P O blev ekonom och Bodil lärare. Dansintresset växte och kurser i såväl gammeldans som bugg avverkades, parallellt med studier och ännu fler dansaftnar.
- Jodå, erkänner P O med sitt milda leende, dansat har vi gjort hela livet och kommer säkert att fortsätta, så länge vi kan stå på benen...

PictureBodil Holmberg med sin danspartner, maken Per-Olof. Deras första gemensamma dans ägde rum på en studentfest. Året var 1951...


































Hustru Bodil instämmer till fullo och tillägger att hon har väldigt svårt att förstå varför inte fler yngre människor ägnar sig åt dans till jazziga toner. Danskvällarna som Nalens Vänner arrangerar borde locka många fler ur den uppväxande generationen, bara de tog chansen att få upp intresset. 
Bodil avslöjar med ett pärlande skratt hur hon redan som tonåring tillsammans med sin storasyster smet iväg till danskvällarna på Folkets Park i Halmstad.
- Vår pappa ansåg dans som syndigt, vilket gjorde att vi faktiskt fick hitta på små nödlögner för att komma iväg till Parken.
Som exempel på ett minne för livet beskriver hon när legendariske USA-trumpetaren Roy Eldridge gästade folkparken.
- Han spelade och sjöng School Days på ett sätt som gjorde att jag trodde jag skulle dö, faktiskt. Så bra var det! 
Efter scenshowen fortsatte dansen och Bodil njöt av varje sekund. Hennes livfulla beskrivning är synnerligen övertygande. På väg att fylla 80 är hon ännu full av energi och konstaterar bestämt att dansen har spelat avgörande roll för hennes välmående.
- Favoritmelodi? Tja, egentligen ingen speciell, huvudsaken att det är rytmiskt och med mycket swing, dessutom helst gamla härliga och välkända låtar.
Maken P O fyller i beträffande val av melodier att han nog ändå har en särskild favorit.
- En bra och välklingande orkester som kan spela Frank Sinatras underbara Strangers In The Night. 
- Då liksom flyter man fram på dansgolvet...

PictureTonåringarna Axel Pontén & Anna Källbäcks buggar loss på Nalen. Att dansa är deras favorithobby.




























Även om medelåldern är relativt hög på Nalens danskvällar finns det alltid ett antal tonåringar som buggar vilt till swingmusiken och uppskattar atmosfären på det ärevördiga danstemplet.
Axel Pontén, 17-årig gymnasist från Uppsala är en av dessa.
- Nalen är ett ställe som man bara måste bocka av på sin lista, det är ju liksom historiens vingslag när man kommer in genom entrédörren.
Axel har precis genomfört en svettig bugg med sin kompis, 18-åriga dalkullan Anna Källbäcks från Dala-Järna. Pausdrickat är helt självklart en mugg vatten och energin är av sådan kaliber att de båda faktiskt ser ut att dansa, även under intervjusamtalet. Anna håller helt med Axel om att Nalen är ett ställe som man absolut måste ha besökt, åtminstone en gång i livet. Med ett avväpnande skratt påpekar hon att även Stig Helmer, det vill säga Lasse Åbergs alter ego, gick på Nalen, det framgick ju av den senaste Åbergfilmen om Stig Helmers uppväxt.
Axel beskriver hur han håller igång och dansar tre, fyra gånger i veckan i föreningen Swingkattens regi, hemma i Uppsala. Medan Anna hemma i Dalom beger sig flera gånger i veckan till Vansbro Dansklubb.
- Bugg, säger hon, är favoritdansen, men även swing och foxtrot. Fast det som kommer stort just nu är en ny dans som kallas West Coast Swing. Ursprungligen från Amerikas västkust fungerar den ungefär som foxtrot, fast man inte håller i varandra som man gör i pardans.
När man ser dessa två tonåringar bugga loss under Nalens kristallkronor och discokula går associationerna naturligen till det populära teveprogrammet Let´s Dance. Men icke; varken Axel eller Anna är vidare intresserade av tävlingsdans.
- Nej, säger båda, det är inte vår stil. Dans är en social grej, något man gör tillsammans med kompisar och vänner. Dessutom får man ju nya vänner, ju mer man är ute och dansar.
- Vi socialdansar, sammanfattar de båda tonåringarna.
Ordet socialdans kanske inte är så vanligt. Men innebörden är väsentlig. 

