Picture
Dizzy Gillespie, unik mästertrumpetare med det karaktäristiska klockstycket rakt upp mot himlen. Dizzy skulle ha fyllt 100 år i oktober 2017, han dog 1993 vid 75. Läs om mitt sällsamma möte med honom vid Stockholms Jazzdagar 1970!
Rubriken må chocka men är icke desto mindre absolut sann. En händelse som givetvis ligger högt på min lista av udda och unika upplevelser.
Dizzy Gillespie föddes 1917 och skulle i oktober 2017 ha fyllt 100.
Han dog 1993 vid 75 års ålder och förutom att gå till historien som den främste trumpetaren och innovatören av bebopjazz var han även en påtagligt utåtriktad person, med strålande och självklar publikkontakt. Dessutom en eftertraktad världsmusikant som lyckliggjorde Sverige vid ett flertal tillfällen.
Ett av dessa gästspel inträffade under Stockholms Jazzdagar 1970.
En gästsolist av Dizzy Gillespies kaliber måste tas om hand extra väl. Uppdraget gick till mig och inleddes med att jag körde ut till Arlanda för att hämta en av världens mest beryktade och beundrade trumpetare.


 
Planet från Paris landade på tid. Tyvärr utan Dizzy Gillespie ombord. Han hade nämligen försovit sig i den franska huvudstaden. Bara att vända åter mot Stockholm för att avvakta en ny flight från Frankrike.
Timmarna går. Jag får till slut telefonkontakt med Dizzy som berättar att han sovit färdigt och anländer med ett eftermiddagsflyg. Vilket lyckligen visar sig stämma. Vår man passerar tullen helt avspänt; utsövd och vid gott humör. När vi bekantar oss konstaterar jag att huvudakten under Stockholms Jazzdagar detta år, Mister John Birks "Dizzy" Gillespie, har en rejäl kameraväska som handbagage, förutom trumpetfodralet. Dessutom en mängd filmrullar hängandes i en rem över axeln. Jag påpekar att film finns att köpa litet varstans i Sverige. Dizzy drar på munnen och bjuder på sitt karaktäristiska gnäggande skratt. 
Sen säger han en smula hemlighetsfullt att det är inte bara film han har med sig genom tullen på det här sättet... 

När jag har parkerat utanför jazzhotellet Castle på Riddargatan och baxat in Dizzy med  bagage på hotellrummet får jag förklaringen till de många "filmrullarna".
Ur en av de små burkarna plockar Dizzy fram marijuana, som han prydligt sprider ut över ett cigarettpapper. För övrigt inte vilket papper som helst. Den amerikanska flaggan med stjärnbanér och allt; exakt den bilden är Dizzy i full färd med att elda upp! Extra explosivt, med tanke på att Dizzys hemland USA vid denna tid är fullt sysselsatt med att bränna, härja och döda i Vietnam.
Dizzy slickar på papperet och rullar vant ihop jazztobaken, varpå han tänder och drar ett djupt bloss. Därpå plockar han fram trumpeten, trycker dit munstycket och levererar en fantastisk kaskad av reptilsnabba och varierade fraser, med det karaktäristiska klockstycket pekandes upp mot taket.
Han sänker instrumentet och ler ett stort och hjärtligt leende mot mig. 
Sen säger han ordagrant:
- That´s fine, I´m still the fastest trumpeter in the world!
Vi garvar båda, varpå vi bestämmer när jag ska hämta honom senare på kvällen för att käka middag.
När vi tar avsked känns det litet som att jag har fått en ny polare.

Väl tillbaka på hotellet visar det sig att Dizzy redan ätit och är mätt och belåten. Han berättar att han har en vän som kallas Profit och bor i Stockholm. En jazzintresserad amerikansk konstnär som Dizzy gärna vill träffa. 
Eftersom mitt uppdrag är att se till att Dizzy trivs och kommer till repetitioner och spelningar på avtalad tid, säger jag att det låter bra. Första klockslag som skall passas är i morgon förmiddag, strax före lunch, då väntar pressen på restaurang Alhambra på Djurgården. (Numera riven.)
All right, Dizzy plockar fram en imponerande tjock telefonbok. Han bläddrar, hittar numret och ringer till Profit, som är hemma och naturligtvis vill träffa sin gamle vän. Strax sitter vi i en taxi på väg till Solna.

Profits lägenhet är belamrad med tavlor, den ena mer färgsprakande än den andra. Den konstart som jag genast associerar till är "Hötorg". Vad jag tycker är dock ointressant. Det som intresserar de båda vännerna är i stället den jazztobak som Dizzy har med sig. Snart stiger rökridån mot taket och denna gång är vi tre som röker. Dizzy och Profit eldar på för fullt, medan jag själv är klok nog att endast dra ett par enstaka bloss. Snart är skrattfesten i full gång. Fnitter övergår till smått hejdlöst gapskratt. Profit känner för att höja stämningen ytterligare en nivå och frågar Dizzy om han möjligen vill kolla in lite fin porrfilm?
- Of course!
Profit monterar upp en projektor och en filmduk och snart snurrar en rulle häftig sexualia i Solnalägenheten, varvat med ytterligare marijuanabloss.
När filmvisningen är över vill Dizzy absolut köpa filmen vi kollat.
Inga problem. Pengar och film växlar ägare, avskedskramar mellan de två svarta vännerna och världens ledande beboptrumpetare sjunker nöjd ner i den taxibil jag beställt. Snyggt och prydligt och ganska sent tar vi farväl vid hotellet i centrala Stockholm
En minst sagt händelserik och lyckad dag tillsammans med ingen mindre än Dizzy Gillespie.

Eftersom vi som sagt avtalat ett möte med pressen dagen därpå vid lunchtid återkommer jag i god tid till Castle Hotel och bankar ivrigt på Dizzys dörr. Efter ett bra tag hör jag hur han grymtar och uttalar ett och annat mindre vänligt ord. Men. Vi har en deal han och jag. Vid avskedet kvällen innan bekände han sin fäbless för att sova ordentligt när tillfälle ges. Samtidigt påpekade han att jag absolut skulle se till att han kom i tid till de åtaganden som han accepterat. Alltså öppnar han till slut dörren och snart är han färdig för avresa till pressmötet. Humöret stiger snabbt och snart är han lika god och glad som dagen innan. Till och med att jag får en extra klapp på axeln för att jag stått på mig och fått honom ur sängen i tid. 

Fortsättning på eskapaderna med Dizzy följer, han är kvar i Stockholm i flera dagar och ger konserter, håller föreläsning om Bahaireligionen, som han verkar ta på stort allvar. Vi snackar förstås också mycket om delar av hans innehållsrika jazzliv, men han undviker att tala om det för jazzhistoren ack så viktiga samarbetet med Charlie Parker. När jag återkommer till Parker och vill veta mer klipper Dizzy av och konstaterar att de båda valde olika vägar.
- Parker fortsatte med sitt vilda liv och jag själv slog in på en annan väg. That´s the story.
Sammanfattade Dizzy Gillespie, samtidigt som han tydligt markerade att Bahaireligionen varit en livräddare i hans eget liv, eftersom den bland annat förbjuder användning av droger och andra diverse synder.
När jag undrade hur porrfilmskvällen med massor av jazztobak går ihop med Bahaireligionen svarade han korthugget att "Det kan vi snacka om en annan gång." Tonen var sådan att jag självklart droppade ämnet.

Efter all jazztobak och porrfilm var det så dags för Dizzy Gillespie att möta en hänförd publik under flera konserter vid Stockholms Jazzdagar 1970.
Vilket han gjorde med en kombination av unik musikalitet, självklart artisteri och strålande karisma som endast mycket få artister i jazzhistorien förmår.

Vårt personliga avsked blev faktiskt en smula känsloladdat och när jag träffade honom återigen i New York 1974 mindes han med en rejäl björnkram och ett jättegarv just den där kvällen hemma hos Profit med all jazztobak och fräck porrfilm.
Wow, what a memory!

Leif Domnérus

 
 
Picture
Second Line Jazzband in action. Fr v Olof Skoog, Per Bach, Jesper Albrektsson, Johan Horner, Niklas Carlsson & Anders Wasén. FOTO: Nilla Domnérus

svänggäng med humor & tajming!

Second Line Jazzband bildades 1989 och har därmed blott ett par år kvar till 30-årsjubiléet. Fyra av bandets medlemmar var med från begynnelsen och karriären inleddes med enstaka spelningar på  Göteborgs ungdomsgårdar. Trombonisten, sångaren och den påtagligt snabbtänkte och uppsluppne presentatören Niklas Carlsson var en av bandets grundare. Niklas betydelse för orkesterns spontana och trivselframkallande liveframträdanden är oomtvistad.
I dag är de sex goa gubbarna i Second Line Jazzband ett av Sveriges men även Europas mest populära och bokade tradjazzband, med ständigt fokus på publikkontakt, samtidigt som den musikaliska ribban alltid ligger högt. 
Repertoaren är både omväxlande och omfattande; över fyrahundra låtar som sträcker sig från genuin dixieland till italienska schlagers,  blandat med svenska slagdängor och blåtonad blues.
Picture
Niklas Carlsson tar sig en funderare. Men oftast agerar han helt spontant!
Att blanda olika typer av musikstilar är litet av ett signum för Second Line Jazzband.
- Vi är ju inte i första hand ett gäng jazznördar, deklarerar Niklas Carlsson bestämt.
- Däremot måste vi alltid digga den musik vi väljer att spela. Hittar vi inte den gemensamma glädjen i melodimaterialet så funkar det inte.

Drömmen om att starta ett band  har många förhoppningsfulla musikälskare varit med om. Men förutom att kunna spela hyfsat måste man ju också hitta ett passande orkesternamn. I fallet med de sex spelglada göteborgarna var det så att repertoaren i begynnelsen bestod av endast tre melodier. Den enkla 12-taktsbluesen Second Line hörde dit. Som förklaring till bandnamnet kan tilläggas att begreppet Second Line är en viktig beståndsdel i den ursprungliga tradjazztraditonen i New Orleans. I den tidens mångtaliga parader under tidigt 1900-tal sjöngs, dansades och spelades i flera så kallade "lines". Letar man i urkunderna går det att finna ett citat från ingen mindre än den legendariske jazztitanen och pianisten Jelly Roll Morton:
- It´s a funny thing that the Second Line marched at the head of the Parade, but that´s the way it had to be in New Orleans.
Andra linjens musiker tågade alltså i själva verket i första ledet och det är gissningsvis också ett starkt skäl till att sextetten från Götet valde sitt bandnamn. Niklas Carlsson bekräftar med ett smajl att så ligger det nog till...

Att stå där längst fram och fånga en publik med mycket humor, fria associationer och skapa närkontakt är något som denne Niklas är fenomenal på. Frågar man honom hur det går till svarar han att det vet han nog inte själv, det sker just i stunden och ibland blir han själv ganska nöjd, ibland inte. Att improvisera är ju litet av ett fallskärmshopp med ett paraply, det vill säga utan några mer omfattande säkerhetskrav. När jag frågar några av de övriga musikerna i Second Line Jazzband får jag bekräftelse: ingen i bandet vet vilka tokigheter som Niklas kommer att hitta på. Spännande och oförutsett vid varje konsert!
Picture
Vid en spelning på Jazzkryss med Cinderella råkade bandets trummis bli litet försenad efter paus. Raskt hoppade konsertarrangören och trumslagaren Bertil Ekman in som ersättare. Uppskattat & svängigt!
När det gäller låtval och variation håller sig dock orkestern med en viss struktur. Inför varje spelning görs en spellista som följs noga. Om nu inte Niklas får ett infall och bestämmer något annat...
Har man omkring fyrahundra melodier i notmapparna krävs det väl rätt omfattande repetitioner?
- Njae, svarar Niklas, vi repar rätt sällan och notläsning står inte så högt i kurs i bandet. Däremot är alla bra på att snabbt memorera melodier och när vi står där på en estrad gäller det att alla är klarvakna och på bettet.
- Då brukar det gå bra...
Antalet spelningar och turnéer i Sverige, Skandinavien och snart sagt hela Europa talar sitt tydliga språk. Second Line Jazzband gör ungefär hundra konserter per år, vilket är precis lagom, enligt Niklas Carlsson.
Fjorton CD-skivor har bandet spelat in så här långt. Någon femtonde är inte på planeringsstadiet och Niklas förklarar varför:
- I dag säljs allt färre cd-skivor eftersom folk streamar musik från datorn eller lyssnar direkt via Spotify. Vår publik har på det sättet ganska mycket att välja på.  Dessutom är vi ett utpräglat liveband.
- Mötet med en glad och entusiastisk publik är oslagbart!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 
 
Att sammanstråla med trumslagarnestorn Egil Johansen gav alltid energi och fräscha impulser. Egils passion för musik med livsbejakande synkoper var både självklar och kompromisslös, likaväl som hans trumspel var fabulöst.
Vid ett tillfälle hade han just återvänt från en turné i Norge med sin egen grupp Jazz Incorporated. Egil hejade glatt och frågade mig ivrigt vilken sångare i Sverige jag såg som den främste bluesmannen?
Innan jag hunnit tänka efter svarade Egil själv med rejäl övertygelse: Cornelis Vreeswijk!


