Picture
Jazzkryssning på Cinderella 10-11 september med Jesse & His Junior Jazz Band. Fr v Lars Frank, Jonny Ek, Erik Tengholm, Tomas Sjödell, Jens Lindgren, Kiralina Salandy, Oscar Johansson Werre & Alexander Brott.
Den trombonspelande spjuvern Jens Jesse Lindgren har alltsedan tidigt 1960-tal tillhört den inre kretsen av hängivna svenska New Orleans-musikanter. Från fjuniga skolorkestrar och söndagsmatinéer på Nalen till det internationellt välrenommerade Kustbandet, där Jesse medverkat sedan 1964 och de senaste trettio åren även agerat frontfigur. Genom åren har den entreprenörielle Lindgren även satt samman varierande grupper med tidig jazz på repertoaren. På så sätt har han - även efter 72 levnadsår - oavbrutet musicerat såväl här hemma som runt i världen, faktiskt ända borta i Australien, förutom åtskilliga vändor till USA och förstås tradjazzens stamort här på jorden; New Orleans.

Av Jesse Lindgrens cv framgår även att han under nära 25 år hunnit vara chef för Jazzavdelningen på Svenskt Visarkiv, plus att han hörts i ett antal varierade jazzprogram i Sveriges Radio. Under de senaste tio åren har den flitige Jesse även fungerat som pedagog på Kungliga Musikaliska Akademien, passande nog i ämnet jazzhistoria.
Till jazzkryssningen på Cinderella den 10-11 september, i regi av Nalens Vänner och Viking Line, hade Jesse kläckt den fiffiga idén att plocka med sig några av sina jazzstudenter från Ackis. Den tillfälliga konstellationen döptes raskt till Jesse & His Junior Jazz Band.

Picture
The Man and His Music: Jens Jesse Lindgren
Ett fräscht initiativ som innebar att den jazzkryssande publiken fick en liten inblick i hur yngre musiker tolkar den ursprungliga jazzen. Den som växte fram i New Orleans för omkring hundra år sedan. Ganska naturligt blev det en viss skillnad i sättet att tolka musikhistoriken.
Medan Jens Lindgren lutar sig stadigt mot traditionen med en ganska råbarkad ton, rakare melodipresentation och mer strikt harmonik, kostar de unga och oförvägna solisterna på sig att variera tonkaraktär och melodilinjer, samtidigt som de då och då improviserar en bit utanför de givna harmoniramarna.
Denna växelverkan mellan juvenilt och traditionellt gifte sig  helt gnisselfritt. Eller med Jens Lindgrens egna ord under konserten:
- Häärligt att få umgås och spela med dessa musikaliska lammkött...

Picture
Begåvad 21-åring med jazzblod i både vener & artärer: Erik Tengholm.
Erik Tengholm hör med sin trumpet och kornett till de verkligt talangfulla. I våras erhöll den blott 21-årige Erik Tengholm Faschings Vänners aktningsvärda  och årliga stipendium. Motiveringen innehöll prima lovord för "Eriks förmåga att variera sig stilmässigt - alltifrån Satchmos klassiska trumpet via bebopen till dagens moderna trumpetidiom."
På jazzkryssningen bekräftade Erik sin stilistiska bredd, bland annat genom att mycket känsligt och vackert framföra West End Blues, som en hyllning till just Satchmo, det vill säga Louis Armstrong, som svarade för den oförlikneliga originalinspelningen redan 1928.
Att Armstrong producerade även kommersiellt kolorerade alster är inget Erik Tengholm bangar för. Något som hans tolkning av exempelvis Mack The Knife bekräftade.
Picture
Lars Frank, utsökt tenorist från Norge.
En ung norsk gutt ingick även i Jesse & His Junior Jazz Band; tenoristen och klarinettisten Lars Frank. Framför allt imponerade Lars med sitt saxofonspel, som innehöll utmärkta reminiscenser från stora tenorister som Coleman Hawkins, Lester Young och Ben Webster.
På min fråga om han föredrog någon av dessa extra mycket svarade han: Det vore en verklig sorg att behöva välja mellan dessa storheter!
Hemma i Oslo har Lars Frank inte mindre än fem olika orkesterprojekt som han håller igång. Han tillade apropå stora tenorister att norske Bjarne Nerem, som verkade större delen av sin karriär i Sverige, hörde till de allra främsta. En synpunkt som det är lätt att hålla med om.

Picture
Alexander Brott, eftersökt även i USA, inte konstigt alls.
Alexander Brott har en förmåga att spela kompgitarr som på ett fullkomligt naturligt vis inramar den musikaliska helhetsbilden. Rytmiskt fulländat och samtidigt skönt tillbakalutat. När han med stupsäker plektrumteknik bjuder på läckra solon inser man raskt att det finns en självklar harmonisk struktur i allt han spelar, utan att han använder sig av breda ackord i sitt solospel. Han har redan hunnit visa sitt kunnande på andra sidan Atlanten och faktiskt väntar han just nu på ett arbetsvisum från Nordamerika. När han väl får det, ja då bär det av till jazzens hemland på obestämd tid, det hävdar han helt tveklöst.
Att det är många musiker och bandledare over there som väntar ivrigt på honom, det sa han inte själv. Men faktum är ändå att så ligger det till!

Solisterna i Jesses Junior Jazz Band backades upp av tre lovande ackompanjatörer.
Jonny Ek bakom pianot gjorde ett något anonymt intryck, men visade ändå att han har en fin uppfattning och bra känsla för jazzidiomet.

Tomas Sjödell med fin rytmisk stadga och vacker resonans i kontrabasen bjöd även på några fint formulerade soloinpass.

Oscar Johansson Werre agerade lyhört bakom trummorna, men måhända litet väl tillbakahållet. I Basie-klassikern Cute bekräftades dock att hans polyrytmiska sinne är mycket välkalibrerat. Något som gärna kunde ha fått färga repertoaren ännu mer.

För kvinnlig fägring och färgstarka vokala inslag hade Jesse Lindgren dessutom bjudit in den kanadabördiga sångartisten Kiralina Salandy, som under hösten medverkar på Chinateaterns musicalsuccé The Book of Mormon och som sedan ett par år bor och verkar i Sverige. Kiralina visade sig behärska jazzrepertoaren med stor bredd; från Chaplins Smile via gospels som Precious Lord till Ellingtons In My Solitude.

Sammantaget en Jazzkryssning med rötter i traditionen och blickar mot framtiden.
Passande nog med ett extranummer i form av Armstongsklassikern What A Wonderful World.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Picture
Två jazzkryssgeneraler som alltid är på hugget: Torsten Sundberg & Bertil Ekman.
 
 
Picture
Stockholm Swing All Stars. I fronten Dicken Hedrenius, Fredrik Lindborg, Karl Olandersson & Klas Lindquist. Vid trummorna Mattias Puttonen, på kontrabas Göran Lind & bakom flygeln Daniel Tilling.
Njutningsfull synkoperad jazz av swingkaraktär i Duke Ellingtons anda, accentuerad med uppenbar nutidsfräschör. Så lyder den formel som de sju smokingklädda ädelmusikanterna i Stockholms Swing All Stars har mutat in som sitt vinnande koncept.
Omfattande kritiker- och publikframgångar bekräftar att de siktat rätt.
En gång årligen framträder ensemblen i egen regi i Stockholms Konserthus. Oftast utsålt i den mindre Grünewaldsalen med nära 500 sittplatser.
I år, söndagen 3 september, hyrde Stockholm Swing All Stars djärvt nog Konserthusets stora scen. Snudd på utsålt och nära 1500 entusiastiska besökare. Ett uppenbart kvitto på att orkestern har greppet om såväl publiken som den solida musikaliska nivån.
Att Stockholm Swing All Stars tack vare publikresponsen kunde kvittera ut ett gage på rockstjärnenivå är de sannerligen värda, när 15-årsjubiléet närmar sig.


