Storbandet Ekdahl/Bagge bjussar 

på magnifik urladdning & eufori!

En poäng med stigande ålder är det växande omfånget av passionerade minnen. 
New York 1968, det vill säga för nära femtio år sedan, stegade jag som 23-årig reklamstipendiat och jazznörd nerför den murriga trappan till världens mest beryktade jazzklubb; Village Vanguard på Manhattan. Thad Jones och Mel Lewis hade bestämt sig för att starta ett storband med måndagslediga och spelsugna profiler från New Yorks studioelit. Wow! För mig blev den där kvällen på Village Vanguard med Monday Night Big Band en av de mest minnesvärda någonsin.
Nära ett halvt sekel senare släpps en cd med svenska musiker som får mig att återuppleva Thad Jones/Mel Lewis-bandet som en jazzmusikalisk Madeleinekaka.
Storbandet Ekdahl/Bagge bjuder nämligen på sin debut-cd New Thing (DO Records) på frustande vital, välspelad, traditionsförankrad och samtidigt förunderligt nutidsanpassad storbandsmusik i den anda som Thad Jones/Mel Lewis introducerade för femtio år sedan.
Det är sällsynt men ack så härligt att få ta en tugga av en Madeleinekaka och känna att så här, precis så här, upplevde jag den ursprungliga och utsökta känslan!


Ännu en fördel är att det inte handlar om något efterapande. Albumtiteln New Thing avslöjar att de två kapellmästarna Per Ekdahl bakom trummorna och Carl Bagge vid flygeln har komponerat egen musik och arrangerat i en tradition som i form, stil och karaktär hämtar näring och livskraft från det banbrytande Monday Night Big Band. Storyn var den att trumpetaren Thad Jones hade presenterat nya låtar och arrangemang för sin forne kapellmästare Count Basie, som tyckte att materialet var aningen för modernt. Varpå Thad Jones plockade ihop sina partitur och lierade sig med en av jazzhistoriens mest geniala storbandstrummisar; Mel Lewis. 
Succén var omedelbar och Monday Night Big Band blev en institution i New Yorks jazzliv. Bandet återfinns faktiskt i åldrad form ännu i dag på Village Vanguard, långt efter att grundarna gått bort.

Så extra härligt att få uppleva unga och talangfulla svenska jazzmusiker som oförväget kliver vidare i Monday Night-bandets fabulösa fotspår.

När en skiva består av idel nyskrivna melodier kan ibland avsaknaden av en eller annan standardlåt växa fram. Per Ekdahls och Carl Bagges kompositioner fungerar som en antites till dessa farhågor. Känslan av släktskap till Jones/Lewis finns där, men den kreativa processen har varit så framgångsrik att albumtiteln New Thing känns helt legitim. I två stycken släpps Fredrik Lindborg respektive Martin Sjöstedt fram med sina notpennor. Samma där; utmärkt fina låtar och arrangemang med personliga karaktärsdrag.

Nämnas bör förstås att inledningsmelodin är en klassiker; John Kanders signaturmelodi till filmen Cabaret; Willkommen. Men även där sätter den utmärkte arrangören Per Ekdahl en personlig stämpel. Helfestligt skrivet!

Med ett så fullgånget musikaliskt underlag förvånar det inte att soloinpassen genomgående är inspirerade och lagom otyglade. Faktiskt hör jag inte ett enda tråkigt solo på hela skivan!

Några exempel:

En så hämningslös urladdning som Per Ruskträsk Johansson levererar på sin altsax i Per Ekdahls Let´s Hook Up! hör man sällan. Inte heller så ofta bjuds man på ett så humoristisk och finurligt trombonsolo som Peter Fredriksson släpper loss i samma melodi.

I albumets mest vemodiga och vackra komposition - Waltz For Walt - också skriven av Per Ekdahl, spelar Linus Lindblom tenorsaxofon på ett helt enkelt utomordentligt vackert och känsligt vis.

Av de många tenorister som gjort avtryck under senare år är Robert Nordmark för mig den kanske mest anmärkningsvärda. I melodin Before You Leave - också från Per Ekdahls penna - är han honungslen och njutningsfylld, medan han i avslutande Black Swan - skriven av Martin Sjöstedt - levererar ett helt furiöst utspel. Underbara kontraster!