Den Flygande Holländaren hade medverkat på norgeturnén och gjort dundersuccé  med melodier som En Halv Böj,  en egen svenskversion av Round About Midnight och förstås även den formidabla Ångbåtsblues.
Till all lycka kom en liveversion från en av konserterna i Norge att ges ut på skiva.
Så snart jag snurrat igång vinylen insåg jag att trubaduren, kompositören samt rumlaren och estradören Cornelis Vreewijk även var en bluesman av högsta dignitet. Egil visste vad han talade om.

Trettio år efter Cornelis död kan det väl passa att digga en högkalibrig version av just Ångbåtsblues, från en högst minnesvärd konsert i norska Bergen, anno 1979.

Delar av Cornelis text lyder: Flickor och gossar, vart ska ni åka? Vi ska till Möja, supa, slåss och bråka.---samlas flera tusen på ett fält och sen ska vi ha sexparty i varenda tält!

I konsertversionen från Bergen är det inte i första hand sexparty, däremot ett veritabelt saxparty. I Egil Johansens Jazz Incorporated ingick nämligen inte mindre än två av våra främsta tenorsaxofonister; Krister Andersson och Nisse Sandström. Dessutom Bertil Lövgren trumpet samt Lars Sjösten piano och Sture Nordin kontrabas.
Klicka här nedan och avnjut en jazzig version av Ångbåtsblues med en bluesman som fjuttade på sitt ljus i båda ändarna och slutade sitt alltför korta och furiösa liv redan vid 50 års ålder.

Som konsertproducent och musikjournalist fick jag anledning att möta Cornelis vid ett flertal tillfällen. Som producent i mitten av 1970-talet bokade jag honom tillsammans med hans återkommande musikpolare Sture Nordin till Spånga Folkan. Cornelis var omåttligt populär och duokonserten sålde ut långt i förväg. Han kom glad och vänlig och berättade i logen strax innan det var dags att möta publiken att nu hade han slutat kröka! Något han frambesvärjde som ett svar på en fråga jag faktiskt inte hade ställt. Att han kände sig stolt över beslutet var uppenbart. Synd bara att det sprack så totalt gång efter gång...

Sture Nordin däremot svarade på en fråga som jag faktiskt ställde, nämligen hur det var att lira med Cornelis.
- Det är toppen, konstaterade Sture med eftertryck. En mer musikalisk person är svår att finna. Problemet är bara att han aldrig stämmer gitarren och under konserterna blir det ofta bara värre och värre. Jag ropar ibland till honom, men han bryr sig inte. Det enda jag kan göra är att stämma om min bas vartefter.
- Ibland måste jag skruva så mycket att jag är rädd för att bashalsen ska gå av...

Ännu en minnesbild, den här gången av Cornelis som privatperson. Vi står några stycken och pratar  under en paus vid en kylig konsert under Jazz- & Bluesfestivalen på Skeppsholmen. Det är inte många plusgrader i luften och Cornelis fastslår med bestämd röst: "Nej, här kan man fan inte stå kvar för då fryser man arslet av sig".
Varpå han tillade att "Man har ju bara ett arsle..."
Därefter svängde han runt och daskar sig själv där bak, samtidigt som han stegar iväg. 
Inget konstigt kan tyckas.
Men. Det var synkroniseringen med orden, gesten och det där svänget på kroppen som gjorde att minnesbilden etsade sig fast. Jag kan se det tydligt än idag.
Den oerhört betydelsefulla musiktermen "sväng" var nämligen helt optimal till vad Cornelis då gjorde; det "svängde" om honom även i den stunden när han klappade sig själv på ändalykten, yttrade de få orden, snurrade runt och traskade iväg.

Minnesbilden består också av en känsla att det var en ganska så ensam person som gick sin väg. En bluesman...

Leif Domnérus

Lyssna på Mäster Cees med Jazz Incorporated i Ångbåtsblues.


 
 
Sjungman Janson. Så kallar han sig gärna, den vokale och smått folkkäre mångsysslaren Claes Janson. Alltid beredd att borda en estrad för att leverera en vacker visa eller jordnära blues. Måhända även en välkänd schlager eller helt enkelt en pålitlig jazzdänga. En charmig liten barnvisa kan det också handla om.
Ständigt på vakt navigerar Claes sångskutan med omdömesgill närvaro och generös värme. Den vältajmade barytonrösten fungerar som garanti för en trygg musikalisk seglats, oavsett det råder stiltje och långsam ballad eller blåser upp till krabb sjö och vindsnabba swingmelodier.
I sommar den 30:e juli fyller Sjungman Janson 70 och firar samtidigt 65 år som sångartist. Felräkning? Njae, framträder man och får gage redan som femåring stämmer det nog rätt bra.



Vän av ordning kan förstås misstänka att det handlar om otillåtet barnarbete.
Claes svarar med sitt mjukt mullrande skratt att det var nog snarare så att han var ivrig och verkligen bad att få sjunga tillsammans med den där dragspelsgubben som gick omkring bland hyreshusen i Nyköping, där Claes framlevde sina barndomsår.
- Eftersom jag redan som parvel sjöng ofta och gärna hade jag koll på dragspelarens repertoar; mestadels populära schlagers, men även någon jazzigare dixielåt. Det var en tradition att folk kastade ner mynt inslagna i tidningspapper. Gubben med dragspelet bestämde att han skulle ta silverpengarna, 10- och 25-öringar, medan jag fick kopparpengarna, 1-, 2- och 5-öringar.
- Faktiskt var det ofta jag som vann på affären eftersom de flesta slängde ner kopparpengar...
Picture
Claes Janson tillsammans med Kjell Fernström, Claes Askelöf, Per Johansson & Jocke Ekberg, den 19 mars 2017. Arrangör: Jazz i Spånga.
Musikintresset ärvde Claes från pappa Stig som extraknäckte i dansband. Medan modern, förutom att laga utmärkt mat, hade en klart godkänd sångförmåga. Att Claes begåvats med både musikalitet och kocktalang är uppenbart. Mamma Maj-Britt vann den dåtida tävlingen "Sveriges bästa matmamma" och Claes började faktiskt sin karriär i restaurangkök, vilket framgår av hans egenkomponerade kokbok, "Cooking, med många Jansons Frestelser" som kom för några år sedan. En rikt varierad och lustfylld musik- och matresa som Claes förnöjsamt redovisar som "slutsåld sedan länge". Han funderar dock på möjligheten att ge ut Cooking-boken via nätet. Att det finns fler intresserade än de 1 500 musik- och matentusiaster som hann införskaffa ett exemplar, det är högst troligt.
Picture
Cooking-boken med många Jansons Frestelser, en härlig musik- & matresa!
Mat behöver vi alla, men trots allt är det musiken som är huvudingrediensen i Claes Jansons välfyllda skafferi. I tidiga tonåren bildade han ett band som fick heta The Rocking Stompers.
- Vi var med i en musiktävling och vann. Själv blev jag utnämnd till "Sörmlands Rockprins". Det var ju kul men ännu roligare hade varit att få bli Rockkung. Men jag var för ung för att vara kung, bara tolv år...
På grund av pappas arbete gick flyttlasset snart till Sundsvall och Claes kom med i en ny konstellation; Canyon Group, inspirerade av förebilder som Kingston Trio och Lonnie Donegan, men även Pete Seeger. En talangscout från bokningsbolaget Telstar spetsade öronen och la fram ett kontrakt, som Claes och hans spelkompisar genast signerade.
- Tre folkparksturnéer i rad mellan åren 1963-1965. Drygt hundra spelningar varje sommar, kors och tvärs i vårt avlånga land. Svettigt men kul och lärorikt, summerar Claes tonårens erfarenhet av showbiz.
Han insåg samtidigt att ytterligare studier vore klokt. Nästa anhalt blev därmed Uppsala Universitet. Inget fel att plugga statskunskap, men musiken fanns där hela tiden. Mer och mer kände Claes att ungdomsidolerna Elvis Presley och Cliff Richards inte erbjöd honom tillräckligt tuggmotstånd. Däremot Louis Prima, Fats Domino och Ray Charles. Med Claes egna ord var dessa mestadels svarta artister "fan så mycket ballare!"
Picture
Ett litet urval av de många skivor i eget namn som Claes Janson givit ut under en fantastisk karriär.
Till all lycka fann Claes själsfränder i lärdomsstaden Uppsala. Snart hade han tillsammans med likasinnade dragit igång det tunggungiga gänget Good Morning Blues. Året var 1967 och ett bevis så gott som något på bandets kapacitet och popularitet är förstås att GMB än i dag är igång och bjussar på Kansas City-blues av bästa märke. Femtio år och eventuellt världsrekord för ett ännu aktivt bluesband, som dessutom vågar sig på en bred repertoar där såväl jazzlåtar som känslosamma ballader ingår.
- Blues, hävdar Claes bestämt, måste inte alltid bygga på tolv takter och få ackord. I första hand är det en fråga om feeling. Med den rätta känslan kan både en svensk visa, en swinglåt eller en schlager mycket väl fungera som en perfekt blues!
Claes är en kreativ och impulsiv individ som inte så sällan givit efter för oväntade utmaningar. Med sin allsidiga sångrepertoar och hyfsade gitarrkunskaper accepterade han mot slutet av 1960-talet ett erbjudande om att bli klubbvärd och underhållare för Club 33 i det soldränkta Spanien. Kontaktytan vidgades och  1970 fann han sig plötsligt vara delägare i ett av Solkustens inneställen i Marbella; Bar Internacional. Med stamgäster som Sean Connery och Anita Ekberg blev det en och annan drink, men mestadels stod Claes bakom grytorna i köket och lagade till egna specialiteter som vitlökskyckling, heta räkor i lerkrus eller en häftigt kryddad Chili Con Carne. Självklart bjöd han även på bluesig sång á la Sjungman Janson, inspirerad av gäster som gitarrikonen John Mayall eller den ärrade vokalhjälten Joe Cocker. 
Som kock håller Claes stenhårt på att råvarorna ska vara dagsfärska och hålla högsta kvalitet.
- Det hände att kostnaden för inköp översteg gästpriset på matsedeln. Jag och min svenske delägarkompis var kanske litet väl naiva och tänkte inte precis i ekonomiska termer. Men jäkligt kul hade vi under tiden vi drev stället och många festliga minnen lever kvar.
- Exempelvis hade vi en duktig diskare på krogen, en rumlare vid namn George Best, en av världens skickligaste fotbollsspelare. Vi tog emot honom med glädje, sedan Manchester United sparkat ut honom...
Picture
- Blues? Javisst. Men det behöver inte alltid vara exakt tolv takter!
Det som trots allt lockade Claes åter till hemlandet vid mitten av 1970-talet var möjligheten att vara med om att som scenmästare både på och bakom estraden starta dåtidens inneställe i Stockholm; nya Hamburger Börs. Erbjudandet kom från Börsens artistchef Lars-Magnus Jansson, tillika bror till Claes. 
Artisterna var ofta de främsta i showbiz, från Lena Horne och Sammy Davis till Victor Borge och Johnny Cash. Dyra juveler som betalades med - visade det sig - svarta pengar från spelautomater, vilket innebar att skattmasen häktade ägaren och försatte stället i konkurs, efter blott ett spektakulärt år med världsartister. 
- Att kolla in när Sammy Davis bytte identiskt lika silkesstrumpor gång på gång för att hitta de som han tyckte passade bäst till steppskorna var en säregen upplevelse. 
- Likaså att se Victor Borge traska varje dag från sitt lyxhotell till Börsen, trots att vi erbjöd limousin. När gaget skulle kvitteras visade han sig vara en ekonomiskt sinnad gentleman. Han ville nämligen även ha de pengar som en "limmo" skulle ha kostat!

