Ett CD-tips medan julgröten puttrar i grytan. Julafton 2017 och Bernt Rosengren fyller 80 år. Många trogna jazzentusiaster hyllar denne epokgörande speleman som berikat svensk jazz i över sex decennier med sitt helt underbara sätt att hantera en tenorsaxofon.

För två veckor sedan framträdde Bernt på Fasching med sin kvartett tillsammans med den gästande altsaxofonisten Christina von Bülow från Köpenhamn. En helt underbar konsert som vi berättade om här på Jazzportalen.

Klicka på länken och följ med till Fasching den 10 december 2017!
Picture
Bernt Rosengren på Fasching 10 december 2017. Foto: Nilla Domnérus
Bernt Rosengrens senaste skivsläpp med den egna kvartetten spelades in under två dagar i maj 2017. Tillsammans med Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth kontrabas och Bengt Stark trummor har Bernt samarbetat i snart femton år. Fyra skivor har kvartetten hunnit spela in. Den första kom 2008 och betitlades I´m Flying, efter ett originalnummer av kapellmästaren själv. Debutalbumet med Bernt Rosengren Quartet belönades med OJs Gyllene Skiva för årets bästa svenska jazzplatta. En extraordinär utmärkelse som Bernt erövrat inte mindre än fem gånger, fler än någon annan svensk jazzmusiker. Övriga utmärkelser utgör en lång och unik lista av erkännanden till en musikant som begåvats med enastående talang och en aldrig sviktande trovärdighet i sitt spel.

Nästa kvartettskiva kom 2011 och då valde Bernt att välja melodier enbart skrivna av svenska kompositörer: Bernt Rosengren Quartet plays Swedish Jazzcompositions.

I maj 2015 gick kvartetten ännu en gång in i studion och då var det musikaliska underlaget baserat uteslutande på ballader. En ljuvlig samling musikaliska pärlor samlade under rubriken Ballads.

Ganska precis två år senare var det åter dags. Två dagar i OAL-studion i Sollentuna i maj 2017 resulterade i skivan Songs, tretton omsorgsfullt valda melodier från Den Amerikanska Sångboken. Helt underbar musik med en lysande jazzkvartett!
Finalspåret på skivan Songs är The Things We Did Last Summer.
Klicka på länken här nedan och njut av Bernts fullödiga balladspel och hans smått telepatiska samspel med de övriga kvartettmedlemmarna.

Vill man höra Bernt Rosengren live är det bara att ta sig till Glenn Miller Café på Annandagen. Efter ett kort uppehåll på Julafton och Juldagen med 80-årsfirande bjuder Bernt Rosengren på sin sagolika förmåga att tolka musik på ett sätt som får varje sann jazzälskare att flyga!
 
 
Det är verkligen inte ofta vi undfägnas med en ung svensk vokalartist som visar sådan magnificens att hennes debutalbum avancerar rakt in i jazzens finrum. Exceptionellt begåvade Ellen Andersson slog knock på framför allt en ung och hipp lyssnarkrets när hon släppte sin första skiva i eget namn - I´ll Be Seeing You. I OrkesterJournalens (OJ) omröstning om årets bästa svenska jazzplatta vann Ellen Andersson vida överlägset 2016 års åtråvärda Gyllene Skiva tillsammans med sin föredömligt tajta kvartett.

Låt oss först fördjupa oss en smula i fenomenet "årets bästa". Samtidigt som de flesta tycker att det är såväl corny som omöjligt att tävla i diverse konstarter, exempelvis musik, har alla en relativt klar åsikt om vad som är bra, bättre eller rent av bäst. Sådana subjektiva omdömen kan enkelt omformas till en värdeskala. Och vips har man skapat sin egen favoritlista. Vad är denna egna lista om inte en tävling, där någon vinner före de andra?

När OJ i början av 1950-talet drog igång tävlingen om årets bästa svenska jazzskiva var det helt självklart en jury med initerade konnässörer som svarade för bedömningen. Under senare år har publikrösterna fått ökad betydelse och i år är det dessa röster från läsare och lyssnare som faktiskt fällt avgörandet. Ellen Anderssons första utgåva i eget namn hamnar överlägset på första plats bland publikrösterna, medan juryn bestående av jazzkännare har en annorlunda bedömning.