Konsertens tema "In The Spirit Of Duke Ellington" kan avkodas som att den musikaliska andan utgår från geniet Ellingtons skattkista av melodisk och rytmisk swingmusik. Vilket inte hindrade att några alster från orkesterns egna notpennor fanns på repertoaren, liksom faktiskt även ett stycke signerat legenden Jan Johansson. (Blues i oktaver.)
En given inledningsmelodi är förstås Ellingtons egen signatur Take The A-Train, komponerad av Dukes oumbärlige parhäst Billy Strayhorn. Pianisten Daniel Tilling släntrar in och introducerar temat, varpå kompet med Göran Lind vid basfiolen och Mattias Puttonen bakom trummorna fyller på. När de fyra blåsarna väl är på plats blir det omgående fullt pådrag på The A-Train, som brakar iväg från New York City upp till Harlem.
Passande nog, eftersom Duke Ellington under hela sin fabulösa karriär hade Jazzens Mecka som utgångsort för sina ständiga och världsomfattande turnéer.
Picture
Att variera stämföringen är en av Duke Ellingtons genidrag. Här nyttjar Fredrik Lindborg basklarinetten och Klas Lindquist klarinetten.
Det finns initerade tyckare som ser Ellingtons rikt ornamenterade melodibyggen som alltför konstruerade, i jämförelse med exempelvis Count Basies mer okonstlade val av tydligt sväng och färre utsmyckningar.
Varför välja? Bättre att fröjda sig över de många genremässiga variationer som jazzen erbjuder. Men att Ellington/Strayhorns tematik och stämföring bjuder på mer fantasieggande upplevelser är väl ändå ganska uppenbart. I klassisk musik används stundom termen "programmusik", det vill säga tonsättningar som vill berätta en historia. När Stockholm Swing All Star introducerar Satin Doll kan man ana kärleken i ett ljuvt och sensuellt möte. Helt oförskräckt beskriver Duke själv melodins tillkomst som en honnör till en mångårig och namngiven älskarinna. 
På liknande vis hyllar Duke programmatiskt det alltid lika viktiga svänget. Den månghövdade publiken på Konserthuset visar tydlig entusiasm över all den rytmiska framfusighet som Stockholm Swing All Stars bjuder på i exempelvis It Don´t Mean A Thing If It Ain´t Got That Swing.
Den outslitliga kvalitet som Ellington-musiken genererar bygger förstås mycket på tolkningar av notbilderna. I Stockholm Swing är det främst tenor- respektive altsaxofonisten Fredrik Lindborg och Klas Lindquist som arrangerar repertoaren. Fredrik med oavlåtlig blink i ögonvrån, Klas med stark känsla för traditionen. Oavsett vem av de båda som hållit i notpennan är det mästerligt utfört och en sann njutning att uppleva hur de skapar sin egen version utifrån de ursprungliga kompositionerna.  Båda är dessutom eminenta solister och bidrar även med väsentlig variation via sina biinstrument basklarinett respektive klarinett. Inte minst viktigt med tanke på Ellingtons olika stildrag; från afroamerikanskt idiom som i Creole Love Call till orientaliskt som i  medkollaboratören Billy Strayhorns Isfahan.
Karl Olanderssons trumpetspel håller en ständigt hög kvalitet, alldeles oavsett tempo eller melodikaraktär. Det är en fröjd av kolla in den rikhaltiga variationen och alla nyanserna som kännetecknar hans insatser, med ett sound som intonerar perfekt och är genomgående vackert.
Picture
Dicken Hedrenius, ny medlem i Stockholm Swing All Stars med låångt drag i basunen.
Stockholm Swing All Stars är en homogen och ytterligt samspelt ensemble. Ett byte på trombonstämman har dock skett senaste året. Med Dicken Hedrenius dragbasun har orkestern fått en helgjuten musikant som dessutom är en veritabel musikalisk humorist. Han bidrog även med ett eget alster, betitlat And Clyde. Konsertens alerte presentatör Fredrik Lindborg utlovade att vid nästa års 15-års jubileumskonsert avslöja ursprunget till kompositionen. Att det handlar om ett känt soundtrack till succéfilmen Bonnie and Clyde blev dock uppenbart.

Efter två timmar av ljuvligt varierad musik i Duke Ellingtons anda krävde den omfångsrika publiken extranummer.
En av Maestro Ellingtons allra vackraste melodier - Mood Indigo - klingade till ömt avslut på en konsert som bjöd på en mångfald av musikaliska och sinnliga känslolägen.
We do love him madly. Eller hur?

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
 
 
Universums födelse - Big Bang - sägs ha inträffat för rätt många miljarder år sedan. Jazzfestivalen Bangen i Sandviken är mycket yngre; årets version fyllde tjugosju och exploderade under veckohelgen 30 juni-1 juli.
Bangenfestivalens ursprungliga ledmotiv kretsade kring storband, med Sandviken Big Band i epicentrum. Under åren har publiken i det omfångsrika festivaltältet i Sandvikens Stadspark kunnat avnjuta mängder av musikaliska celebriteter, svenska som internationella i olika format och stilar. Den Big Bang som ett bra storband presterar har utgjort en ständigt återkommande avskjutningsramp. Årets upplaga var i det avseendet extra lyckad. De lokala hjältarna i Sandviken Big Band presterade nämligen en helt strålande konsert med gästsolisten och trumpetaren Randy Brecker. Liksom påläggskalvarna i ungdomsbandet GUBB, som gjorde bejublad succé med gästande saxofonfantomen och estradcharmören Jonas Kullhammar. Lägg till detta en  superb konsert med formidabla och helfräscha Ekdahl/Bagge Big Band. 


Bangen anno 2017 bjöd helt klart på Big Bang!