Efter äventyret med Hamburger Börs erbjöds Claes att bli chef för jazzklubben Fasching. Att hamna i epicentrum för svensk jazz kändes vältajmat för Sjungman Janson, vars sångambitioner i genren blues och jazz växte för var dag. 
Förmågan att agera avspänt och vänskapligt med en publik är inte allom givet. För Claes del är detta inget problem, han hör till de alltför få artister som kan få scenen att kännas som ett vardagsrum med ett gäng kompisar. Därför har han också under många år varit presentatör vid festivalerna Stockholm Jazz & Blues på Skeppsholmen och Huddinge Jazz & Blues. 
Att han agerade programledare på Fasching var självklart, inte minst vid de dåförtiden ofta förekommande direktsändningarna i Sveriges Radios program Club Jazz. En och annan blues fick han också tillfälle att bjussa på från Faschings estrad. 
Men suget efter en kraftigare dos av eget musicerande växte som sagt och efter ett par år som "dirre" på landets främsta jazzklubb kände Claes att Sjungman Janson var nog den yrkesroll han borde prioritera.
Picture
- Vi är där för publikens skull, inte tvärtom. Claes Janson har en mycket bestämd uppfattning om relationen artist vs publik.
- Jag kände för att bredda paletten och sökte till Musikhögskolan, motiverar Claes den relativt korta sejour i början av 1980-talet, då han utsatte sig för sångutbildning på Ackis. Han säger medvetet "utsatte sig" eftersom han fick uppleva hur exempelvis den välmeriterade sångpedagogen Torsten Föllinger tydligt markerade ogillande inför den repertoar som Claes föredrog. 
- Vi kom helt enkelt inte överens och jag slutade hos honom, sammanfattar Claes de högre sångstudierna. 
Viss hjälp med att vårda tonsiller och stämband hade han däremot inget emot, speciellt i samband med förkylningar och heshet.
- Monica Zetterlund tipsade mig om en bra logoped och det funkade bättre än Ackis...
Tillägger Claes angående den del av sångkarriären som inbegriper röstvård. Sin egen naturliga teknik har han allt sedan dess värnat om. 
Att förmedla känslor som framkallar gåshud och tårar är svåra saker att lära ut.
- Tänk bara på Zäta, säger Claes begrundande, hon var ju helt outstanding och hon inledde sin karriär som växeltelefonist i Hagfors. Sånglektioner var liksom inte hennes grej...

Som frilansande vokalartist har Claes Janson från tidigt 1980-tal vuxit till en bluesens, jazzens och visans centralgestalt i svenskt musikliv. Gugge Hedrenius Big Blues Band gav honom möjlighet att sjunga kraftfull blues med ett tungt och lagom ruffigt storband i ryggen. Medan den succéartade konstellationen Soul Train med bland andra världstrumpetaren Gustavo Bergalli utvecklade en musikalisk häxkittel där jazzig soul och funk ingick i framgångsreceptet. Vilket bland annat resulterade i utmärkelsen Årets Jazzgrupp 1986.

När Claes 1990 får möjlighet att spela in den första skivan i eget namn - Frestelser - får även visan sin rättmätiga plats i repertoaren. Där ingår nämligen kompositionen "Har du kvar din röda cykel?" som kommit att bli hans signaturmelodi. Den fungerar lika bra på en intim jazzklubb som under Allsången på Skansen. Att den finns kvar på repertoaren nära trettio år efter premiären beror helt enkelt på ett ihållande krav från publiken.                                           
- Visst kan den kännas litet uttjatad ibland, erkänner Claes.                                                               
- Men, tillägger han med ett begrundande tonfall, vi är ju där för publiken skull, inte tvärtom.

Kan en stor och stark bluesman även sjunga gosiga barnmelodier? Javisst, ett utmärkt bevis för detta är plattorna som kom 1988 och -91 där Claes samarbetar med kompositören Georg Riedel och textförfattaren Barbro Lindgren. Skivorna heter Nu Sjunger Näktergalen och Lilla Ungen Min. Den senare belönades med en Grammis för årets bästa barnproduktion.
Självklart har samarbetet med kompisarna i Good Morning Blues fortsatt och 1992 släppte gänget en riktig bluesstänkare: Never Make A Move Too Soon.
Berömmer man Claes för att vara en riktig "storyteller", då myser han litet extra. Inte så konstigt att han inkluderat en mångfald av musik med svenska texter i sin omfattande repertoar. Tillsammans med Bohuslän Big Band och sångkollegan Monica Borrfors har han exempelvis gjort en härlig storbandsskiva betitlad "Ramel, Ramel, Ramel."
Och som honnör till den store Cornelis Vreeswijk är skivan "Ångbåtsblues" tillkommen.
Bluesen är ständigt närvarande. På frågan om förebilder kommer svaret utan betänketid:
- Nat King Cole, Ray Charles och Stevie Wonder. Tre huvudfigurer som finns med hela vägen.
På följdfrågan om inte Frank Sinatra får plats på piedestalen håller Claes med om att Sinatra hade "en oerhörd tajming", men ändå var det något som saknades.
- Jag hittar inte värmen hos honom i tillräcklig utsträckning. Kanske beror det på att jag också väger in vilket typ av människa han var. Ganska obehaglig ibland, tror jag. Därför gillar jag Tony Bennett mera. Han sjunger strålande och kärleksfullt och verkar dessutom vara en hygglig prick...

När vi bestämmer oss för en avrundning genom att tala om alla de musiker och grupper som Claes samarbetat med genom åren inser vi genast att det nog är enklare att räkna upp de musikanter som han  i n t e  har jobbat med. En namedropping skulle helt enkelt bli alltför lång.
- Att få känna sig trygg och säker på scenen är förstås en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb, summerar Claes. Har man som jag haft lyckan att samarbeta med duktiga musiker som verkligen vet vad det handlar om, tja då är det ju bara att åka med.
- Det ständiga flackandet landet runt till olika spelplatser är krävande och tar energi, men att stå där på scenen och sjunga känns alltid som en belöning.
Så beträffande Sjungman Jansons alla förträffliga medmusikanter under ett långt artistliv enas vi om att använda den slitna men trygga devisen: Ingen nämnd, ingen glömd.
Från samarbetet för 65 år sedan med dragspelsgubben på gårdarna i Nyköping till de ännu i dag inlevelserika tolkningarna av blues, jazz och visa finns en obruten musikalisk ideologi hos den i sommar 70-årige Claes Janson.
På frågan om framtidsplaner svarar han att självklart ska han fortsätta sjunga.
- Har jag tur fungerar det i ännu ett tiotal år.
Det vet väl alla att gamla bluesgubbar aldrig ger sig!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 
 
Picture
Sinne Eeg har haft strålande framgångar internationellt, men även i Sverige. Här trollbinder hon publiken vid Ystad Jazzfestival 2014.
Att tycka radikalt olika om vokalartister gäller även för initierade bedömare. Vissa uppfattar Billie Holiday som ganska ointressant. Andra hävdar att Frank Sinatra var blott en ordinär crooner.
Samtidigt som en del av oss ser dem som unika och smått geniala. Subjektivt så det förslår.
Sinne Eeg har hunnit turnera flitigt och skaffat sig många beundrare i såväl USA som Kina, förutom Japan och Europa samt förstås även i hemlandet Danmark. I Sverige har hon erövrat en sparsmakad publik som värdesätter vokalt artisteri på hög nivå.
Personligen har jag blivit såväl bländad som bedårad varje gång jag hört henne.
Min påtagligt subjektiva upplevelse är att Sinne Eeg har få vokala konkurrenter, varhelst i världen vi lånar våra öron till synkoperad sångkonst.


Att undvika alla former av överdrifter är en konst i sig, särskilt om utförandet karaktäriseras av påtaglig expressivitet. Less Is More är helt klart en viktig del av Sinne Eegs musikaliska filosofi. Vilket inte hindrar att det kan spraka och gnistra rejält vid sångmikrofonen, när en mer dramatisk text ska tolkas.
Picture
Jazzfestivalen Bangen i Sandviken sommaren 2013. Sinne Eeg med danska trion Jacob Christoffersen piano, Morten Ramsbol bas & Janos Templeton trummor. En magisk konsert!
För de av oss som älskar perfekt intonation och glasklar tonträff är Sinne Eeg den optimala leverantören. Samma sorts lyssnare får lätt gåshud av sublim frasering, djärv tajming och en självklar interaktion med spelkamraterna. När en jazzgrupp verkligen svänger samtidigt som vokalartisten interagerar organiskt med bandet, då är det verkligen okej. Lägg därtill förmågan till storytelling, d v s att levandegöra texten in till minsta kommatecken.
Sinne Eeg fyller en sådan fullmatad kravlista och hon gör det med en sagolikt vacker stämma.
- Tja, man har den röst man har, kommenterar hon lakoniskt, när jag berömmer hennes välljud.
I detta konstaterande ryms en viktig del av framgångsförklaringen; det genetiska arvet.
Miljön är förstås också viktig och nu talar vi om en dansk tös som matades med jazz parallellt med modersmjölken. Dels av en hängiven pappa som tidvis spelade bas på proffsnivå och en storebror som satsade hårt på att bli en bra saxofonist. Ur hemmastereon flödade synkoperna med Miles, Bird, Ella & Sarah Vaughan.
Sinne tog in allt och stretade som femåring med pianolektioner och något senare även med brorsans saxofon. Men inte förrän hon fyllt arton och mer slumpmässigt prövade att sjunga inträffade något speciellt. Hon vidgar ögonen för att markera det stora som inträffade.
- Jag insåg att mitt instrument var min egen röst! Med den kunde jag förmedla det jag hela tiden hade letat efter att uttrycka.
Picture
Face The Music; Sinne Eegs grammyvinnande skiva från 2014. Här visar hon stolt upp vinylomslaget.
Varpå hon som 18-åring inledde en femårig konservatorieutbildning. Att teoretiskt förankra den medfödda sångförmågan såg hon som självklart. Kombinerat förstås med massor av vokala utbrott i allt från storband till mindre besättningar.
- Bästa sättet att utveckla sitt artisteri är att framträda live så ofta det går, fastslår hon bestämt.
Hon lever som hon lär. Alltsedan debutskivan släpptes 2003 har hon turnerat flitigt över större delen av världen. Exempelvis har hon förunderligt nog hunnit med drygt tjugo turnéer i Kina!
På frågan om hur detta är möjligt svarar Sinne Eeg sakligt att en befolkning på nära 1.5 miljarder rimligen har en hel del jazzdiggare. Varpå hon spär på med en underbar story om när hon vid ett tillfälle gjorde en extra spelning utan arbetstillstånd i diktaturstaten Kina. Utanför konserthallen väntade en polisstyrka och Sinne fick tillsammans med musikerna tillbringa åtskilliga timmar i häktet. Förhören avlöste varandra och en konstapel föreslog att Sinne skulle sjunga litet för att lätta upp stämningen.
- Jag valde Bob Marleys "I Shot The Sheriff" och poliserna blev nöjda. Kanske var deras engelska alltför bristfällig, vilket var tur för oss...
Picture
Sinne Eegs senaste konsert i Sverige - Stockholms Konserthus, Grünewaldsalen, 17 november 2016. Bejublad gästsolist är Peter Asplund. Vid pianot Jacob Christoffersen, Lennart Ginman bas & Zoltan Csörsz trummor. Foto: Leif Domnérus
I jazzens hemland har Sinne Eeg hunnit erövra ett stabilt renommé efter spelningar i princip över hela Nordamerika. Senhösten 2016 har hon avverkat såväl Los Angeles som Chicago och New York. Samtidigt som hon för ovanlighetens skull även tävlat i sång, i den årliga och omsusade Sarah Vaughan Competition. Att hon endast blev tvåa, "slagen" av den engelska, konventionellt och en smula orent sjungande Deelee Dubé är svårförståeligt. Återigen detta med att  sång är så uppenbart subjektivt..
Stor enighet har i alla händelser gällt beträffande Sinne Eegs senaste skivutgivningar. Face The Music släpptes 2014 och korades till årets bästa i Danmark, med åtföljande Grammy-utmärkelse. 2015 kom en duo-cd med Sinne Eeg och basisten Thomas Fonnesbaek, rankad som ett av årets bästa skivsläpp enligt Down Beat. Båda skivorna visar upp en fullkomligt lysande sångartist, samtidigt som de indikerar att Sinne Eeg har potential att bjuda på ännu mer vokalt välljud av allra högsta dignitet.