Jag kan tyvärr inte komma ifrån känslan av att den svenska jazzens mest förnäma utmärkelse är på väg att avgöras på ungefär samma vis som exempelvis Melodifestivalen. Trendkänslighet, effektiv marknadsföring och i vissa fall uppenbar matchning riskerar att underminera värdet av OJ:s Gyllene Skiva. En redaktionell skärpning känns angelägen och efter ett samtal med OJ:s skivredaktör Patrik Sandberg har jag också fått känslan av att så kommer att ske. Expertjuryns synpunkter måste få väga tyngre!
Med detta sagt uppstår frågan vad jag personligen tycker om valet av årets Gyllene Skiva? Att Ellen Andersson hör till kategorien lysande begåvningar är solklart. Lika uppenbart är det att hon har en avsevärd potential att nå ännu längre. De något affekterade referenserna till Billie Holiday kommer säkert att slipas av, liksom den stundom manierade fraseringen. Den unikt begåvade Monica Zetterlund nyttjade i begynnelsen en hel del Billie Holiday-referenser, till och med direkt ljudhärmande. En olat hon ganska snart bestämde sig för att helt avstå ifrån. En efterföljansvärd utveckling vill jag påstå.

Frågan om ordlös sång utgör en klar skiljelinje bland såväl musiker som lyssnare. För några av de främsta jazzsångarna är det en självklarhet (Ella Fitzgerald) medan andra (Frank Sinatra) på sin höjd får ur sig ett enstaka "do-be-do". Fortsätter vi med Zetterlund-jämförelser finner vi knappt ett spår av scatsång, medan Ellen Andersson ofta nyttjar ordlösheten med hisnande och passionerad improvisationskänsla. Hennes fallenhet för denna omdiskuterade sångkonst är kanske den bästa i landet! 

Ellen Anderssons medspelare på årets Gyllene Skiva är tre högst begåvade studiekamrater från Skurups Folkhögskola. En uppenbar plantsskola där kvartetten ägnat åtskillig tid för att nå fram till det synnerligen homogena resultatet. Samspelet är strålande och omväxlande, trots att det musikaliska underlaget enbart handlar om melodier som vi alla hört i evigheter. Ett smart drag är också att bjuda in två eminenta blåsare som färgar anrättningen delikat. Unge danske altsaxofonisten Oilly Wallace är ett fynd, medan vår egen rutinerade Peter Asplund bland annat bjuder på skimrande vackert flygelhornspel. Klicka på länken You´ve Changed och hör själv!

Mina betänkligheter kring vinnarvalet av årets Gyllene Skiva som en popularitetsomröstning kvarstår dock. Jazzmusik är en avancerad konstform som kräver mycket av såväl utövare som lyssnare.
Måste det tävlas, ja då bör det främst bedömas av kvalificerade tyckare.
Jag skrev här ovan om Ellen Anderssons utvecklingspotential som säkert innebär att hon kommer att skala bort en del koketteri i sin sång. Intressant nog tycker jag att detta redan kan förnimmas i hennes senaste skivutgivning, som gjordes så sent som i februari i år. Tolv mestadels danska röster som kallar sig Touché utgör enligt egen utsago Världens enda vokala storband. Ellen Andersson ingår i ensemblen och får förstås ofta ställa sig längst fram vid solistmikrofonen.

Klicka på länk nummer två här nedan och njut av ett välljudande dussin underbara röster som i en form av storbandsarrangemang framför ett originalnummer skrivet av danska sångfenomenet Sinne Eeg; Down On West Fuxing Lu. Gillar man stilen finns det inga hinder för att njuta fullt ut.
Vill man därtill kolla in hur Ellen Anderssons sångförmåga växer nära nog exponentiellt, ja då blir njutningen ännu mer maxad.  

Lyssna på You´ve Changed med Ellen Andersson & Peter Asplund
 
 
Picture
CD-omslag med motiv från en skulptur av Jan Håfström, "Mr Walker". Foto: Mikael Silkeberg.
Magnus Lindgren hör tveklöst till kategorin musikaliska snillen i vår tid. Därför blir jag en smula förvånad när han släpper en skiva i den något schablonmässiga stilart som utgör en mix av jazz, funk, soul och pop.
På min fråga svarar Magnus att visst räknade han med viss kritik.
- Men jag ville absolut inte avsluta min karriär och vara nyfiken på hur en renodlad flöjtskiva i legenden Herbie Manns efterföljd skulle kunna låta.
Detta sagt mycket bestämt och nu vet vi att en hommage till den ofta ganska förutsägbara legenden Herbie Mann kan utvecklas till något som får ett plus ett att bli litet mer än två.