Avslutningsvis om de båda bandledarna. Likt sin genuint begåvade pappa Lars Bagge är Carl Bagge en musiker som saknar behov av självhävdelse. Hans musikaliska signum framträder utan brösttoner, men där finns alltid en äkta kärna, oavsett han skriver musik eller presenterar den vid klaviaturen.
Per Ekdahl har likt föregångaren och mentorn Mel Lewis en inbyggd kronometer och samtidigt den subtila känslan för små men betydelsefulla inpass vid exakt rätta tillfällen. Slagverkets viktigaste insats att ständigt bibehålla en levande puls är uppenbarligen Per Ekdahls motto. Ännu en finess är att han anammat föregångarens lågt och melodiskt stämda trumskinn.

New Thing - en debut-cd som inte bör missas av någon enda seriös storbandsälskare!

Leif Domnérus

Digga inledningsnumret på New Thing: Willkommen!
Picture
Bandledarna Per Ekdahl & Carl Bagge. Foto: Miki Anagrius
 
 
Picture
Vivian Buczek. Foto: Karl-Martin Almqvist
Kvinnliga instrumentalister i svensk jazz är ännu i klar minoritet. Goda tecken tyder på bättring, vilket är synnerligen välkommet.
Vad gäller kvinnlig jazzsång är det på annat vis. Utan att ta i vågar man påstå att det gått en viss inflation i genren.  Lysande undantag finns, exempelvis den särdeles begåvade, intuitivt jazzkunniga och läckert välsjungande Vivian Buczek. Malmötjejen med polskt jazzblod i ådrorna har släppt sitt femte album; Ella Lives (Prophone Records) där hon hyllar sin mentor och hjältinna Ella Fitzgerald.
Personligen hör jag inte till Ellas många devota beundrare. Att The First Lady of Song, som Mel Tormé så riktigt sjöng "Can´t do no wrong" stämmer absolut. Men är det verkligen så viktigt att aldrig göra fel? Jazz är knappast en ingenjörskonst, snarare ett fallskärmshopp över gungfly.

Vivian Buczek har på ett okonstlat vis tillägnat sig sin föregångares arsenal av teknisk briljans, sofistikerad tajming, musikantiskt samspel, inkännande textanalys och den avslappnande känslan av att äga scenen utan nervskrammel.
Dessutom har hon Rösten. Ett sound som går från hennes strupe rakt till mitt hjärta. Ännu ett skäl för min något svala känsla för Ella Fitzgerald är den smått nasala och en smula vassa rösten. Helt enkelt litet för mycket diskant, långväga från de varmt honungsmättade toner som lockas fram via Vivian Buczeks vältempererade stämband. Att bibehålla glasklar klang i rösten efter ett häftigt oktavsprång är det inte många som fixar. För Vivian Buczek är det vardagsmat. Hennes gåshudsframkallande tolkning av Misty är ett tydligt bevis. Klicka här nedan och digga!

Helt logiskt är repertoaren på Ella Lives en välvald exempelsamling från Miss Fitzgeralds rikhaltiga sångbok. Från Lady Be Good och Caravan till The Man I Love och Tenderly. Utslitet? Absolut inte! Allt beror på hur det görs. Och i händerna på en av våra absolut mest talangfulla arrangörer blir även vältrampad sand till nyputsat guld. Just på denna skiva sitter notskrivaren vid pianot, men han skulle lika gärna kunna stå vid basfiolen. Faktiskt även med fingrarna på en tenorsaxofon. Vi talar om multibegåvade Martin Sjöstedt. En soft personlig framtoning kombinerad med en musikalisk kapacitet som är smått fenomenal. Med arrangörspennan lockar Martin fram karaktärsdrag och nyanser ur melodier som skrevs för nästan hundra år sedan. Han får dem att låta helfräscha och dagsaktuella. Att instrumentera med Mattias Ståhls läckert dämpade vibrafon är exempel på genidrag från maestro Sjöstedts mångsidiga arsenal. En annan påhittighet är att släppa lös Fredrik Lindborg med en basklarinett som hämtats direkt från en Caravan i djungeln. För att inte tala om Peter Asplunds supersensitiva trumpet respektive flügelhorn, eller Karl-Martin Almqvists lyriskt djuplodande tenorsaxofon.
All denna musikaliska yra är alert uppbackad av Niklas Fernqvists gedigna kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsays pricksäkert snärtiga trummor.

Sammantaget en av de bästa svenska vokala jazzskivor som jag haft nöjet att avnjuta!

Leif Domnérus

 
Lyssna! Vivian Buczek - Misty