I början av 2017 återvänder hon till skivstudion, denna gång belägen i New York. En väl vald blandning av jazzens odödliga evergreens, mixade med några av Sinne Eegs egna och mycket raffinerade melodier vågar vi hoppas på. Förmodligen också en hel del scatsång.
- Eftersom jazzens huvudingrediens är improvisation kommer jag självklart fortsätta att utveckla min scatsång.
Sinne Eeg har privilegiet att själv välja hur och var hon vill fortsätta att sjunga. Känns det bra?
- Det är luxus.
Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus 


 
 
Picture
Toots Thielemans spelar för artikelförfattaren och ger därmed också svaret på varför han spelar...
Kärt barn har många namn. Toots Thielemans hade fyra. Vid ett av många angenäma möten med denne enastående musikskapare undrade jag hur han såg på dessa fyra dopnamn i förhållande till smeknamnet Toots?
Med det ofta förekommande varma leendet och den spjuveraktiga blicken löd svaret:
- Jean doesn´t swing, Baptiste doesn´t swing, Frederic doesn´t swing and Isidor does definitely not swing.
- But Toots swings!
Sannerligen att detta snille till musikant svängde på ett helt självklart vis, oavsett han spelade gitarr, visslade eller trakterade munspel.

Det lät aldrig svårt eller tillkrånglat, men det var alltid en sublim lyssnarupplevelse. Varför? Därför att ingen kunde spela jazz på munharmonika eller vissla så sagolikt jazzigt som Jean Baptiste Frederic Isidor Thielemans.

Toots föddes 1922 i Belgien. Han var oavbrutet verksam som professionell artist under en fascinerande lång karriär. När han fyllt 90 tog han det både modiga och kloka beslutet att sluta framträda, eftersom han kände att han inte skulle orka bjuda sin världsomfattande publik på sitt allra bästa.
Några år senare, i augusti 2016 avled Toots vid 94 års ålder, sörjd och saknad av musikälskare över hela världen. 
Picture
Att få möta och språka med Toots Thielemans var alltid en källa till stor glädje.
Mitt första personliga möte med Toots inträffade 1960 på Nalen och jag var femton år. Normalt fick inte tonåringar besöka Danspalatset National under kvällstid, men jag hade viss dispens från Topsy Lindblom, ställets ägare och direktör. Dels på grund av mitt stora jazzintresse, men främst eftersom pappa Arne var kapellmästare på stället.
Topsy var bland mycket annat en driftig talangscout och Toots Thielemans hade han fått upp ögonen för redan tio år tidigare, när den karismatiske belgaren tjusade publiken i Nalens Harlemcabaret under ett gästspel som förlängdes från fyra veckor till fyra månader!
Picture
En mästare i aktion. Här på Belgiska Ambassaden.
Nu var det alltså 1960 och Toots stod återigen inför en förväntansfull publik på Nalen.  Avspänd och fnissande lekte han fram sin musik med såväl gitarr, munspel som det unikt synkoperade visslandet. Att vissla improviserad jazz unisont med gitarrspelet var något han hade börjat med i USA, där han  under 1950-talet turnerade med George Shearings band under en sexårig sejour. Den udda kombinationen av vissling och munspel innebar att Toots Thielemans uppnådde en såväl konstnärlig som kommersiell succé av sällan skådat slag.

Till Sverige återvände Toots så ofta att han till och med lärde sig svenska och kallade sig ibland skämtsamt för Totte Thielgren. När han dessutom engagerades av Hasseåtage till publikdragarrevyn Hålligång på Berns blev han till och med folkkär.

Att  som tonåring få fika med Toots på Nalens kaffeservering i Stora Salen var en fröjd, förutom att jag givetvis kände mig stolt som en tupp inför mina jazzdiggande kompisar.
Picture
Toots var bland mycket annat synnerligen språkbegåvad. Inte minst pratade han svenska utmärkt.
Toots återkommande sverigebesök utgjorde därmed såväl musikaliska som mänskliga höjdpunkter.
När jag träffade Toots i början av 2000-talet vid Jazzfestivalen i Eilat i Israel och vi gjorde en radiointervju, skrattade han extra hjärtligt när han fick klart för sig att programmet vi spelade in hade titeln Body & Soul.
Med det smeknamn han givit mig redan när jag som tonåring diggade honom på Nalen utbrast han på melodiskt klingande svenska:
- Ååh Lill-Dompan, det var faktiskt den låten - Body and Soul - som jag auditionerade till George Shearings orkester när jag kom till Staterna 1953!
Med sitt formidabla språksinne skapade Toots därmed ett svenskt verb för engelska audition.
Picture
Jazz på munspel på ett unikt vis: Toots Thielemans.
Sista gången jag fick möjlighet att umgås med Toots mer personligt var när han i början av 2000-talet förärades en hedersutmärkelse från Belgiens kungahus. Han befann sig då på turné i Skandinavien och högtidligheten avhölls därför på belgiska ambassaden i Stockholm.
När välkomstskålen avverkats var det dags att sätta sig till  bords. Toots kom fram till mig och Nilla och sa med sin mjuka röst: Jag vill sitta med er.
Vi hamnade därmed vid honnörsbordet och Toots var på sitt allra mest spirituella humör.
När desserten var aväten blev jag sittandes kvar tillsammans med hedersgästen. All uppsluppen glädje och gemenskap gjorde att jag tyckte det kunde vara dags att komplicera situationen en smula Jag ställde helt frankt frågan hur det kom sig att Toots vid så hög ålder fortsatte att spela?
Han tittade på mig med en något förvånad uppsyn. Varpå han tog fram munspelet och introducerade en oerhört känsligt anlagd version av Ellingtons Sophisticated Lady. 
Efter melodipresentation och ett kort solo tittade han på mig och svarade:
- That´s why.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
 
 
Picture
Möte med två storheter inom jazz- & showbiz: Rune Öfwerman & Quincy Jones.
Muntra minnen från en hipp man

"Ta hand om dig. Men se till att ha kul." En klok levnadsregel från jazzpianisten och musikaliske mångsysslaren Rune Öfwerman. Denne nestor i musikbranschen gick bort i december 2013 vid 80 års ålder och på hans gravsten på Skogskyrkogården står mycket riktigt "Take Care. But Have Fun".
I den postumt utgivna memoarboken med den något kryptiska titeln "Charlie Parker kom aldrig till Vingåker!" (Premium Publishing) bjuds vi på ett profilstarkt porträttgalleri och en mängd muntra minnen från den notoriske historieberättaren Rune Öfwerman. Snyggt och propert redigerat av Runes trogne vapendragare på  skivbolaget Gazell, Dag Häggqvist, tillsammans med välmeriterade kulturskribenten Lasse Westman samt Runes son Staffan Öfwerman. Härlig läsning för alla jazznördar!


Sista gången jag personligen träffade Rune Öfwerman var i augusti 2013, några månader före hans bortgång. Precis som vanligt hade Rune en ny story på gång och eftersom han visste hur mycket jag uppskattade hans berättarkonst bjöd han på en kul men ganska så grov berättelse om en ung mans mödosamma sexdebut. Mötet med Rune skedde på Mosebacke Etablissement i samband med en hyllning till sverigevännen Quincy Jones, som självklart befann sig i händelsernas centrum.
När jag något senare såg Rune böja sig över Quincy vid honnörsbordet var jag ganska säker på att han drog sin senaste story. I vimlet något senare ställde jag frågan. Rune bekräftade att så var fallet; "Men tyvärr förstörde Quincy storyn genom att dra slutpoängen innan jag kommit så långt..."

(För den nyfikne lovar jag att berätta storyn komplett. Inboxa mig på Jazzportalens mejladress så fixar vi det!)
En tid innan sin död hade Rune Öfwerman skissat på minnesbilder, storys och personliga möten. Eftersom han inte hann sätta en rejäl punkt fick de ovan nämnda närstående personerna slutföra sammanställningen. Därav bokens underskrift "I stället för mina memoarer."
Att bokens titel lyder "Charlie Parker kom aldrig till Vingåker!" blir dock aldrig riktigt klarlagt. Eftersom legenden Parker vistades blott en dryg vecka i Sverige i november 1950 - mestadels på konsertestrader och krogar i landets större städer - var det väl inte så konstigt att han inte hann med att besöka Vingåker? Rune Öfwerman växte dock delvis upp i den gudsförgätna avkroken och det var även där han - motvilligt - fick sina första pianolektioner.
Att lära sig Aftonklockorna efter noter gick dock inte upp mot att digga Glenn Miller som pausmusik på ortens biograf.
Jazzbacillen drabbade unge herr Öfwerman och när han i begynnande tonåren återigen bor i Stockholm drar han sig inte för att ringa mästaren på boogie-woogie; Charlie Norman.
TBC-drabbade Charlie gav dock inga lektioner och Rune letade ambitiöst vidare bland höjdarpianisterna. När han får träffa den lysande modernisten Claes-Göran Fagerstedt visar det sig att Fager även är en baddare på boogie-woogie.

Runes målsättning att bli pianist på riktigt får sig en knuff i rätt riktning och han övar som besatt på pianot i den lyhörda lägenheten i Stockholms innerstad. Långt senare får han höra att en av huvudstadens kapellmästare hört honom genom de tunna väggarna. Runes familj bodde nämligen granne med en mjölkbutik. Kapellmästarens utlåtande gladde förstås:
- Det bor en pianist bakom mjölkaffären där jag köper mjölk. Han blir bättre och bättre för varje liter jag köper!

Stockholms unga jazzgarde återfanns ofta bland Adolf Fredriks musikklasser. Även Rune sökte sig dit, mest för att han ville kolla in brudarna som gick på intilliggande hushållsgymnasiet...
Företagsam som alltid tog han sig även till musikskolans aula och satte sig vid flygeln för att improvisera fram en boogie-woogie.
Georg Riedel och Lasse Bagge hörde till de elever som råkade komma förbi. Strax hade Rune funnit nya spelkamrater och vägen in i jazzens värld stakades ut alltmer.
Även Charlie Parker kom därmed också in i handlingen mer konkret. Som 17-åring hörde Rune den oförliknelige Parker på Konserthuset och tog sig även till Nalen samma kväll, där The Bird fortsatte att spela inför förundrade lyssnare. Till och med att Rune hörde till den illustra skara som samma natt fick äran och nöjet att höra den högoktanige Parker jamma på Van der Lindska Valven i Gamla Stan. Knappast Vingåker med icke desto mindre ett minne för livet.