Den musikaliska nivån på multimusikanten Magnus Lindgrens renodlade flöjtskiva Stockholm Underground är nämligen helt uppenbart mer mångdimensionell och varierad, jämfört med den LP-vinyl som gav Herbie Mann en monsterhit när han 1969 släppte Memphis Underground.
Likt så många andra lät jag skivspelaren gå varm på tidigt 1970-tal i min strävan att avkodifiera hemligheten bakom Herbie Manns megaframgång med exempelvis låten Chain Of Fools.
Vid en jämförelse framgår tydligt hur mycket mer teknik, ton och talang som ryms i Magnus Lindgrens tolkning av den gamla gospeldängan. Klicka på länken här nedan för att digga Magnus version av Chain Of Fools och gå sedan gärna in på You Tube för att kolla Herbie Manns originalutgåva.

Den främsta skillnaden vill jag påstå ligger i orkestreringen. Det är sättet att arrangera musik, fördela stämmor och sammanfoga klangideal på ett så utomordentligt mästerligt vis som manifesterar Magnus Lindgrens storhet.
På skivan Stockholm Underground gräver han djupt i den soulmylla där många förhoppningsfulla hipsters har prövat att göra sin egen odödliga tolkning. Men till skillnad från flertalet fastnar inte Magnus i schablonerna. Enkelheten i det musikaliska idiomet använder han i stället till att presentera en personlig touch av en kaliber som kan tillfredsställa även en musikalisk purist (som undertecknad).
Att omge sig med idel ädel funkadel är förstås också en väsentlig del av framgångsreceptet. Det puttrar hela tiden en solid rytmgryta bakom Magnus Lindgrens flöjtutsvävningar.
Ansvarig för detta är Per Lindvall; en rytmisk farthållare inom jazzrockidiomet med naturlig fallenhet för trumslageri. Samma sak med danske elbasisten Lars Danielsson. En hel skiva med elbas har jag personligen sällan klarat av (om det inte är Steve Swallow). På Stockholm Underground är elbasstämman så finurligt konstruerad att det annars lite jämntjocka beatet får en välgörande nyansrikedom.

Daniel Karlssons elpiano bygger på betryggande jazzmusikalisk grundforskning. Att färgsätta och variera funkmelodik är därmed inga som helst problem för denne begåvade klaviaturdomptör.

Gitarristen Henrik Janson är verkligen på hemmaplan i den aktuella genren. Han kollaborerar helt gnisselfritt med huvudpersonen Magnus Lindgren och bidrar på ett väsentligt sätt till att funkmenyn håller en cool nivå hela vägen.

Gästerna på det musikaliska partyt är alla fyra inbjudna på egna självklara meriter. Magnus Lindgrens mentor inom funkbranschen är trombonisten Nils Landgren. Nisse är som bekant en utomordentlig musikant och han har även producerat skivan. Bluesmannen Eric Bibb bidrar med skön vocal touch, medan tyske trumpetaren Till Brönner bidrar med avspänd elegans i soloinpassen.

Sist men inte minst Ida Sands helsköna och blåtonade stämma. Utan överdrivet wailande förmår hon skapa musikalisk dramatik med ett intagande personligt sound.

Att multibegåvningen Magnus Lindgren själv komponerat merparten av melodierna är ingen överraskning. Föregångaren Herbie Mann skulle ha glatt sig åt att få höra hur hans musik utvecklats av en mångsysslande speleman från Västerås med nuvarande hemvist i Stockholm Underground.

Leif Domnérus

Picture
Flöjtmaestro Magnus Lindgren Foto: Mikael Silkeberg
 
 
När Patrik Boman för snart tjugo år sedan släppte sitt debutalbum Seven Piece Machine upplevde jag en smärre glädjechock. En så rikt ornamenterad och självklar melodisk ådra i symbios med suveränt signerade arrangemang hör man sällan. Att kompositören, arrangören och kontrabasisten Patrik Boman med pb7 år 2000 erövrade den mest åtråvärda utmärkelsen - OrkesterJournalens Gyllene Skiva - var för mig fullkomligt självklart.
En liknande euforisk känsla återkommer när jag hör Patrik Bomans nyskrivna musik, denna gång med en sexmannakonstellation som bär det tvetydiga namnet Ambivalent.