Sandviken Big Band med Åke Björänge vid partituret har under senare tid fått möjlighet att framträda alltmer regelbundet som uppbackning till folkligt välförankrade sångsolister. Vilket ger rutin och säkerhet, men triggar samtidigt behovet av att få omfamna mer flerdimensionellt jazzorienterat material. Detta framgick med all tydlighet vid årets Bangenkonsert. Att den grymme finske trumslagaren Jukkis Uotila vikarierade bakom trummorna gav dessutom orkestern en pådrivande rytmisk kraft som blott ett fåtal slagverkare i världen kan prestera.
Förutom ett rytande och stundom tassande storband kan Sandviken Big Band även visa upp solister som hör till de yppersta. Krister Andersson till exempel. Kolla in gästsolisten Randy Breckers min, när Krister formligen briserar i ett snabbt, långt och furiöst solo. Brecker verkar tänka ungefär: "Oj, oj, det är inte bara i USA som vi har supersolister..."
Randy Brecker blev ett namn på alla hippa jazzlovers läppar när han tillsammans med den alltför tidigt bortgångne brodern Michael bildade Brecker Brothers. Måhända att Randy inte hör till de allra mest personliga trumpetsolisterna, men han har absolut den typiskt amerikanska jazzfeeling som utstrålar självklar auktoritet, parad med stabil kunskap och utmärkt teknik. Dessutom hade han den goda smaken att ha med sig ett knippe finfina storbandsarrangemang, bland annat brorsan Michaels hit African Skies. Genomgående ganska avancerade notbilder, vilket taggade Sandviken Big Band till en konsert som var den kanske bästa jag hört dem spela någonsin. Och de startade faktiskt redan 1968...
Danmark har inte enbart en tradition med ekvilibristiska och framstående kontrabasister. Kvinnor med stämband avpassade för synkoperad sång förekommer också i flertal. Malene Mortensen hör till dessa. Visst, hon sjunger bra, men den där mer djuplodande personliga förankringen saknas. Samtidigt som man bör minnas att synpunkter på sångkonst är den mest subjektivt laddade lyssnarupplevelsen. Förträfflig och alert uppbackning hade Malene av den svensk/dansk/polska trion Robert Tjäderkvist piano, Thomas Fonnebaek kontrabas & Radek Wosko trummor.
Ännu en konciperad individ fanns med på konserten. Dock fortfarande tryggt förvarad i mamma Malenes mage...
Apropå subjektivt. Den finske trumpetaren och flygelhornisten Jukka Eskola kom till Bangen med sin Soul Trio och gillades av många, såväl publik som musikjournalister. Dock icke Yours Truly, som endast hörde ytligt hopsnickrade låtar med onödigt mycket tekniskt fåfängeri. Dessutom vid hammondorgeln Mikko Helevä; en närmast medioker musiker som svängde noll, såväl vid tangenterna som med basspelet via fötterna. Trumslagaren Teppo Mäkynen höll lyckligtvis klart godkänd kvalitet, men konserten som sådan blev en ljummen tillställning.
GUBB, det vill säga Gävleborgs Ungdoms Big Band är ett stående och synnerligen uppskattat inslag vid Bangenfestivalen. Nästa år firar GUBB 25-årsjubileum och fantastiskt nog fylls orkestern hela tiden på med nya musikaliska ungdomar, som antas först efter att ha genomfört en godkänd audition. Vilket har gjort orkestern till svenska mästare i ungdomsstorband. Varje år under Bangenfestivalen lockar GUBB en kunnig och prominent svensk jazzprofil som gästsolist med egenkomponerad musik, välanpassat arrangerat av bandledaren Bertil Fält. Genidraget i år var ett samarbete med saxofonisten Jonas Kullhammar. En musikant som förutom genuin jazzmusikalisk inlevelse även har förmågan att tända och entusiasmera en publik. Glimten i ögat har han, denne jazzens Gossen Ruda, även om man under konserten inte fick skåda hans blick. De ljusblå gömdes nämligen bakom ett par mörka glasögon, helt i linje med Jonas Kullhammars hippa och coola attityd. Musiken mörkade han dock inte, tvärtom. Öppen, uppriktig, fräck och tungt gungande, oavsett han spelade på sin tenorsax, bassaxofon eller braithophon (!). Musikalisk variation ryms givetvis i Jonas Kullhammars vittomfattande arsenal av egenkomponerad musik. Från tunggung i Jumping at Konrad´s till den vackra melodin Ballad for Bill, som han tillägnar sin måhända främste idol, tenorkollegan Bernt Rosengren. När Jonas går loss i ett hejdundrande uruppförande betitlat Gasen i botten GUBBar på bassaxofonen, då tjoar publiken som på den värsta rockkonsert. Säkerligen något som Jonas både planerat och blev mycket tillfreds med.
Musik med hög kvalitet och absolut underhållningsvärde kan aldrig vara fel!
Vem om inte Jonas Kullhammar håller sig med en "livskompis" som går under täcknamnet Britta och är en braithophon. Två siamesiskt hopslingrade sopransaxofoner kan det kanske liknas vid, konstruerade av amerikanen George Braith. Associationen till multiinstrumentalisten Roland Kirk är uppenbar. Jonas Kullhammars huvudinstrument är förstås tenorsaxofonen, vilket inte hindrar att han förutom Britta även har ett förhållande med Berta, det vill säga den gigantiska bassaxofon som tar upp större delen av bilden ovan.
Soundet som Jonas frambringar ur Berta kan få ett större brassband att liknas vid en blockflöjtstrio. Själv sa han efteråt att han blåste så att allt syre i skallen flög all världens väg...
När GUBBs succékonsert är över vänder sig Bertil Fält till ungdomarna i orkestern och ryter:
- Det här gjorde ni bra, nu får ni sparken!
Det bisarra är att detta stämmer. Till hösten inträffar nya auditions för att få medverka i landets mest formidabla ungdomsstorband. Vilket innebär en underbar föryngringsprocess som bygger på den storartade jazztradition som GUBB personifierar. Bertil Fält må vara en bestämd ledare. Men att han samtidigt är enormt duktig på att lära unga musikstuderande att lira jazz, det är tveklöst. Den sortens pedagoger borde vi ha många fler av, den saken är helt klar.
Vivian Buczek har en strålande och chosefri karisma, parad med en solid och tvättäkta känsla för jazzidiomet. Hennes senaste cd, en hyllning till First Lady of Jazz - Ella Fitzgerald (Ella Lives) är en riktig höjdarskiva som bekräftar hennes plats som en av våra främsta vokalartister. Trion som backar upp henne helt kongenialt är också något extra. Inte minst på grund av snillet bakom pianotangenterna, Martin Sjöstedt. Med till synes små men ack så viktiga detaljer fångar hans arrangemang upp kvintessensen ur melodimaterialet. Niklas Fernqvist vid kontrabasen producerar ett tryggt rytmiskt fundament som Johan Löfcrantz-Ramsay accentuerar med ett passande snärtigt trumspel.
Som bonus kliver Fredrik Lindborg och Karl Olandersson in på scenen och bjuder på läckra bakgrunder till Vivians välmodulerade sångkonst.

Vivian Buczek har så här långt givit ut fem skivor i eget namn. Om den senaste skrev jag på Jazzportalens CD-tips följande:
Vivian Buczek har på ett okonstlat vis tillägnat sig sin föregångare Ella Fitzgeralds arsenal av teknisk briljans, sofistikerad tajming, musikantiskt samspel, inkännande textanalys och den avslappnande känslan av att äga scenen utan nervskrammel.
Lägg till detta en sällsamt vacker och elastisk röst och bilden av en solklar jazzvokalist är uppenbar.
Det mest spännande som hänt på storbandsfronten i nutid måste var Ekdahl/Bagge Big Band. På Bangenfestivalen bjöd orkestern på en härligt laddad konsert som togs emot av en månghövdad och begeistrad publik. På bilden ses Bangengeneralen och tillika trombonisten Peter Fredriksson i ett mycket välformulerat solo.  Återigen ett citat från Jazzportalens CD-tips: Nyligen släppte Ekdahl/Bagge Big Band sin debut-cd med titeln New Thing, där de båda kapellmästarna Per Ekdahl bakom trummorna och Carl Bagge vid flygeln har komponerat egen musik och arrangerat i en tradition som i form, stil och karaktär hämtar näring och livskraft från det banbrytande Monday Night Big Band. Så extra härligt att få uppleva unga och talangfulla svenska jazzmusiker som oförväget kliver vidare i Monday Night-bandets fabulösa fotspår. (New Yorks studioelit drogs samman under måndagskvällar på klubben Village Vanguard av trumpetaren Thad Jones och trumslagaren Mel Lewis. Detta numera legendariska band debuterade i slutet av 1960-talet och hade sin storhetstid under större delan av 70-talet.)
När en skiva består av idel nyskrivna melodier kan ibland avsaknaden av en eller annan standardlåt växa fram. Per Ekdahls och Carl Bagges kompositioner fungerar som en antites till dessa farhågor. Känslan av släktskap med Jones/Lewis finns där, men den kreativa processen har varit så framgångsrik att albumtiteln New Thing känns helt legitim. I två stycken släpps Fredrik Lindborg respektive Martin Sjöstedt fram med sina notpennor. Samma där; utmärkt fina låtar och arrangemang med personliga karaktärsdrag. 
Ekdahl/Bagge Big Band är sannerligen en orkester med mersmak!
Under drygt tjugo av Bangens hittills tjugosju år har Åke Björänge varit festivalgeneral. Bangens renommé som en jazzfestival av högsta klass är ett superlativ som den förträfflige Åke är högst ansvarig för. Som ledare och anförare av Sandviken Big Band ingår han fortfarande i den innersta kretsen av betydelsefulla musikmänniskor i ortens musikliv. Vi bör också nämna att han också står ganska ofta i Bangen-entrén och kollar biljetter med ett alltid lika vänligt smajl. Vi lockade honom från entrékassan till tältet med Bangen-historik och bad om en story från tiden då han ledde festivalen. Han pekade på en bild av salig Toots Thielemans och förtäljde: Toots gick från hotellet till Bangentältet och försökte korta ner vägen till estraden genom att klättra in från staketet. Två ordningsvakter såg klättringen och grep honom ganska hårdhänt. Toots försäkrade att han var musiker och skulle uppträda, men det räckte inte. Först när vakterna hade dragit med honom backstage och frågade mig och han verkligen var musiker släppte väktarna sitt omilda grepp...
Ännu en fråga hann vi ställa innan Åke Björänge måste hasta tillbaka till entrén.
Frågan löd: Vilken Bangenfestival har varit den bästa? Svaret kom blixtsnabbt: Den nästa!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