Målet som Rune Öfwerman satt upp redan som liten blev till verklighet. Som frilansande jazzmusiker kom han att ingå i många olika orkesterar och turnerandet blev en del av vardagen. Öppenhjärtigt och samtidigt älskvärt berättar han i memoarerna om många av de profilerade musiker han lärt känna. Han har uppenbart ett särskilt gott öga till karaktärer som trumpetaren Roffe Ericson och trumslagaren Röjarn Nyberg. Musiker som är allt annat än vardagsgrå och som ofta hittar på så kallade practical jokes för att locka till skratt. Eller är de helt enkelt bara vimsiga och tankspridda. Som till exempel när Rune ingår i Roffe Ericsons kvintett och kapellmästaren har glömt adressen till spelstället i landsortsstaden. Roffe kliver in i en telefonhytt och bläddrar planlöst i en katalog; han minns förstås inte heller folkparkschefens namn.
- Leta på Andersson, det heter dom alltid! Ropar Röjarn utanför telefonkiosken. Där inne står kapellmästare Ericson, på väg att bryta ihop...
En typisk sådan händelse som få kunde återberätta mer livfullt och spjuveraktigt än den gode Rune Öfwerman.
Picture
Rune Öfwermans läsvärda minnen, utgivna på Premium Publishing.
Redan som tonåring visade Rune prov på arrangörstalanger, som när han ordnade skoldanser och köpslog med Nalendirektören Topsy Lindblom om att få hyra någon attraktiv artist som tillhörde Topsys stall. Parallellt med pianospelet kom Rune att utvidga den egna producentverksamheten, speciellt under de många år då han arbetade och även var gift med sångartisten Sylvia Vrethammar. Turnerandet vidgades och omfattande även ett flertal besök i sambans hemland Brasilien.

Det omfattande nätverket kring Rune Öfwerman växte förstås ytterligare när han knöts till skivbolaget Gazell, där den rutinerade och välrenommerade branschprofilen Dag Häggqvist skötte ruljansen. Tillsammans utgjorde Rune och Dag ett svårslaget team när det handlade om att samarbeta med världsartister som Chet Baker, Stan Getz, Toots Thielemans och Red Mitchell. Vilket inte hindrade att de även producerade svenska kvalitetsartister som Tommy Körberg, Cornelis Vreswijk och Monica Zetterlund. Rune Öfwermans fäbless för absurd och bisarr humor finns också bevarad på skiva; han spelade nämligen in såväl Lasse O´Månsson som Kalle Sändare.

Skarpa gränser för vad som var passande eller tidsenligt var knappast Rune Öfwermans filosofi. Däremot fick det gärna vara både svängigt och muntert, i kombination med en stor och härlig glimt i ögat.
Precis sånt som vi alla behöver mycket av, för att klara livets stundom kärva villkor.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

 
 
Picture
Charlie Norman med kastspö vid bryggan & tankar om den riktigt stora fångsten. Vid viken i Mälaren trivdes han som bäst. Foto: Leif Domnérus
Att Sveriges Television bjussar på jazzkonsert en lördagkväll är så pass ovanligt att det kan - för att travestera Tage Danielssons kärnreaktorbetraktelse - sägas aldrig ha inträffat. Dock. Sistlidna lördag (11/6) var det faktiskt dags.
Swingtime Again, en liveupptagning från 1999 med de folkkära jazz- och underhållningslegenderna Alice Babs och Charlie Norman, erbjöds på bästa sändningstid, klockan åtta på helgaftonen.
Alice Babs som avled 2014, ett par veckor efter sin 90-årsdag, är tidigare porträtterad här på Din Jazzportal på nätet under rubriken Född till musik. (Kolla under fliken Porträtt.)


Picture
Napp? Näpp. Men nåt va det i alla fall. Charlie plockar bort sjögräset och tar nya tag. Storfiskare ger aldrig upp...
Dags att orda litet om pianisten, humoristen och storfiskaren Charlie Norman, som gick bort strax innan sin 85-årsdag år 2005. Charlie ska också få berätta själv och därmed även bekräfta att underfundig humor var en av hans specialiteter under ett långt och framgångsrikt artistliv. Som avrundning återvänder vi till år 1945 och diggar en 25-årig Charlie Norman bakom pianotangenterna i den egenkomponerade Canon-Boogie, tillsammans med bland andra en lika juvenil Roffe Ericson på trumpet.

Att Charlie var en ivrig hobbyfiskare kände jag till innan min första intervju med honom, någon gång tidigt 1990-tal. Jag visste också att han faktiskt hade bedrivit en jordgubbsodling i närheten av det egna bostället; gården Gammeltorp i Bro, några mil nordväst om huvudstaden.

Att odla jordgubbar var en syssla han drog igång för att, som han förklarade - ha nåt att göra när speljobben tröt. Men entertainerns popularitet visade sig vara så grundmurad att engagemangen fortsatte att droppa in.

- Jordgubbarna var en kul syssla, inte minst därför att jag gärna språkade med självplockarna, beskrev Charlie. Men eftersom odlingen var så pass stor var han tvungen att anlita utsocknes plockare under högsäsongen. Något som innebar problem:

- Konkurrenterna använde sig av svart arbetskraft, oftast folk från Polen. Själv vågade jag mig inte på sådana affärer. Varför? Tja, tänk dig själv kvällstidningsrubriken "Hyfsat känd underhållare haffad för skattefusk!"

Picture
Charlie bjuder på en melodi vid hemmaflygeln, samtidigt som han funderar över livets olika vändningar. Jordgubbsodling och fiskelycka t ex...
Jordgubbarna utgjorde därmed en kortare episod i den normanska historieskrivningen. Hobbyfiskandet däremot var en mångårig och kär syssla. Ett knappt stenkast från bostället Gammeltorp glittrade en vik av Mälaren och i vassruggen låg en smått gisten eka, som Charlie ofta och gärna rodde ut en bit för att pröva lyckan.

Artikeln om underhållaren som sedan länge flytt storstaden till förmån för den lantliga idyllen blev lämpligt stoff till en artikel i ett trendkänsligt månadsmagasin. När Charlie kollade texten innan publicering sade han sig vara helt nöjd, förutom detta med att han rodde ut och fiskade.

- Jag ror inte ut och fiskar, jag far ut och  h ä m t a r  fisk.

Rättade han texten med spelad förargelse i rösten. Likt alla verkliga fiskenördar ansåg sig denne framstående speleman nämligen att han även var en riktig storfiskare.

Fast så här i efterhand kan jag avslöja att just vid detta foto- och intervjutillfälle landade han inte ens en enda snorgärs...

Picture
En boogie-woogie-kung måste självklart ha eget sigill på sitt fordon. Charlie Norman utgjorde inget undantag.
När jag i början av 2000-talet återvände till Charlie Normans Gammeltorp var det för att banda en intervju till mitt radioprogram i Sveriges Radio, Body & Soul. När jag kollade ljudet fanns ett lågt brus som skulle kunna störa inspelningen. Gemensamt gick vi igenom huset för att finna det irriterande bruset. Från köket till vardagsrummet. Var tusan kom ljudet ifrån?

- Aha! Sa Charlie slutligen. Jag har ju en ismaskin som är ständigt igång i baren!

Varpå han la till med ett charmigt grin att "en sån maskin måste ju finnas i varje anständigt hem..."

När väl brusljudet tillfälligt hade stängts av knäppte jag igång bandaren och Charlie tog till orda. En lång och härlig berättelse om liv och karriär blev det, som sändes i SR P4 Riks i början av 2001.

Här följer några utsnitt ur programmet, där vi fokuserar på historieberättaren Charlie Norman.

Han inleder med att dra en så kallad Nordinare, d v s basisten och ordvitsaren Sture Nordin, ständigt påhittig och aldrig svarslös.

Därefter beskriver Charlie hur han som konvalescent efter en sjukhusvistelse knåpar ihop en limerick på väg hem för att, som han uttrycker det, glädja sterbhuset.

Efter detta en längre story om hur han ofta träffades och trivdes med pianokollegan Reinhold Svensson, som var blind sedan födseln, men trots detta hade bra koll på vissa saker.

Avrundningen får bli när Charlie återberättar hur Reinhold Svensson reagerade när en folkparksbesökare bjöd på hembränt vid en spelning uppe i Norrland.

Sist men inte minst visar Charlie Norman prov på hur han redan som 25-åring var en mästare på att spela boogie-woogie. Här med sin egen skapelse Canon-Boogie, med Nisse Blücker tenorsax, Sven Hedberg trombon, Roffe Ericson trumpet, Sten Carlberg gitarr, Simon Brehm bas & Rolf Ståhlberg trummor. Vid pianot Charlie Norman själv. Inspelningen hämtad från Svensk Jazzhistoria, en skattkista med svensk jazz, producerad av Jan Bruér och Bengt Nyqvist.

Mycket nöje!

Text & foto & ljudteknik: Leif Domnérus 

 
 
Artikel i OrkesterJournalen nr 5 (oktober) 2012

Fredrik Norén - ett jazzmusikaliskt kraftverk

Text: Leif Domnérus Foto: Nilla Domnérus

Att driva en förstklassig jazzorkester i över trettio år är en kulturgärning som tveklöst kan betraktas som både storartad och beundransvärd. Dessutom smått unik. Fredrik Norén har på ett enastående sätt visat att en sådan bedrift faktiskt är möjlig.

Sedan 1978 fram till för något år sedan har FN Band varit en ständigt aktuell och stadigt framåtblickande ensemble i svensk jazz, såväl här hemma som internationellt. De inhemska turnéerna har omfattat de flesta av våra jazzklubbar, medan de utrikes har varit så vidsträckta som exempelvis Indien, Malaysia, Sydamerika och Island. Samt förstås; ett flertal svängar i jazzens hemland USA.

Som trumslagare med ett osvikligt energirikt flöde och inkännande beat hör Fredrik till de främsta. Som talangscout är han förmodligen oöverträffad. Rollen som bokare behärskar han till fullo. Och som kapellmästare är han älskad och uppskattad av de många unga musiker som fått chansen att frodas i den utpräglat musikaliska miljö som karaktäriserar FN Band.

Icke att förglömma det egna skivmärket Mirrors, där olika upplagor av det egna bandet blivit dokumenterade. Liksom även den oskattbara musiken från Börje Fredriksson, gestaltad av gruppen Sister Maj´s Blouse. Eller de odödliga melodislingorna skrivna av Lars Färnlöf för gruppen Sansara. Sist men inte minst, den underbart fina dokumentationen av Lars Gullins musik.

Allt detta sammantaget gör Fredrik Norén till en av de verkliga förgrundsfigurerna i svensk jazzhistoria.

Vi möts i Stockholms skärgård, en vacker sensommardag. Här på Utö har den i dag 71-årige Fredrik Norén vistats sedan barnaår. Hans föräldrar hyrde stuga på ön och Fredrik fullföljer släkttraditionen, tillsammans med sin brasilienfödda hustru Helena. Boningen är enkel; ett timrat 1700-talstorp utan moderniteter, men fyllt av atmosfär. Trädgården är grön och lummig; så nära havet att man ibland förnimmer doften av de saltstänkta vågorna.

Sedan ett par år är Fredrik drabbad av stroke. Flera hjärnblödningar har skadat motoriken och omöjliggör fortsatt trumspel på hög nivå. Sjukdomen har även inneburit en påtaglig försämring av rörelseförmågan och Fredrik tvingas ta sig fram med käpp, alternativt rullator. Givetvis en katastrof, speciellt för en person som vigt sitt liv åt att producera den rytmiska puls som utgör ett grundämne i all levande musikalisk verksamhet.
Inför mötet oroar jag mig för att Fredriks sinnelag har förmörkats alltför mycket och i värsta fall innebär att samtalet blir alltför dystert.
Fredriks egna ord skingrar farhågorna när han nyktert konstaterar att det som drabbat honom givetvis är alldeles åt helsike. Det kunde knappast vara värre.

- Men snacka kan jag fortfarande och jag tänker inte ta livet av mig!

Med den lugnande deklarationen slår vi oss ner invid syrenbersån och inleder med den smått outgrundliga frågan varför vissa människor blir helt betagna av jazz, medan det stora flertalet uppvisar en oförstående attityd.