Jag gillar lättlyssnad jazz som ändå är så avancerad att endast de allra främsta kan gestalta den. Historiskt går det tillbaka till 1928, när Louis Armstong tolkar West End Blues så enkelt och sinnrikt att man baxnar.
Patrik Boman skriver och arrangerar musik med tydliga rottrådar till ursprunglig jazz, samtidigt som känslan av modernitet och förnyelse appliceras ovanpå den grundläggande traditionen. Detta skapar en musikalisk syntes som i sin tur framkallar omisskännlig hoppfullhet och livsglädje.

Ofta hörs redan från start om en skiva innehåller happy jazz, i bemärkelsen att de medverkande är påtagligt glada över att få spela ut för fullt och göra det tillsammans. Projektet Soul Searching andas just denna tillförsikt redan från första spåret (kolla själv öppningslåten T Never Stops här nedan!).
Den magnifikt nyanserade pulsgeneratorn Chris Montgomery inleder melodin T Never Stops med gungigt synkoperade marschtrummor som övergår i coolt svängande 4/4. Chris Montgomerys sätt att spela trummor är sparsmakat återhållet men aldrig anonymt.

Förutom en sällsynt vacker ton i kontrabasen har Patrik Boman  genomgående en obestridlig rytmisk och harmonisk överblick. Reminiscenser av basgiganterna Paul Chambers och Charles Mingus blandas med den bluesmättade känslan av jordnära enkelhet som kännetecknade Horace Silvers kompositioner.

Att exekvera själfull jazzblues på gitarr lockar många strängbändare. Ett fåtal fixar den sortens vältröskade genre så magnifikt som Max Schultz. Denne begåvade gitarrkonnässör passar perfekt till Patrik Bomans Soul Searching.

Carl Orrjes pianospel baseras oftast på en oegennyttig vilja att stödja och förankra musikens grundstruktur och skiftande karaktär. På Soul Searching tar han ut svängarna mer än tidigare. En frimodighet som gläder och ger mersmak.

Med inkännande notskrift orkestrerar Patrik Boman fram en flerdimensionell ensembleklang med hjälp av endast två blåsare; Amanda Sedgwicks blåtonade altsax och Magnus Wiklunds uttrycksfulla trombonspel.

Att Patrik Bomans mycket lyckade nya ensembleprojekt bär namnet Ambivalens förklarar Patrik själv med att ju äldre man blir, desto mindre tvärsäkert bör man förhålla sig till konstnärligt skapande. Den stilkänsla och uttrycksförmåga man begåvats med bär man med sig hela livet. Att ständigt försöka finna och utveckla sin begåvning är en ljuv möda som aldrig upphör.

Soul Searching är ett underbart bevis för att Patrik Bomans ambivalens alstrar en drivkraft till konstnärligt framåtskridande!

Leif Domnérus

Picture
Fr v Chris Montgomery, Patrik Boman, Magnus Wiklund, Max Schultz, Amanda Sedgwick & Carl Orrje.
Picture
Basen själv, Patrik Boman.
 
 
Picture
Lyssnaren Leif Domnérus i unga år med svart i stället för vitt hår, men med samma hängivenhet till jazz, då som nu.
Jazzportalen får då och då recensionsexemplar av svenskproducerade cd-skivor. 
Från och med i morgon (16/12) fram till till julafton kommer jag att som mångårig, hängiven och numera även långlivad lyssnare välja bland godbitarna och berätta om mina intryck. En cd för varje dag fram till dess att jultomten kommer och kanske har med sig en favoritskiva just till dig!

Vi inleder med Patrik Bomans härliga Soul Searching, fortsätter med Magnus Lindgrens funkiga Stockholm Underground, granskar Gyllene Skivan-vinnaren Ellen Anderssons I´ll Be Seeing You och lyssnar förstås även på Bernt Rosengrens senaste mästerliga utgåva Songs. Självklart kollar vi också in den grandiosa boxen med svensk jazz från 1970-talet; Jazz Cosmopolit. Därtill några ytterligare exempel från den förträffliga svenska jazzproduktionen under 2017.