Fotnot: På grund av kamerahaveri kom inte de två avslutande akterna med i bildkavalkaden. Nils Janson Quartet genomförde ett helgjutet framträdande med bandledarens utsökt vackra trumpetsound i centrum. Stödet från trion med fantasifulle pianisten Jonas Östholm, välformulerat understödjande basisten Pär-Ola Landin och stundom furiöse trumslagaren Sebastian Ågren fullbordade en mycket ambitiös konsert.
Publikdragaren Lisa Nilsson avrundade Bangen och presterade en både innerlig, svängig och pondusfylld final som gav stående ovationer.  Musikaliskt formfulländat med allt från svensk visa, portugisisk samba, lagom skitig blues och nödvändigt da capo på rikskända Himlen runt hörnet. Erik Söderlinds utsökt smakfulla gitarrspel kompletterar Lisa Nilssons sång helt mästerligt, medan Niklas Fernqvist vid kontrabasen och Chris Montgomery bakom trummorna erbjuder ett utomordentligt och välavpassat understöd.
 
 
Picture
Årets Jazz&Blues i Sjödalsparken i Huddinge inleddes med betryggande tunggungig orgelbluesjazz. Den blott 23-årige och redan mästerlige Leo Lindberg vid klaviaturerna, tillsammans med Claes Askelöf gitarr & Chris Montgomery bakom trummorna. En riktig smakstart!

- Det här är Sveriges absolut bästa jazzfestival. Jag säger det inte för att smöra. Jag säger det för att så  ä r  det bara!
Orden kommer spontant och direkt från hjärtat och uttalas av mästertenoristen Nisse Sandström, inför en solvarm och talrik publik i Sjödalsparken, strax invid Huddinge Centrum. Årets Jazz&Blues är den 26:e i ordningen och som alltid fri entré och en högklassig artistmönstring, helt utan kommersiella sidoblickar. 
(Kommunen och bostadsbolaget Huge är främsta sponsorer, medan Huddinge Jazzförening arrangerar.)
Det utmärkta försommarvädret under fredag- och lördag 19-20 maj innebar en extra bonus och publiken trivdes och trängdes på bänkraderna, men även utanför själva festivalområdet bland blommande hägg och björk och picnicvänligt gröngräs. 


Följ med på en liten bildexposé från årets musik- & publiksuccé! 


Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
Picture
Leo Lindbergs Trio avrundade med Things Ain´t What They Used To Be, komponerad av Duke Ellingtons son Mercer Ellington. Passande låttitel eftersom kommunala musikskolan tågade in mellan musiker och publik och bjöd på en karnevalssamba. Så brukar det inte gå till...
Picture
På grund av massiva ryggbesvär tvingas vår främste bluespoet Roffe Wikström ransonera sina framträdanden. Till årets Jazz&Blues i Huddinge kom han rejält taggad. Resultatet blev en kanonspelning med stående ovationer från en salig publik!
Picture
Starka band, Leva som en luffare, Inte en spänn på fickan, Kom till mig kvinna. Ett bluesigt pärlband av klassiska Wikström-poem med tillhörande fantastiskt gitarrspel och ett tajt och tungt komp gjorde att en del av publiken inte kunde sitta still. Roffes medmusiker var Bernt Andersson munspel & piano, Ulf Rockis Ivarsson elbas & Peter Korre Korhonen trummor.
Picture
En blueskung som bjuder på allt. Och lite till...
Picture
Huddinge Big Band, ett amatörgäng med uppseendeväckande hög kvalitet, bjöd in pianisten, kompositören & arrangören Lars Jansson till årets festival. Ett mycket klokt val; Lars Jansson hör till vårt lands främsta musiker i sitt gebit. Urläckert pianospel, fyndiga kompositioner och strålande arrangemang. Inte lättspelade, men storbandet från Huddinge klarade sitt uppdrag med klart överbetyg!
Picture
En nyligen korad vinnare av det tunga jazzpriset OJ:s Gyllene Skiva. Ellen Andersson, en särpräglad vokal begåvning med stark egen profil. Hennes unga vänner i den uppbackande trion hör också till framtidens stjärnor. Dessutom hade Ellen med sig nestorn Nisse Sandström, som betonade glädjen i att få samarbeta med unga, nya förmågor. Huddinge Blues&Jazz återkom Nisse så gärna till, eftersom han bestämt hävdar att det är Sveriges främsta.
Picture
Nisse Sandström in action. Bland annat bjöd han på en fantastisk version av välkända balladen Stardust. År 1972 erhöll Nisse OJ:s Gyllene Skiva för LPn The Painter. Ellen Andersson fick motsvarande pris i år. Det är m a o 45 år sedan Nisse fick priset och med årets vinnare kommunicerar han musikaliskt helt problemfritt. Sådan är jazzen när den är som bäst!
Picture
Det amerikanska gästspelet på Huddinge Jazz&Blues svarade Ken Peplowski för. En utmärkt tenorsaxofonist och dessutom en av de allra främsta klarinettisterna inom dagens jazz. Spontant meddelade han publiken att han i n t e röstade på Donald Trump. På min fråga efter konserten angående den något ovanliga kommentaren på en jazzkonsert, svarade Peplowski: Jag skäms helt enkelt för att vara amerikan, med en sådan president i Vita Huset!
Picture
Bernt Rosengren. En unik musikant som fyller 80 år kommande julafton men som absolut inte har några planer på att pensionera sig. Vilket vi är många som tackar för. Bernts version av Body&Soul på årets Huddinge Jazz&Blues var en upplevelse utöver det vanliga.
Picture
Meta Roos var årets presentatör i Sjödalsparken. En uppgift hon klarade galant. Dessutom bjöd Meta på sprakande härlig vokaljazz, både med egen mindre grupp och med förträffliga Ekdahl/Bagge Big Band. Värdig final på en tvådagars underbar musikfest!
Picture
Alla bänkrader men även ståplatser utnyttjades till max när solen och värmen kom till Sjödalsparken, samtidigt som artister och musiker höll genomgående toppklass. Som Nisse Sandström sa: "Sveriges bästa Jazz-&Blues-festival!"
 