- Tja, svarar Fredrik och kisar mot solen, jag vet bara att för mig var saken klar på direkten. Häftig musik som svängde och gav utrymme för improvisation och personliga uttryck. Om jag någonsin tvekat? Aldrig.
Efter en prövotid med kornett blev det från 13-årsåldern trummor som kändes mest naturligt.

Självlärd och med ett bestämt mål att bli yrkesmusiker sökte Fredrik spelkamrater bland de yngre förmågorna i Stockholms frilanskretsar. Han lyssnade mycket på trumlegender som Buddy Rich och han gick igång rejält på Art Blakey. Säger sedan med ett typiskt korthugget skratt att den första idolen han hörde live faktiskt var Rune Carlsson. En trumkollega som är blott ett halvår äldre än Fredrik själv.
Likt förebilden Rune strävade Fredrik efter allt fler jazzjobb men tog även folkparksturnéer med artister som Carli Tornehave och Östen Warnerbring.
-  Ren överlevnadsstragegi, förutom att man alltid lär sig något nytt, menar han.
- Sedan plötsligt sitter man där och kompar en gigant som Lars Gullin! Jag hajade inte hur stor han var förrän jag fick chansen att lira med honom.

Att nappa på vikariat har Fredrik aldrig bangat för. Som att spela med Bengt Hallbergs trio när Egil Johansen var förhindrad.
- Vi lirade i västafrikanska staten Liberia inom ramen för ett biståndsprojekt och Svend Asmussen var gästsolist. Plötsligt annonserade Svend att nu blir det trumsolo. Massor av afrikaner framför estraden och det kändes lite skakigt. Men responsen var mäktig och känslan var skön.

Fredrik minns med välbehag många skiftande musikaliska projekt under de formativa åren på 60- och 70-talen. Historiska spelningar på Gyllene Cirkeln, med amerikanska stjärnor som Dexter Gordon och Ben Webster var förstås höjdpunkter.
- Dexter var magnifik. En underbar snubbe och stor speleman. Tjugo år efter att vi lirat tillsammans i Stockholm hänger jag på jazzklubben Bradley´s i New York, efter en spelning på Manhattan med mitt eget band. Plötsligt står Dexter Gordon där i entrén. Han går fram till mig och viskar i örat "Norén in Dreamland". Jag lovar, det var en skön feeling…

Fredrik myser. Minnena bubblar under ytan. Vältajmat ljuder en ångvissla. Det är Waxholmsbåten som är på väg att kasta loss och återvända till stan.

- Tre signaler, det betyder "jag backar", konstaterar Fredrik. Och lägger till:
- Det är väl precis vad vi håller på med nu…

Så sant, vi backar och kommer in på en annan viktig händelse på 70-talet; gruppen Sansara med kornettisten och mästerlige kompositören Lars Färnlöf, plus storheter som Bernt Rosengren och Bobo Stenson. Ännu ett projekt där Fredriks initiativförmåga kom väl till pass. Innan Färnlöf avled 1994 hade han hunnit be Fredrik att ge ut Sansaramusik från 1976, som ännu var outgivet.
Och visst. På det norénska skivmärket Mirrors kom under 2000-talet cd-skivan Sansara plays the music of Lars Färnlöf. Av exempelvis DNs Johannes Cornell bedömd som "hårdsvängande, melodiös och hutlöst underhållande". En exakt beskrivning.

Fredrik myser återigen. Samt tillägger lite korthugget att bra musik ska ha en publik, det är väl självklart?
Ungefär i de banorna tänkte han också 1978 när FN Band tog form. En ensemble som skulle komma att bli en livskraftig institution under drygt tre decennier! Den i dag smått legendariske bandledaren konstaterar chosefritt:

- Det fanns så många bra musiker som inte hade jobb. Det var utgångspunkten.

Visst låter det självklart när Fredrik redovisar sin vision. Givetvis var det inte så enkelt. Men med en ständigt målinriktad attityd hade han snart samlat ett gäng unga begåvningar kring sig. Många och långa repetitioner, därefter minst lika omfattande och ofta svårflirtade arrangörskontakter. Med solister som Stefan Isaksson och H P Andersson på tenor- respektive barytonsax växte dock ryktet om ett samspelt gäng med högoktanig energi som backades upp av den ständigt alerte och hårdsvängande Fredrik Norén.

- När vi fick utmärkelsen Jazz i Sverige av Rikskonserter 1980 med skivinspelning och sverigeturné då började det lossna ordentligt.

Komna så här långt i kronologin kostar faktiskt Fredrik på sig ett rejält garv, samtidigt som han visar upp ett stolt ansiktsuttryck. Vilket han har all anledning till. Ty under den tid som förflutit fram till dags dato har hans skapelse FN Band skördat lagrar i princip över hela världen. Förutom att orkestern etablerat sig som en musikalisk storhet här hemma. En namedropping bland de framåtsträvande musiker som vuxit i Fredriks plantskola förtjänar respekt. Saxofonister som Joakim Milder, Robert Nordmark, Fredrik Ljungkvist och Tomas Franck. Trumpetare som Gustavo Bergalli, Nils Janson, Magnus Broo och Niklas Barnö. Basister som Dan Berglund, Filip Augustsson, Torbjörn Zetterberg och Hans Backenroth. För att inte tala om pianister som Esbjörn Svensson, Daniel Karlsson, Torbjörn Gulz  och Erik Lindeborg.  Imponerande, eller hur?

En fråga som infinner sig är hur det går till när en musiker slutar för att lämna platsen till en instrumentkollega. Fredrik svarar att det ytterst sällan uppstått problem. Fantastiskt nog verkar alla de skiften som skett genom åren ha fungerat utan krångligheter. Någon slutar, med en vilja att gå vidare. Varpå Fredrik ständigt haft öronen på vid gavel och kollat in någon ny och lovande adept.
Att det fungerat på så vis får man klart för sig genom att lyssna med några av de många som medverkat i FN Band genom åren. Fyra av dessa beskriver sina personliga upplevelser av tiden i Fredriks band i anslutning till denna artikel. Sammantaget belyser deras minnesbilder på ett högst intressant vis den obetvingliga kraft och målinriktning som utgått från Fredrik Norén. Läs till exempel Hans Backenroths otroliga men alldeles sanna beskrivning av hur kapellmästare Norén ställer sig framför ett rullande intercitytåg. Bandet måste ju hinna fram till spelningen!

Konfronterad med smakprov från olika positiva röster deklarerar Fredrik på sitt direkta sätt att visst tusan är han nöjd med det han åstadkommit. Men så tar han sats där han sitter i trädgårdsstolen och häver med stor möda kroppen i upprätt ställning.

- Samtidigt är jag jävligt missnöjd med den här förbannade stroken! Den har satt en massa käppar i hjulet för mig. Jag har ju inte gjort tillräckligt ännu!

Utbrottet är fullt förståeligt och djupt gripande.

Ett kraftverk som Fredrik Norén vid full vigör är exakt vad en undanskuffad men livsviktig musikform som jazz verkligen behöver.

LEIF DOMNÉRUS


För att få ytterligare perspektiv på Fredrik Noréns mångfacetterade, viktiga och unika gärning inom svensk jazz bad jag fyra medlemmar från olika epoker av Fredrik Norén Band att själva berätta fritt ur hjärtat om hur de upplevt att spela med Fredrik.
Joakim Milder, Hans Backenroth, Magnus Broo och Erik Lindeborg tog sig an uppgiften med lust och glädje. 


Joakim Milder om Fredrik Norén:

Då och då blir man tillfrågad var och när man studerat, och även om jag påbörjade mina formella musikstudier vid KMH så kommer inget lärosäte att kunna mäta sig med FNB. 1987 blev ett vägskäl tydligt då jag av skolans ledning efter avslagen studieuppehållsansökan ombads välja mellan KMH och frilansandet (läs FNB), ett val som inte vållade mig några sömnlösa nätter och som jag aldrig ångrat.

Jag vet att Fredrik aldrig har betraktat sitt band som ett lärosäte, och det kommer alltid att i första hand vara en miljö där väldigt mycket fängslande, stark och självständig musik skapats. Men vi är många som fått privilegiet att formas i denna bördiga mylla, och på insidan kunnat följa alla turer i den vardag som väntar en aspirerande jazzmusiker. Alla de moment som bara klarnar i praktiken, samspelet, det intuitiva formskapandet, spelglädjen och hur man hanterar såväl med som motgångar. Fredrik är en sann medmusiker, han spelar tätt intill dig hela tiden, med en osviklig förmåga att ge musiken en riktning, en känsla av att den är i tillblivelse. Han sticker med eftertryck hål på all självhögtidlighet. Många ljuva turnéminnen vårdas ömt. Naturligtvis magiska musikögonblick, men också vardagen. Fredriks obligatoriska "ere nån som e hungrig?" c:a sju minuter efter tågets avgång, och hur vi alla, Gustavo, Esbjörn, Christian och jag, hörsammade denna förklädda vädjan, och intog det som fortfarande förtjänade att kallas restaurantvagn, med vita dukar och tre-rätters, för ett par timmars enastående gemyt.

När Fredrik nu drabbats av ohälsa, så hoppas vi först och främst att hälsan återvänder och att han kan greppa stockarna igen. Men vi måste också sörja för att all den kunskap och visdom han förmedlat blir tillgänglig även för senare generationer.

Fredriks situation sätter också ljuset på hur erbarmligt illa vi tar hand om äldre kulturarbetare. En för våra politiker alltför oglamorös grupp som i regel uppbär minimipension, väldigt magert med inkomstmöjligheter och sällan kommer ifråga för större stipendier.

Återinför och utvidga den statliga garantilönen!


Hans Backenroth om Fredrik Norén:

Fredrik Norén är för mig en personlighet och en av svensk jazz frontfigurer - med en aldrig sinande ungdomlig entusiasm. Sveriges Art Blakey? Likheter finns, men drivkraften hos Fredrik är en stark passion för musiken samt lusten att spela – inte att efterlikna någon annan.
Jag var med i Fredrik Norén Band mellan 1988-90 – två år som mer eller mindre avgjorde mitt val att bli musiker och på så sätt förändrade mitt liv. Men det var av en ren tillfällighet som jag 1985 hörde FNB för första gången. Jag hade åkt från Karlstad till Stockholm för att lyssna på Jaco Pastorius. Kvällen efter gick jag på Strömsborg, ett ”jazzens Mecca” – i stora salen spelade Gugge Hedrenius Big Blues band med Mel Lewis, i pianobaren Red Mitchell och i matsalen spelade Fredrik Norén Band. Större delen av kvällen blev jag sittande lyssnande på just FNB. Det som slog mig först var att bandet inte bara bestod av fem bra solister utan att det verkligen lät som ett ”riktigt band”. Jag hade inte en aning om låtarna var ”standards” eller komponerade av medlemmarna i bandet men det spelade liksom ingen roll – gruppen hade ett eget sound. Ett typiskt kännetecken för alla upplagor av FNB under åren, skulle det visa sig. Fredrik hittar nämligen inte bara bra musiker utan har även ett sinne att kombinera ihop olika solister/personligheter och genom sitt ledarskap forma det hela till just ett ”band” – Fredrik Norén Band! Och för Fredrik har alltid det nuvarande, aktuella bandet varit ”det bästa han någonsin haft” – precis som det ska vara. Det var Esbjörn Svensson som rekommenderade mig för Fredrik och gjorde att vi fick kontakt. Esbjörn var pianist i FNB (även på Strömsborg) och vi spelade ofta tillsammans under åren på Musikhögskolan. Och då jag hade möjlighet gick jag och hörde FNB på Café Gråmunken i Gamla Stan. En dag ringde telefonen, det var Esbjörn som sa att Fredrik sitter bredvid och vill prata med dig. Fick då frågan om jag ville vara med på en spelning med Bernt Rosengren Storband på Fasching - utan repetition... Fredrik sa ”lyssna på mig bara så löser det sig”.  Och det gjorde det, och roligt var det också! Detta blev mitt första riktiga möte med jazzlivet i Stockholm - för i storbandet ingick ”alla” musiker. Dessutom, rakt framför mig i publiken satt Red Mitchell och lyssnade på varenda ton från min bas.