PictureTorsten Sundberg & Bertil Ekman ser till att det dansas på såväl Nalen som Finlandsfärjan Cinderella.



















Torsten Sundberg, ordförande i Nalens Vänner:


- Dans är hälsobringande!

Ända sedan första Nalenbesöket på 1950-talet har Torsten Sundberg levt med en sympati för den atmosfär, kamratanda och swingmättade musikalitet som ryms i Nalens historik.
- Någon stor dansör har jag väl aldrig varit, men kärleken till bra musik och oförfalskad gemenskap sitter i sedan unga år. Inom vänorganisationen kallar vi det för Nalenandan. Det är den vi kämpar för att bevara och även föra vidare till den yngre generationen.
Torsten Sundberg väljer orden med omsorg. Nalens Vänners styrelse har han tillhört sedan 1998, något år senare valdes han till ordförande. Numera har den ideella föreningen hunnit med att fira trettio år. I dag är det drygt femhundra medlemmar som får NalenJourNalen i brevlådan för att kunna kolla vilka datum och orkestrar som är aktuella. Enligt ordförande Sundberg finns det även dansentusiaster som planerar sina utlandsresor så att de inte krockar med Nalenkvällarna.
- Många av vännerna påstår också bestämt att de besöker Nalen för att hålla såväl själen som fysiken i balans.
Torsten Sundberg tillägger med glimt i ögat att hans egen doktor brukar säga att ett Nalenbesök är den bästa medicinen...
Självklart missar han själv inte en enda dansafton och större delen av tiden håller han sig vid entrén. Detta eftersom han alltid vill vara uppdaterad vad gäller besökarnas synpunkter.
- Extra viktigt är att orkestrarnas repertoar gillas av så många som möjligt.
För att pricka så rätt som möjligt håller sig Torsten Sundberg med ett eget smakråd, bestående av stamgäster som han litet i smyg konfererar med.
- Många orkestrar trycker på och vill ha spelningar och alla hävdar att de spelar utmärkt dansmusik. Men exempelvis ensembler som kör med för långa solon får kritik från många av de dansande.
En tydlig trend är att allt fler buggande ungdomar söker sig till Nalens danskvällar.
- Självklart positivt, säger Torsten Sundberg, men samtidigt får vi synpunkter på att de unga far runt på dansgolvet i sådant tempo att det stör den lugnare dansstil som många äldre föredrar. En svår balansgång.

PictureKapellmästare i Harlem, legendariske pianisten Göte Wilhelmsson.

















Ännu en viktig tradition för Nalens Vänner är att bibehålla  Harlemkabareten. Detta innebär att varje dansafton även innehåller shower i den mindre lokalen som bär namnet Harlem. Uppbackade av ett rutinerat gäng musiker med pianisten Göte Wilhelmsson i spetsen presenteras rutinerade artister, men även nya förmågor. I Harlem har alla, från Lill-Babs och Siw Malmqvist till Monica Zetterlund och Svante Thuresson skaffat sig scenrutin och mött en entusiastisk publik.
Som ett förträffligt komplement till Nalenkvällarna arrangerar Nalens Vänner även jazzkryssningar. Detta sker i samarbete med Viking Line på Ålandsdestinerade fartyget Cinderella. Förutom konserter med populära jazzartister som Claes Janson, Hacke Björksten, Ulf Johansson Werre och Titti Sjöblom medföljer även ett erfaret dansband med jazzig betoning vid varje kryssning. 
Nalens Vänner sätter en maxgräns runt 250 deltagare vid varje kryss. Skälet är att alla som avnjuter konserterna ska få en så bra upplevelse som möjligt.
Målsättningen är densamma som på Nalens danskvällar: Festligt. Folkligt. Fullspikat.


Text: Leif Domnérus    Foto: Leif & Nilla Domnérus



 
 
House of Oldies - i klartext skivbutiken där du säljer och köper begagnad vinyl på Torsgatan 63 i Stockholm.
Innehavaren heter Janne Karlin & han har drivit sin butik i 20 år vid det här laget.
För några år sedan gjorde vi ett reportage på denne suveräne plattlangare. 

Varsågod! 
Favorit i repris här på Din egen jazzportal på nätet.
janne_karlin.pdf
File Size: 478 kb
File Type: pdf
Download File