 
Saxofonägare Arne Domnérus (en titel han stundom nyttjade) kom i vuxen ålder att bli en hängiven och hemkär Spångabo med både villa och vovve. Därtill hustru och tre söner. Yours truly föddes som tvåa i trion.
Arne Domnérus avled 2008 vid 83 års ålder och hans minne firas årligen på den hemmaarena där han trivdes som bäst - SpångaFolkan. Ett Folkets Hus som Dompan själv beskrev med emfas som inte bara en biograf utan "ett riktigt jäkla kulturhus!"


Söndagen 19 februari arrangerade föreningen Jazz i Spånga den nionde årliga konserten till Dompans Minne. Likt alla tidigare årgångar omgav sig Jan Lundgren med en spännande grupp musikervänner och precis som vanligt var det fullsatt med en 300-hövdad publik som alstrade såväl gemenskap som entusiasm.

Under sin omfattande karriär från mitten av 1940-talet till några år inpå 2000-talet hade Dompan, enligt egen utsago, lyckan att idka nära samarbete med inte mindre än fem betydande pianister.

I Arne Domnérus Nalenband på 1950-talet ingick Gunnar Svensson, en mimimalist vid tangenterna som med små medel skapade älskvärd och signifikant musik.

Under 1960-talet utgjorde Jan Johansson en centralgestalt i svenskt musikliv, med utgångspunkt från pianopallen i Dompanbandet. Ödet bestämde dock att Jan Johanssons liv skulle sluta i förtid vid en bilolycka 1968.

Bengt Hallberg axlade rollen som ersättare och successionen underlättades förstås av att Bengt redan var en briljant pianomaestro i sin egen rätt.

Ett mer kortlivat men för den skull icke mindre väsentligt samarbete hade Dompan med Kjell Öhman. Sista skivan med saxofonägaren som ledare spelades in 2004 (What Kind of Fool am I/LadyBird). Själv ansåg kapellmästaren att en mer svängig jazzpianist än Kjell Öhman var svår att finna.

Dock. Redan 1989 hade Dompan som gästsolist med Blekinge Big Band träffat på den då blott 23-årige Jan Lundgren. Tycke uppstod och ynglingen bjöds att komma till Stockholm för att samspela med den då 65-årige jazzlegenden. Ett utmärkt exempel på att generationsgränser saknar betydelse i jazzens underbara värld.
Jan Lundgrens samarbete med saxofonägaren från Spånga utgör numera en del av den svenska jazzens historia. Av och till kom de två att musicera tillsammans, alltsedan det första mötet. Uppenbart till bådas förtjusning och många jazzälskares aktning och gillande. Omfattande turnéer och konserter såväl här hemma som i Europa och USA. Förutom förstås skivinspelningar som bär spår av deras gemensamma nyfikenhet och kreativitet. "Arne upptäckte mig", säger Jan med ett lyckligt leende.
På ett alldeles självklart sätt har därmed Jan Lundgren varit huvudfigur i den hittills nioåriga traditionen att hylla Dompan i SpångaFolkan.

En bildsvit från konserten den 19 februari 2017 hoppas vi ska passa fint!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
 

Picture
Jan Lundgren & programpresentatören/artikelförfattaren Leif Domnérus.
Picture
Stilstudie av Jan Lundgren. Samarbetet med Dompan inledde Jan redan som 23-åring.
Picture
Mattias Svensson. Basist med puls, stadga & sväng. Långvarig medlem i Jan Lundgrens trio.
Picture
Ronnie Gardiner fyller 85 nästa gång. Svårt att förstå, fantastiskt att få uppleva. Ett livselixir!
Picture
Ulf Wakenius. Svensk världsartist, bland annat ett decennium med pianotitanen Oscar Peterson.
Picture
Hannah Svensson, hemlig gäst vid Dompankonserten. Utsökt vokalartist med stark inlevelse.
 
 
Picture
Vid mötet med Svend Asmussen i Rungsted tidigt 2000-tal hade han, efter sin första hustrus bortgång, lagt fiolen på hyllan. Nilla förmådde honom att ta fram violinen för en fotosession. Något som Svend charmfullt sade att han knappast kunde neka till...
I den magnifika åldern hundra jämna år insomnade en av vår tids störste underhållare och musikant, den 7 februari 2017 - Svend Asmussen. Från en strålande karriär som scenartist, bland annat med Alice Babs och Ulrik Neumann i Swe-Danes kom Svend under flera decennier att alltmer ägna sig åt swingjazz på sin violin. Nivån på den musik han då skapade tillsammans med sina betydligt yngre medspelare i kvartetten var av absolut toppklass. Samtidigt som han oförtrutet bibehöll målsättningen om att alltid uppfylla publikens rättmätiga krav på smittsamt glad underhållning.

När Svend Asmussen i början av 2000-talet blev änkling sörjde han sin fru så påtagligt att han slutade spela och levde ett relativt ensligt liv. Han tackade bland annat nej till att medverka som hedersgäst vid Copenhagen Jazz Festival. Jag ringde honom för att höra hur han mådde och berättade samtidigt att Nilla och jag skulle bevista den danska jazzfestivalen. Jag beklagade också att han inte skulle medverka, varpå han spontant svarade att "Kom då ut till mig på visit!"

Sagt och gjort. Samma dag som Svend skulle ha framträtt vid jazzfestivalen tog vi tåget ut till Köpenhamnsförorten Rungsted. Vid stationen stod Svend med en påse dagsfärska wienerbröd i handen. Med sin bil av minsta möjliga och oansenliga format körde han oss sedan till det radhus där han då bodde i ensamhet. Innan vi klev in i huset traskade Svend runt i trädgården och böjde sig ner. Sedan gick han fram till Nilla och bjöd henne en handfull smultron, som han överlämnade med sitt varma, mjuka leende.

När vi därefter fikat färdigt och mumsat i oss wienerbröden knäppte jag igång bandspelaren. Resultatet kan avlyssnas här nedan. 
Ett minnesvärt möte med en betydande och unik personlighet, såväl mänskligt som musikaliskt.

Leif Domnérus

Picture
Tack käre Svend för en utmärkt konsert! Nilla kysser Svend Asmussen efter en av hans många succékonserter i Stockholm. Foto: Leif Domnérus
 
 
Picture
En kväll att minnas! Bernt Rosengrens kvartett i lobbyn på restaurangen & hotellet Mornington på Östermalm i Stockholm, torsdag 12 januari 2017. Från vänster: Stefan Gustafson, Hans Backenroth, Bernt Rosengren & Bengt Stark.
Begreppet världsklass återkommer ofta i dagens trendsnack. Tomaterna i mataffären håller världsklass, även när de är helt smaklösa. Popartisterna som tjoar på bästa sändningstid i tv är i är i världklass, trots att de är uppenbart mediokra. Idrottare är i världsklass, när de råkar peta en boll i mål.
I den coola lobbyn på Hotel Mornington i Stockholm framträdde Bernt Rosengren en vanlig vintergrå torsdagkväll tillsammans med sin kvartett.
Det, mina vänner, var världsklass i ordets rätta betydelse!