Fredrik ringde mig igen efter några veckor om att vikariera i hans eget band på Fasching. Det var Stefan Isaksson, Håkan Fahltin, Esbjörn, Fredrik och jag. Nu fick jag verkligen känna på energin som Fredrik matade bandet med – vilken kväll och inspiration det var!

Drygt ett år senare blev jag medlem i FNB. Det blev mycket turnerande och det var inte alltid lätt att få detta att gå ihop med studierna på Musikhögskolan.

Turnébilen fullkomligt kokade av alla ”taper” vi lyssnade på, det var diskussioner om musik från morgon till kväll. Fredrik kändes som en jämnårig för oss – öppen för all sorts musik, han hade bra koll på våra intressen och ville alltid höra om det var ”något nytt på gång” i musikvärlden.

Fredrik hade spelat med alla – som Gullin, Dexter, Ben Webster och vi fick höra många stories. Men Fredrik är ingen person som lever på saker som hänt förr i tiden utan det är nuet som är det väsentliga. För varje spelning hade en alltid närvarande ”här & nu känsla” vilket ju är kärnan i all levande musik.

Fredrik trumspel? Svängigt, kraftfullt med ett ”stort beat”. Och något mer som jag uppskattade var vispspelet, som hade det där riktiga ”Elvin Jones-rullet” som jag som basist älskar att ha i ryggen.

Fredrik skrev musik och han sporrade alla i bandet göra detsamma - eller ta med låtar som vi ville spela. Jag minns bla att Fredrik hörde Sting sjunga ”Someone To Watch Over Me” på TV, en ballad som vi sen tog upp och spelade med bandet. Allt som vi kände att vi kunde göra något personligt av stannade kvar i bandets repertoar.

Jag måste få nämna en sak som på ett roligt sätt visar envisheten och dedikationen hos Fredrik. Vi hade spelat i Blekinge och var på väg hem - första sträckan med rälsbuss och sen byte i Alvesta till Intercitytåg mot Stockholm. Men rälsbussen blev försenad så när vi packade ur trummor, bas mm på perrongen så började Stockholmståget att rulla. Fredrik släpper allt och springer rakt ut på spåret framför tåget - som hade ca 6-7 vagnar… Sekunderna efter hörs ett öronbedövande signalhorn, bromsarna tjuter - och tåget stannar. Det blir helt tyst och jag rusar fram mot loket och befarar det värsta.

Men, där står Fredrik och skriker åt lokföraren ”- Vad håller du på med egentligen? Vi har gig i Stockholm ikväll och du bara kör ifrån oss. Backa tåget - NU! Och tro det eller ej - lokföraren backade, dörrarna öppnades och vi lastade på våra prylar och hann till giget! Att konduktören sen på resan var fullkomligt ursinnig är en annan historia.

Bandet spelade intensivt - turnéer, skolkonserter, utomlands – men jag började så småningom också spela mer och mer i andra konstellationer. Så efter att jag varit med i lite mer än 2 år kom till sist läget att det nu var dags att gå vidare.

Efter jag slutat ringde Fredrik ibland för att höra hur allt gick, om jag spelade mycket, om hur livet var i största allmänhet. Samt att han berättade om nya bandet, förstås.

Fredrik har under många år gjort så mycket för Svenskt jazzliv – både i och utanför Sverige. Nuförtiden spelar många Svenska band utomlands, men på 80-talet var FNB mer eller mindre ensamma om att göra detta.

Han har även hittat mängder av alternativa spelställen och fått många att lyssna på jazz som knappt ens hört talas om ordet jazz innan. Jag vågar t o m påstå att majoriteten av alla svenska jazzgrupper som finns idag har någon anknytning till Fredrik.

Snacka om kulturgärning – Fredrik borde ha utmärkelse för detta!
 

Magnus Broo om Fredrik Norén:

Jag träffade Fredrik 1986 första gången. Då fick jag vara med och vikariera i hans band. Gustavo Bergalli kunde inte vara med. Fredrik var väldigt entusiastisk och man kände direkt att han älskar musik och att han älskar att spela trummor. Sedan dröjde det till 1990 då jag kom hem till Sverige och vi började repa med hans nya band i hans lokal på Vikingagatan i vasastan. Jag ringde till Fredrik och sa att jag bor i Stockholm nu och undrade om vi kunde spela nån gång. 

Det blev ju så att jag spelade i hans band i åtta år. Så mycket som vi repade hösten 1990 har jag nog aldrig repat med något annat band före eller efter. Det var väldigt intensivt. Vi var ute på många roliga turnéer och vi satt jämt och diskuterade musik efter giggen. Fredrik hade alltid mest energi av alla i bandet var alltid siste man att gå och lägga sig. Hur kan vi utveckla musiken och bli ett bättre band. Lyssna på det här o.s.v. 

Fredrik hade ju redan då mycket rutin och vi yngre i bandet lärde oss väldigt mycket av honom. När vi var på scen så gav han alltid 100%. Det var allvar och man kände hans respekt för musiken. Otroligt sväng och en grym energi. Tack vare Fredrik fick jag se hur det var att turnéra i Sverige. Vi var ju också en hel del utomlands i Asien, Europa och USA. Överallt vi kom så kallade folk alltid Fredrik för "Boss". Det har väl kanske med hans utstrålning att göra. Fredrik har alltid tagit mycket väl hand om sina musiker och grillfesterna på Utö hos Fredrik och Helena blev en tradition som alla alltid såg framemot.

 

Erik Lindeborg om Fredrik Norén:

Fredrik Norén Band är som bekant en institution i sig i svensk jazz. Jag har tillsammans med Niklas Barnö, Magnus Dölerud, Niklas Wennström och Fredrik utgjort den senaste upplagan av denna organiskt skiftande ensemble. Nu är det ett par år sen vi spelade tillsammans sist, men jag känner mig ändå i hög grad som medlem i gruppen.
Jag tror att Fredrik skulle hålla med mig om att vi är ganska lika. Detta har lett till många heta diskussioner i replokalen, men lika ofta till magiska musikögonblick. Som en sann konstnär bör, i mitt tycke, spelar Fredrik alltid på riktigt. Det är ingen skillnad i musikaliskt fokus mellan att sitta i replokalen och spela igenom samma stycke för tjugonde gången, eller att sitta på scenen och spela det inför publik.

Från första gången vi spelade tillsammans har vi lagt ved på varandras musikaliska brasa. Jag har ett intensivt, ibland desperat uttryck, Fredrik är den musiker som bäst har kunnat matcha det. En vanlig känsla efter en konsert är att det var trevligt, men inte riktigt nog. Med FNB har det aldrig varit så, efter varje konsert var jag fullständigt slutkörd. Vi gav allt vi hade varje gång vi spelade.

Som nybakad jazzmusiker från Musikhögskolan har det varit av enormt värde att turnera med en artist som format sina värderingar i en tid när jazzen hade en annan ställning än den har idag. Att umgås och spela med Fredrik är att hela tiden vara medveten om jazzens betydelse, och att vara en stolt utövare av denna konstform.
Jag är mycket stolt över skivan vi gjorde med FNB. "Inside Up" sammanfattar det vi arbetade med så hårt och så länge i Fredriks lokal i Gamla Stan.

 
 
Hildur Alice Babs Sjöblom, född Nilsson var en på många sätt unik artist. Hon föddes 26 januari 1924 i Kalmar och avled vid 90 års ålder den 11 februari 2014 i Stockholm. På ett alldeles självklart vis valde hon en livsväg där hennes sångkonst och artisteri fick blomma ut, helt och fullt. Helt adekvat heter hennes memoarer från 1989 "Född till musik."
Duke Ellington uttryckte det sålunda:
- Alice Babs har all den värme, livsglädje, rytm och tragik som för mig är jazzens innersta hemlighet.


Visst kan det upplevas som en uppenbar självmotsägelse om man hävdar att den borgerligt välförankrade och tryggt musicerande Alice Babs även var en revoltör. Men ändå; hur kan man på annat sätt beskriva en blott femtonårig skolelev som i prydhetens år 1940 sätter upp ett finger i luften under musiklektionen och utbrister Swing it magistern! När chocken lagt sig blir det ännu värre. Under det ekivoka artistnamnet Linda Loy ikläder sig 15-åringen på kvällen en blank, åtsmitande aftonklänning och framträder syndigt nog som refrängsångerska med sin musiklärares orkester på en barnförbjuden danssalong.
Sådant liv och leverne för mer än sjuttio år sedan är givetvis rebelliskt. Så våghalsig är bara en revoltör.
Fast det var ju bara på film, hörs vän av ordning säga. Jovisst, men även i levande livet framstod fröken Alice Nilsson på ett sätt som knappast var gängse för dåtida tonårsjäntor. Tillsammans med pappa Jean på pianopallen hördes hon ofta och gärna inför vuxenpublik och redan vid den här tiden blandade hon friskt i repertoaren. Pappas komposition Joddlarflickan gick hem likaväl som Bing Crosbys megahit Sweet Sue och gagerna var välkomna, även om de var små. Hemmet i Västervik andades inte precis lyx, med torrtoa på gården och inget rinnande vatten inomhus.
Picture
Tidig bild på en blivande stor artist.
Inte blev familjens standard bättre efter att ljudfilmen infördes, pappa Jean var nämligen i första hand stumfilmpianist och självklart sinade jobben när bioljudet var ett faktum. Tyvärr knakade även äktenskapet för Alices föräldrar och 1937 beslöt sig mamma Hildur för att på vinst och förlust flytta till Stockholm med sina tre barn. Färden skedde på dåtida sätt med båt och den nyblivna tonåringen Alice konstaterar att efter den seglatsen skulle hennes liv komma att ta en helt annan kurs.
Picture
Alice Babs gjorde tillsammans med dottern Titti reklam för tuggummit Toy.
Med sedvanlig energi och framåtanda hade Alice mycket snart sjungit sig fram i huvudstaden. Främst via skoldanser och en och annan firmafest tillsammans med pappa Jean, som dök upp då och då.
Hos farbror Sven i landets enda radiokanal övertygade hon med en för sin ålder ovanlig säkerhet och 1938 gjorde hon sina första inspelningar i Din Egen Röst-studion. Dagmar Sandström förestod studion och när det var dags att diskutera artistnamn konstaterade fru Sandström lakoniskt att "Du ser ut att heta Babs." Så fick det bli.
Alice Babs tidiga repertoar på de 78-varvare som vaxades var melodier som Mood Indigo, Solitude och Caravan. Uppenbarligen var hon redan då en hängiven Ellington-beundrare. Något som skulle sitta i resten av livet. Förunderligt nog skulle hon komma att möta sin musikaliske hjälte redan året därpå. Duke Ellington passade nämligen på att fylla 40 år i Stockholm, 1939. Han uppvaktades på hotellet med ett rungande Ja må han leva av en ungdomskör. En av sopranerna var Alice Babs Nilsson. Någon närmare bekantskap stiftades inte vid det tillfället, men Alice minns mötet med följande exalterade ord: "Duke knockade mig! Hans energi lyste som en fyrbåk i mitt inre."
Picture
"Duke Ellington knockade mig", sa Alice Babs redan vid första mötet, 1939.
Alltmer uppmärksammad blev Alice via engagemang på flotta krogar som  exempelvis Cecil. Nisse Hellström, redaktör för jazzmagasinet Estrad, hörde henne och skrev följande: "Tösabiten är osedvanligt musikalisk och har talang i långa banor."Förutom alltmer prestigefyllda vokalistengagemang, exempelvis med kapellmästare Eckert Lundin på Chinateatern och hisnande tio kronor per kväll i gage, utökade Alice hela tiden sitt kontaktnät. Nöjeskungar som Karl Gerhard och Kar de Mumma blev vänner, liksom Povel Ramel, vars skivförråd inventerades under föräldrafria spisaraftnar. Ofta med gemensamma favoriter som Fats Waller och Bix Beiderbecke på skivtallriken. Som ett mått på hennes glupande jazzintresse kan nämnas att hon för egna pengar införskaffade en enorm skivsamling på sexhundra 78-varvare! Hösten 1939 hade Alice blivit en av publikfavoriterna i Vårat Gäng och tillsammans med dragspelaren Lill-Arne Söderberg och hans Svänggäng turnerade hon inför stor publik runt i hela Sverige.
Picture
Swing it magistern! Dotter Titti för sin mors swingtradition vidare med artisteri i egen rätt.
När filmen Swing it magistern! går upp på de svenska biograferna 1940 är det dags för Alice Babs stora genombrott. En megasuccé som omtalas i stugorna, samtidigt som det finkulturella etablissemanget förfasas. STIM-chefen Erik Westerberg anser exempelvis att "Alice Babs låter som en slyna", medan den vassa pennan Cello, Olle Carle, noterar att "slynsång fröjdar fler svenska hjärtan än herr Westerbergs kompositioner, det kan inte hjälpas." Själv minns jag den formliga chocken när jag på matinébiografen får uppleva hur en tonårstjej plötsligt börjar sjunga jazz! Det gjorde ju bara de amerikanska vokalartisterna, typ Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. Sannerligen att unga fröken Babs skakade om rejält i skallen på såväl populasen som unga och trosvissa jazznördar.
För att riktigt bekräfta sin rebelliska attityd gick den fortfarande ännu blott 15-åriga Alice Babs med på att låta sig skönhetsopereras! Hon sa sig vara tveksam, men när resultatet blev att hennes "norrköpingsnäsa" kom att se bättre ut i fotostudion tyckte hon att visst var det värt det. I dag låter väl inte skönhetsoperation så farligt, men betänk att vi fortfarande är kvar i tidigt 40-tal.