Nestorn i svensk jazz fyller 80 i år. För en tid sedan gjorde han det som många äldre ofta råkar ut för, han ramlade och slog sig rejält. Tenorsaxofonen fick vila medan revbensbrottet läkte.  Så när Bernt Rosengren skruvade ihop sin Selmer tenorsaxofon på Hotel Mornington var det ett par månader sedan han senast äntrade en estrad.
- Jäklar vad nervös jag var innan, erkände han i pausen. Varpå han tillade att "så fort jag kom igång var det som vanligt igen..."
Picture
Bernt Rosengren, mästerlig & ständigt kreativ.
Visst var det så. Inför en påtagligt förväntansfull publik inledde Bernt med ett långt och spelsuget solo med rejäl styrfart i en egen låt.
Allt satt genast på plats; tonen, tajmingen, tekniken, tolkningen. Och inte minst; det fenomenala samspelet i den väl sammansvetsade kvartetten, som kamperat tillsammans i drygt tio år och lärt känna varandra på ett fullkomligt vis.
De fyra levererar en intensiv närvarokänsla, fylld av kollektiv dynamik och förtrogenhet med det musikaliska materialet. T r o t s  att kapellmästaren oupphörligt utsätter gruppmedlemmarna för nytt melodimaterial.
Fast å andra sidan är det ju en del av tricket. Nämligen att se till att hålla sig själv och spelkamraterna ständigt på tårna; allt för att undvika schabloner och upprepningar. Visst känner man igen mycket, speciellt om man har lyssnat på Bernt länge (för min del drygt femtio år). Hans grundläggande mantra är ett orubbligt krav på total musikalisk ärlighet. Kombinera detta med en genialisk begåvning och livslång kärlek till jazzidiomet.
Då snackar vi världsklass på riktigt!
Picture
Hans Backenroth, basist grandioso.. Kompar ljuvligt bra & spelar melodiska solon som få. Nu också alltmer solo på stråke. Det blir inte bättre!
På tal om nya och mer sällan spelade melodier får vi höra The Moon Was Yellow som Bernt själv tror kommer från en musikal. I pausen snackar vi om den nära nog outsinliga låtskatten från 30- och 40-talens USA, med melodipärlor på rad. Var hittar Bernt alla dessa? Han småler och säger att på Spotify kan man hitta det mesta...
Vilket inte hindrar att vi under kvällen även får höra en knippe mer välkända och outslitliga standardlåtar. Mot slutet av första set infinner sig den definitiva magin när Bernt målar upp en ljuvligt vacker och sensibel bild av Hoagy Carmichaels ballad Two Sleepy People, följt av en rask variant av Harold Arlens välbekanta My Shining Hour.
Picture
Stefan Gustafson har genom samarbetet med Bernt Rosengren utvecklats till en av landets finaste pianister.
I andra och avslutande set tar kvartetten ett ännu djupare grepp om den gåshudsframkallande genren blues med jazzharmoniska förtecken. Från Billie´s Blues i Horace Parlans tolkning till Hank Mobleys Work Out och den undersköna Autumn Leaves, påannonserad av Bernt som kvällens sista låt. När publiken protesterar livligt replikerar han snabbt att okej, kvällens näst sista då...
Som perfekt kontrast till bluesballaden räknar han därefter in ett extranummer i supertempo. Att den skulle vara skriven av Muhammed Ali, som kapellmästaren påstod, var förstås ett skämt. Däremot tyckte jag mig känna igen melodin, förutom ett antal kluriga parafraser på olika melodrunter, som exempelvis ledmotivet till tv-serien om stenåldersfamiljen Flintstones.
D v s ännu ett exempel på att Bernt Rosengren är en man med fortsatt glimt i ögat, förutom en aldrig sinande kreativ ådra och livgivande espri. 
Picture
Bernt Rosengrens kvartett under den smått magiska spelningen på Mornington. Bengt Stark bakom trummorna blev det ingen separat bild på, men hans del av kvartettens sväng, groove & beat är fundamental. Han lyssnar, interagerar och gör allting rätt! Dessutom stämmer han sina trumskinn till perfektion, vilket bidrar till att göra hans soloinsatser extra minnesvärda.
För alla sanna jazzälskare som missade denna afton på Mornington går det utmärkt att höra Bernt Rosengren och hans kvartett nästa gång onsdag 25 januari på restaurang Solsidan i Saltsjöbaden. Utmärkt intim miljö i det gamla stationshuset. Jazz i världsklass - missa inte det!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 
 
Picture
Stockholm Swing All Stars på Stockholms konserthus, Grünewaldsalen, den 4 september 2016. Fr v Magnus Wiklund, Fredrik Lindborg, Mattias Puttonen, Karl Olandersson, Klas Lindquist, Göran Lind & Daniel Tilling. Foto: Nilla Domnérus
Stockholm Swing All Stars har alltsedan upptakten 2002 hämtat näring och inspiration ur den djupa jazzmyllan. Från traditionell New Orleans via genuin swing och odödliga evergreens, fräckt varvat med såväl kaxig bebop som hemmasnickrade kompositioner. Ofta kryddat med uppenbar bluesfeeling. Enligt ett väl fungerande koncept genomför gruppen årligen en konsert på Stockholms konserthus i den vackra Grünewaldsalen, i år för trettonde gången. Precis som mestadels inför utsålt hus och högeligen entusiastiska sympatisörer samt en orkester som uppenbarligen är taggad till max

Stockholm Swing All Stars inleder med att i gåsmarsch långsamt tåga in på estraden, samtidigt som de introducerar Duke Ellingtons Play The Blues And Go. För övrigt samma melodi som utgör startspår och titel på gruppen sprillans färska CD, den fjärde i ordningen. (Play The Blues And Go/Imogena Records).
Klas Lindquist, kvällens presentatör, berättar att temat för kvällen är just blues, i alla dess former. Exakt hur varje melodi formellt är uppbyggd är inte det viktiga, påpekar Klas, enligt den beprövade modellen att det inte är avgörande vad man gör, utan  h u r  man gör det. Vilket bandet genast bevisar genom att hungrigt kasta sig över Horace Silvers funkfärgade tolvtaktare Doodlin´.
Med eftertryck bevisar ekvilibristerna i Stockholm Swing att all blues verkligen inte är sorglig. Däremot måste blues alltid gestaltas med äkta feeling, oavsett antalet takter, ackord eller tonart. 
Picture
Klas Lindquist får feeling med sin altsax och bandmedlemmarna kollar in hur han får till det.
De oavlåtligt uppdaterade medlemmarna i Stockholm Swing All Stars vet med andra ord hur en blues ska hanteras, oavsett det handlar om en tidig Ellingtonkomposition eller en mer nutida Horace Silver. Eller att de helt enkelt själva skriver sina bluesmelodier. Oavsett vilket svarar de alltid för arrangemangen, vilket gör att de sätter sin prägel på såväl gammal som ny melodik. Huvudfigurerna när det gäller att hålla i notpennan är Klas Lindquist och Fredrik Lindborg. Medan Klas är mer begrundande med färgsättningen av klanger och rytmik, visar Fredrik upp en fräckare och mer bångstyrig attityd. En perfekt kombo när det handlar om att få fram en bred och varierad orkesterpalett.
Den alltid viktiga underhållningsfaktorn ingår ständigt i gruppens arsenal. Som mest uppenbar när Fredrik Lindborg med sin tenorsax knäar sig fram under de övriga blåsarnas instrument, alltmedan de gemensamt framför Ellington/Strayhorns latinfärgade Limbo Jazz.
Stort jubel och befriande skratt, vilket är en reaktion som aldrig skall föraktas, om konceptet i övrigt är stupsäkert exekverat, med stor respekt för de grundläggande musikaliska momenten. Vilket alltid gäller för de ambitiösa och begåvade gentlemännen i Stockholm Swing All Stars. Att deras arbetskläder består av smoking, fluga och blanka lackskor ska inte heller tas för något annat än vördnad för en publik, som både vill höra bra musik och samtidigt beskåda en proper ensemble. Avsaknaden av notställ är ännu ett exempel på generositet gentemot publiken, men förstås också ett belägg för väl genomförda repetitioner. Att såväl Lindquists som Lindborgs arrangemang är smyckade med ideliga variationer höjer vällustfaktorn ytterligare. Observera, utan att arren känns tillkrånglade, men ändå intrikata.
Picture
I orkesterns omfattande repertoar ingår även, ja just det, Four Brothers!
Orkesterns stilrena och stupsäkra musicerande har glädjande nog även uppmärksammats av Sveriges Television. Med början nästa höst inleds en stor tevedramatisering med titeln Vår tid är nu. Tidsmässigt handlar det om slutet av andra världskriget i maj 1945 och decennierna som följer därefter. Stockholm Swing All Stars kommer att svara för seriens soundtrack men även bära historien framåt med egenkomponerad musik, signerad de bevisligen skrivkunniga herrarna Lindquist och Lindborg.  Klas har skrivit soundtracket och hörde jag rätt kallar han stycket för You Choosed. Han kunde nästan ha sagt Avalon, ty såväl melodi som harmonik ligger nära den gamla godingen. Men en fin låt är det!