Alice Babs segertåg går vidare. Jämförelse kan faktiskt göras med den uppståndelse som ungdomsidolen Frank Sinatra fick uppleva under motsvarande tid. När Alice exempelvis far till Köpenhamn 1941 för att sjunga inför fyra utsålda konserthus på Tivoli väntar inte mindre än 20 000 danskar på hennes ankomst. Hon får träffa den danske kungen, men mycket viktigare var att hon får stifta bekantskap med Svend Asmussen. Enligt Alice är den danske violinisten "den mest amerikanske jazzmusikern av alla européer". Fröet till världssuccén SweDanes var satt.
Picture
SweDanes gjorde succé även i USA - en musikalisk trio i världsklass.
Men just detta att Alice Babs aldrig nöjt sig med att enbart sjunga jazz har bekymrat många puristiskt lagda lyssnare och kritiker. Pär Rådström stoppade exempelvis in kärva ord i en i övrigt hyllande text i tidskriften OBS. Han nämner hur han på legendariska Café Flamman får höra det senaste snacket, nämligen att Alice Babs joddlar.- Kanske drack vi den där kvällen en extra Tomtebrus för att trösta oss...Som motgift till allt det kommersiella önskar sig Pär Rådström en repertoar som mer ofta innefattar en riktig låt. "En grunka med litet skjut i." Lyckligtvis skulle det även komma en hel del av den sorten. Mot slutet av 40-talet ingår Alice i Estrads Elitorkester och gräddan av svenska jazzeliten på Stockholms Konserthus. Hon sjunger även med basisten Chubby Jacksons orkester.

Året därpå övertalas hon av Estradchefen Nisse Hellström att ingå i den legendariska Parisorkestern, som i Frankrikes huvudstad nära nog river konserttaket på Salle Pleyel. Alice sjunger Blues For Yesterday och Truckin´ med bra skjut på grunkorna, trots att hon är gravid i sjätte månaden. Europasuccén är ett faktum.
- Jag tvekade att åka på grund av min stora mage, men jag ångrar mig verkligen inte! 
Väl hemma inbjuds hon att sjunga tillsammans med Louis Armstrong och gläder både publik och inte minst Satchmo själv med en besjälad version av Sugar. Om Armstrongs egen sångerska Velma Middleton har Alice enbart berömmande ord. "Hon var litet tungviktig, men det svängde om varje kilo!" Ett typiskt rappt Babs-utlåtande.

På  50-talet har Alice Babs sina mest hektiska år och växlar hela tiden mellan jazzbetonat och mer kommersiellt. En sommarturné 1951 innefattar inte mindre än 89 folkparker och hon lierar sig med jazzgrupper som Swingin´ Swedes, där hon högeligen uppskattar bland andra trumslagaren Jack Norén; "en dröm för vilket band som helst", fastslår hon bestämt.Men hon hinner också med att spela in barnvisor av Lennart Hellsing och ren och skär populärpekoral tillsammans med Charlie Norman. Käre John blir en landsplåga och skänker Guldskiva till paret Alice och Charlie. Unikt nog hann de med ännu en Guldskiva nära femtio år senare, nämligen Swingtime Again, 1998. På den skivan finns för övrigt ett flertal exempel på det som Pär Rådström efterlyste, nämligen grunkor med skjut. Det sena mötet mellan de båda vännerna finns även förevigat på DVD. Orkestern med bland andra Kjell Öhman hammond, Bosse Broberg trumpet och Ulf Andersson tenorsax, utgör ett perfekt exempel på jazzmusikalisk underhållning av allra bästa märke. Pär Rådström skulle säkert ha blivit nöjd.
Minst lika nöjd skulle han ha blivit av att få avnjuta LP-produktionen från 1959, Alice and Wonderband. Ett storband med Arne Domnérus som kapellmästare backar upp Alice med ett lysande jazzmusikaliskt koncept. Ellingtons Just A-Sittin´& A-Rockin´ på den skivan är jazzsång på en nivå som är fullkomligt betryggande.

SweDanes blir under sent 50-tal ett underhållningsbegrepp som kombinerar swing och sväng med virtuost musikanteri och humor. Alice Babs lierar sig med danskarna Svend Asmussen och Ulrik Neumann, fiol respektive gitarr. Alla tre sjunger utmärkt, stämmorna klingar galant, svänget är omutligt och den breda publiken förtjusas, liksom även finsmakarna. Så pass att de tre skandinaverna bjuds in till musikshowernas hemland, USA. Mottagandet är succéartat och amerikanarna lockar genast med ännu en jätteturné, denna gång över hela landet i två månader och vi är nu inne på 60-talet.

Men. Vid 37 års ålder och 22 års oavbrutet sjungande har Alice Babs fått nog. Hon uttalar öppet att ett nervöst sammanbrott varit nära och hon deklarerar att nu är det dags att åka hem och ta hand om familjen. Sagt och gjort; Alice Babs vet vad hon vill. I stället för att turnera kombinerar hon det stillsamma hemmalivet med sånglektioner. Arior och romanser, italienska och franska, mycket Bach.
Picture
Alice tillsammans med maken Nils-Ivar. Ett livslångt kärleksförhållande.
Så värst länge höll det inte. Hon lockas i februari 1963 att medverka med den musiker hon beundrat allra mest; Duke Ellington. Samarbetet sker i en svensk tv-produktion från Cirkus i Stockholm och finns bevarat på DVD. När Ellington kort därefter ringer och inviterar henne till Paris för en skivinspelning konstaterar hon tveklöst att "Då var det återigen dags att hänga av sig köksförklädet." I Paris arrangerar Duke tillsammans med Billy Strayhorn musik anpassad för Alice Babs unika sångregister, som sträcker sig över 3.5 oktaver. Skivan som släpps 1966 bär titeln "Serenade to Sweden" och är kort och gott banbrytande. Ellington har tidigare i karriären haft en vokalartist, Ivy Anderson, vars ordlösa sång harmonierade med Ellingtonorkesterns unika klangregister. Med Alice Babs vid solistmikrofonen har Maestro Ellington funnit en artist som visar sig ha ännu större förmåga att berika orkesterns sound. Duke erbjuder fast engagemang men Alice nobbar. Hon går med på att göra inhopp, den samarbetsmodell hon från och med nu föredrar. Extra lämpligt är det när Duke är på Sverigebesök, vilket sker flera gånger under 60-talet. I USA gör hon sin första kyrkokonsert med Ellington, 1968 i New York. Samarbetet fortgår fram till ett halvår innan Duke Ellingtons bortgång i maj 1974. På  skivan "Duke Ellington in Sweden 1973", inspelad i Malmö i oktober 1973, finns deras sista underbara samarbete förevigat. Skivan är ett måste för alla älskare av Alice Babs. Allra sista mötet mellan Alice och Duke är en kyrkokonsert i Barcelona i november 1973, som aldrig dokumenterades.

Därefter drar Alice Babs återigen på sig köksförklädet. Tillsammans med maken och ungdomskärleken Nils-Ivar Sjöblom flyttar hon till Spanien. Solen, värmen och havsbrisen passar hennes bronkitsargade röst mycket bättre än det svenska klimatet.
Golf blir alltmer hennes favoritsyssla och hemmet i närheten av Malaga blir en plats som ofta välkomnar svenska vänner och gäster.
När jag själv hade nöjet i mitten av 80-talet kunde jag konstatera att Alice kunskaper om jazz är mäkta imponerande, likaväl som hennes pianospel är högst njutbart och att hon tillsammans med Nils-Ivar utgjorde ett värdpar som sannerligen förstod hur man får gäster att trivas.
Stärkt av den avspända atmosfären säger jag till Alice att om någon dag sätter vi oss ner och gör en rejäl intervju.
- Nix, svarade Alice på sitt bestämda vis. Intervjun gör vi när jag kommer hem till Sverige och det är dags för Ellingtonkonferens.
Så blev det också. Vid den första internationella Ellingtonkonferensen  i Sverige 1994 är Alice Babs i högform. Hon medverkar med liv och lust i seminarier och eftersittningar, njuter av möten och samtal med musiker som spelat med Ellington. Jag minns speciellt en spirituell Clark Terry som stolt redovisade hur mycket han lärt sig genom att gå i The Ellingtonian University.
Alice själv berättar och gestikulerar och när vi gör den avtalade intervjun griper hon med iver en restaurangservett och ritar ett formligt schema, med Duke Ellington i centrum. Ödmjukt och måhända en smula kokett placerar hon in sig själv i ytterkanten av cirkeln. Men å andra sidan, där återfinns blott världsstjärnor...
I slutet av 90-talet är spelkamraten och gamle vännen Charlie Norman med hustru Dagny på besök hos Alice och Nils-Ivar i Spanien. De bilar runt på sydkusten och stannar till vid en kyrka där Alice sedan många år är kyrkvärd och stundom även sjunger en smula. Alice får så kallad feeling och börjar sjunga. Charlie beskriver händelsen med häpnad: 
- Hennes röst var så klar, vacker och perfekt att den med lätthet skulle kunna användas för att stämma fioler!
Picture
Charlie Norman & Alice Babs i deras sista succéshow: Swingtime Again.
Operation övertalning genomförs och slutar med att Alice Babs 1998 återvänder till Sverige och genomför en triumfartad turné med 21 utsålda konserter. Projektet bär det passande namnet Swingtime Again och som tidigare nämnts finns en filmad konsertupptagning på DVD, som bör vara ett obligatorium för varje sann Alice Babs-älskare.
Ett år in på det nya milleniet går sångerskan ännu en gång in i en skivstudio och 2001 släpps en utmärkt produktion tillsammans med pianisten och arrangören Nils Lindberg:  "Don´t Be Blue." Visst märks det att sångerskan närmar sig 80, men rösten har fortfarande kvar en unik lyster och fräschör. 
I samband med detta skivsläpp gör Alice en bejublad konsert vid jazzfestivalen i Bangen i Sandviken. Jag har nöjet att göra en radiointervju med henne och slås återigen av hennes djupt liggande och konsekvent närvarande intresse för äkta jazzmusik. När jag påpekar detta svarar hon med oförställd förvåning och säger att varför skulle det vara konstigt, jazz är ju det allra bästa som finns!
När hon väl slagit fast detta gick hon upp på estraden under publikens jubel och levererade det som Pär Rådström så ivrigt förespråkade. 
Nämligen en grunka med litet skjut i.

Leif Domnérus