Ett av Fredriks bidrag till tv-serien - I owe you Buster - fick vi också avnjuta. En riktig crowdpleaser som drog ner kvällens längsta applåd.

I den bästa av världar går många svenska tv-tittare nästa  höst och gnolar på dramaseriens swingmättade och lättsmittade melodier. Om orkestermedlemmarna därefter blir stoppade på  gatorna och ombedda att skriva autografer, tja det blir en senare fråga.
Picture
Stockholm Swing All Stars kombinerar med biinstrument för att variera klangen. Exempelvis som här, med två klarinetter i blåsarensemblen.
Några avrundande reflektioner kring de förnämliga smokinglirarna i Stockholm Swing All Stars.

Magnus Wiklund har ett sound som slår det mesta i trombonväg. Stort, mäktigt och vackert, samtidigt behärskat för att undvika att verka pampig. Saknar aldrig idéer, utan att för den skull hänge sig åt klichéer.

Fredrik Lindborg hyllar utan att blygas stortonade tenorhjältar som Hawkins och Rollins. Fredrik beskriver också en starkt uppåtlutande utvecklingskurva de senaste åren. När han under konserten tar fram sin basklarinett i Ellingtons Blues in Blueprint är det en ren njutning. Såväl för Fredriks inkännande interpretation som Ellingtons ljuvliga komposition.

Karl Olandersson hör till kategorin exceptionellt begåvade trumpetare. Ton, teknik och dynamik utgör aldrig några problem. Laddar han för fullt slår det gnistor, satsar han mot lyssnarens hjärterötter fungerar det lika bra. Känner han sedan för att gestalta en svärmorsdröm, ja då greppar han sångmicken likt en fullfjädrad crooner.

Klas Lindquist har ett magnifikt brett register i sin konstnärliga framtoning . En traditionsbevarare som helt naturligt har vuxit in i rollen som en nutida mästare på sitt huvudinstrument altsaxofon. Han växlar till klarinett utan syn- eller hörbara problem och varierar sitt tonförråd med påtaglig elegans.

Daniel Tilling är ett bra exempel på musikanternas musikant. Aldrig överdriven, alltid sparsmakad. Ett homogent och vackert anslag på flygeltangenterna, en viss förkärlek till dissonanta ackord som väcker upp utan att begå övergrepp. En ytterst smakfull pianist som är värd större uppmärksamhet.

Göran Lind har som ålderman i gruppen och tidigare mångårig basist i traditionell jazz en smått unik förmåga att återskapa den tidiga jazzens tonkaraktär. Samtidigt - och det är viktigt - som han tillägnat sig en nutida utövning av kontrabas. En bättre praktisering av då och nu är svår att finna.

Mattias Puttonen är högst troligt den mest ultimata trumslagaren i en orkester som Stockholm Swing, där betydelsen av ett exakt, luftigt och snärtigt trumspel är grundläggande. Alltid alert, men samtidigt avspänd. Vet exakt vad som krävs.

Text: Leif Domnérus Foto: Nilla Domnérus

Fotnot 1
En ursprungsmedlem i orkestern är gitarristen Gustav Lundgren. På grund av sitt omfattande engagemang med egen ensemble och som eftertraktad gästsolist här hemma och ute i Europa har Gustav av ren och skär tidsbrist tvingats avstå från att medverka i Stockholm Swing All Stars. Han återfinns på den ovan nämnda och nyutgivna skivan Play The Blues And Go, men inte längre som fast medlem och därmed inte heller på konserten i Grünewaldsalen.

Ännu en medlem som av tidsbrist tvingas prioritera är trombonisten Magnus Wiklund. Magnus tjänster är eftertraktade på många håll. (Exempelvis av Jerry Williams!) Magnus har därför sett sig tvungen att avstå från fast medverkan i Stockholm Swing All Stars. Att orkestern trots detta påbörjar sitt fjortonde verksamhetsår lovade Klas Lindquist med eftertryck vid den trettonde konserten på Grünewaldsalen.

Fotnot 2
Konserten i Grünewaldsalen innehöll många av de melodier som återfinns på orkesterns nysläppta cd Play The Blues And Go. Sannerligen musik att bli glad av. Varför hoppas jag framgår av ovanstående text. Om någonting bör tilläggas är det att John Högman ansvarar för att ljudkvaliteten är kort sagt ypperlig på denna förnämliga skiva, som redan hunnit få verkligt fina lovord, även från vanligtvis strängt kritikerhåll. (Johannes Cornell i DN).

 
 
Inte mindre än tio artister medverkade vid Jazzkryssningen på Cinderella den 15-16 maj, arrangerad av Nalens Vänner i samarbete med Viking Line.
Fr v Isabella Lundgren, Rolf Carvenius, Dicken Hedrenius, Mats Jadin (skymd), Karl Olandersson, Hasse Larsson, Calle Lundborg, Göte Wilhelmson, Filip Jers och Jessica Pilnäs.
Ett tajt, svängigt och smått telepatiskt jazzband är oftast en fröjd att digga.
Vilket inte hindrar att det kan vara riktigt lajbans att få lyssna till ett gäng begåvade musikanter och artister som sällan eller aldrig lirat tillsammans.
Överraskningsmomentet och jamfeelingen skänker gärna en extra krydda och förstärker den musikaliska aptiten. Särskilt om bandets ledare har en gedigen och brett förankrad kunskap om jazzens grundläggande väsen, samtidigt som han helt oförväget omger sig med en eller två generationer yngre spelkamrater. Den 87 år unge Göte Wilhelmson är åldern till trots en riktig spjuver bakom pianotangenterna. Ständigt alert och uppmärksam sprider han gemyt och tillit; hela tiden med glimten i ögat och en räv bakom örat.


Tillsammans med Göte Wilhelmson utgjorde Hasse Larsson vid kontrabasen, Mats Jadin bakom trummorna och Calle Lundborg med tenorsaxofonen den kvartett som bär det traditionsmättade namnet Harlembandet. Vilket betyder att det är dessa fyra ädelmusikanter som svarar för uppbackningen av gästsolisterna som framträder vid de lördagskvällar under säsongen då Nalens Vänner bjuder upp till dans och show på Gata Regerings 74. (Den postadress som legendariske Nalendirektören Topsy Lindblom angav i sina underfundiga annonser.) Samma roll hade Harlembandet under jazzkryssningen och precis som det brukar vara på Nalen ringlade kön utanför entrédörrarna lång, strax innan det var dags för kvällens presentatör, klarinettisten och showmannen Rolf Carvenius att  hälsa välkommen. Alla stamgäster från Nalen vet att den gode Carvan inte bangar för att bjuda på ett eller annat ganska grovkornigt skämt. Så även under denna jazzkryssning, kompletterat med ett intensivt New Orleansinspirerat klarinettspel.
Varpå följde den långa och spännande raden av gästsolister som generöst bjöd på melodier hämtade mestadels från den amerikanska sångboken.
Följ med på en liten tur över Ålands Hav med dessa tio profilstarka jazzutövare!

Picture
Rolf Carvan Carvenius. En jazzentreprenör med hjärtat i New Orleans.
Picture
Jessica Pilnäs, med perfekt intonation, vacker röst & musikantisk stilkänsla.
Picture
Karl Olandersson, spelar med alla & varierar sig - stundom i världsklass.
Picture
Filip Jers, munspelsvirtuos med Toots Thielemans som förebild.
Picture
Dicken Hedrenius, fantastisk trombonist & dessutom oerhört rolig!
Picture
Isabella Lundgren, varsam sång från djupet av en känslobrunn.
Picture
Calle Lundborg, i hans Selmer tenorsax ryms både tradition & legender.
Picture
Göte Wilhelmson, 87 år ung & välbevarad pianomaestro.
Picture
Isabella Lundgren, leading lady med Harlembandet plus gästsolister.
Text: Leif Domnérus 
Foto: Nilla Domnérus
 
 
Picture
Mathias Algotsson, Hasse Larsson, Karl Olandersson & Ronnie Gardiner, 12 maj på Haninge Jazzklubb, Foto; Leif Domnérus
På väg att fylla 84 besannar Ronnie Gardiner att ålder bara är en siffra som beskriver tid men absolut inte livsenergi och skaparkraft. Den USA-födde och sedan länge svenske trumslagaren bjöd med sin förträffliga kvartett på en högklassig och synnerligen uppskattad konsert den 12 maj i Haninge kulturhus, i regi av kommunens alerta Jazzklubb. Konsertlokalen med sina 140 utmärkt gradinerade publikplatser var fylld till brädden; så pass att sent ankomna musikvänner fick bänka sig i trapporna. Tillsammans med sina tre avsevärt yngre spelkamrater bjöd Ronnie Gardiner på högklassig jazztrivsel med utmärkt publikkontakt och en repertoar som var såväl smakrik som väl varierad.

Musik ska gärna bjudas med ett äkta smajl. Helst också med humoristisk knorr i presentationen. Den rutinerade Ronnie Gardiner är ett fullblodsproffs även i det avseendet. När han inledningsvis presenterar sina spelkamrater berättar han att det känns som Julafton, eftersom det är så sällan som det går att pussla ihop schemat för kvartetten. Spelkamraterna hör nämligen till våra mest eftersökta frilansande jazzmusiker, vilket samtidigt bekräftar att det handlar om högsta klass.
Picture
Karl Olandersson. Foto: Nilla Domnérus
Trumpetaren Klas Olandersson syns och hörs nära nog överallt, från televisionens långkörare Let´s Dance till eminenta Stockholm Swing All Stars. Från att ha haft omkring 200 spelningar per år säger Karl att han för att få mer tid till familjen har begränsat sig till ungefär 170 konserter per år...

Picture
Mathias Algotsson. Foto: Nilla Domnérus
Pianisten Mathias Algotsson är stor favorit bland vårt lands ledande sångerskor med sin receptiva förmåga att lyssna in och understödja i alla tänkbara  musikaliska lägen. Att han samtidigt är ytterst påhittig och gör oväntade saker vid tangenterna skänker förstås en extra dimension till hans virtuositet. Kort sagt är han ständigt intressant att avnjuta.
Picture
Hasse Larsson. Foto: Nilla Domnérus
Basisten Hasse Larsson levererar konsekvent ett omutligt grundsväng och fixar hela jazzrepertoaren veckans alla dagar, vilket gör honom till en av landets mest eftersökta basister. Att han även är en frejdig sångare med bluesig repertoar är förstås en bonus i alla sammanhang där lagom busig jazz utövas.
Picture
Ronnie Gardiner. Foto: Nilla Domnérus
Ensemblens huvudperson är självklart Ronnie Gardiner bakom trummorna. En ständigt uppmärksam och oavvisligt rytmisk grundpelare som konserten igenom fungerar som ett levande nav, runt vilket allting cirkulerar.  Han spelar verkligen med både hjärnan och hjärtat och det är en fröjd att se honom njuta av medspelarnas insatser. Han tillstår gärna att han ser sig som en "servant" i förhållande till orkesterns övriga medlemmar. Till all lycka har han enligt min mening under senare år lyckats kombinera denna tjänande roll till en mer frimodig slagverkare i egen rätt. Han tar helt enkelt för sig litet mer nuförtiden och han vet sannerligen vad han gör. En mer komplett trummis är svår att hitta!
Picture
Ronnie Gardiner i en oförglömlig Caravan. Foto: Leif Domnérus
Kvartettens repertoar är som tidigare nämnts både variationsrik och allround.
En tät och intensiv Miles Davis klassiker, Four, inledde konserten, följd av Horace Silvers Senor Blues, där Hasse Larsson spräckte upp rejält i vokal utlevelse.
Kapellmästare Gardiner kliver efter varje låt från trumpallen till snackmikrofonen och presenterar. Originalet till Monica Zetterlunds ljuvliga tolkning av I Morgon är en italiensk sång, Estate. Kvartetten tolkade balladen underbart och inkluderade även ett fint stråksolo av Hasse Larsson.
Karl Olandersson fyrade av en stilsäker tolkning av klassikern Stardust, varpå Mathias Algotsson mycket påtagligt visade hur han med relativt små men viktiga harmoniska skiftningar kan få Edvard Perssons Jag har bott vid en landsväg till en bluesig och groovig dänga.
Stevie Wonders Superstition fick sig en överhalning i en ganska hejdlös version signerad Hasse Larsson, samtidigt som Maestro Gardiner visade hur man spelar äkta discotrummor som samtidigt svänger. Allt genomfört med breda leenden.
En tunggungig version av Art Blakeys hit Blues March avrundade första set.
På duo inledde Mathias Algotsson och Karl Olandersson andra set lyriskt med standardlåten Undecided, varpå Karl Olandersson i rask takt hyllade trumpetarna Freddie Hubbard, Clark Terry och Clifford Brown i tre nummer.

Med bruten röst berättade sedan Ronnie Gardiner att en av hans närmaste vänner och dessutom styrelsemedlem i arrangerande Haninge Jazzklubb, Eigil Hövde, just avlidit.  Som en hyllning till denne jazzälskande och norskfödde personlighet framförde Mathias Algotsson en mollstämd och nedtonad version av den vackra norska visan Per Spelman.
Varpå Ronnie Gardiner genomför konsertens absoluta höjdpunkt, nämligen en närmast osannolik version av Duke Ellington och Juan Tizols Caravan. Uppenbart till minne av sin bortgångne näre vän spelar Ronnie ursinnigt och totalt engagerad, samtidigt som han har allt under kontroll. Rytmen sviktar aldrig, trots att han på ett virtuost vis använder hela sitt trumset och frambesvärjer ständiga nyanser, när han använder såväl trumstockar som vispar men även klubbor och till och med handflator och fingrar.  En musikalisk elegi som sänder starka signaler till en hänförd publik.
Det självklara gensvaret blev en stående ovation och det på sätt och vis onödiga extranumret I can´t get started med Karl Olandersson som sångsolist fick en hövlig respons, medan efterklangen till Ronnie Gardiners hyllning till sin bortgångne vän fortsatte att framkalla skälvningar.

Leif Domnérus