Som en slags bakgrund
till det tyckande som jag ägnar mig åt på Jazzportalen kan följande bakgrundshistorik måhända ge en viss ledtråd. 
En form av cv för att våga skriva om cd...

EN LYSSNARES BAKGRUND & BETRAKTELSER
Som ättelägg till en framliden jazzcelebritet har jag fått frågan sisådär ett par tusen gånger: 
- Spelar du också jazz?
Det verkar vara en självklarhet att sonen till en legendarisk jazzprofil också pysslar med musikaliska improvisationer.
Nästan lika vanligt har det varit att frågan ställs mer direkt: 
- Vilket instrument spelar du?
Här utgår frågeställaren genast från att om man har en känd förälder med musikhistoriskt cv, tja då har man givetvis gått i dennes fotspår.

Visst prövade jag. En klarinett fick jag och insåg genast att det var väldigt mycket lättare att lyssna, jämfört med att spela själv. Alltså fortsatte jag att lyssna. Medan klasskompisarna diggade mespop (Cliff Richard sjöng Living Doll på caféets jukebox - bläh!) botaniserade jag allt ivrigare i pappas LP-samling med äkta jazz, gärna med såväl blå toner som sänkta kvinter, det kändes fullkomligt naturligt. Bland alla hjältar utkristalliserades snart en klar favorit; Charlie Parker. När pappa Arne i sin veckokolumn i Aftonbladet hyllade soundet i Johnny Hodges altsax begrundade jag detta och påtalade brådmoget att jämfört med Parker hade Hodges en ganska tunn ton.
- Jaha, du säger det, blev svaret, åtföljt av en min som jag tolkade positivt.

Varpå vi diskuterade tonbildning som vilka jazznördar som helst. En sak var vi helt överens om; en bra musiker måste absolut ha en verkligt fin ton i luren.
Ännu en fascinerande insikt var att även pianister kunde ha helt olika sound, trots att de bevisligen tryckte på en tangent som gjorde att en filtklubba slog an mot en sträng. Tämligen ingenjörsmässigt. Och ändå lät John Lewis i Modern Jazz Quartet helt annorlunda än exempelvis Art Tatum eller Horace Silver. 
Här i Sverige var Bengt Hallberg på ett självklart sätt den store förgrundsgestalten. Året var 1957. Bengts hyllade LP Dinah kunde jag utan och innan, inte minst för den förunderliga fantasiförmågan som måste ligga till grund för alla halsbrytande improvisationer. Tag bara introduktionen på titelmelodin Dinah. Jag kan när som helst koppla upp den i huvudet och njuta av spänsten, fantasin, svänget och ja, själva livsglädjen som den gudabenådade Bengt Hallberg förmedlar.

När jag fick följa med pappa på repetition med Harry Arnolds Radioband var det en höjdare att få sitta bredvid Bengt Hallberg och förundras över hur lekande lätt han plockade fram läckra ackord som passade perfekt och lade en grund till den melodi som orkestern spelade. 
Att sitta intill saxsektionen och inse hur fantastiskt de vackra instrumenten smälte samman till ett ensemblesound, eller att flytta till en stol bredvid Egil Johansen och hans trummor och fascineras av den precision och samtidigt lätta elegans som gav orkestern det rytmiska flytet. Allt detta var ljuv musik och jag kände redan då, som tolvåring, att någon annan sorts musik än denna skulle aldrig kunna konkurrera om min lyssnargunst.

När sedan den alltid lika vänlige Bengt Hallberg frågade om jag ville få hans korrespondenskurs i pianojazz, då kunde man förstås tänka sig att min glädje blev om möjligt än mer påtaglig. Men när jag satt där hemma vid pianot och tragglade skalor och skrev ner hel- och halvnoter kände jag att steget till den där pianopallen som Bengt Hallberg själv satt på, det klivet var väldigt långt. 
På samma sätt var det med klarinetten jag fått av pappa. Visst lärde jag mig några skalor och kunde väl efter ett tag på ett hyfsat sätt ta mig igenom en standardmelodi med tillhörande improvisation. Men bra lät det inte. Och allt det jobb och den tid som jag insåg skulle krävas innan det skulle låta bättre, tja den ambitionen och den tiden ansåg jag inte att jag hade. Att sikta på en karriär som musiker och tvingas stå i skuggan av och bli jämförd med en osedvanligt begåvad fadersgestalt, det fanns nog också med som en slags rädsla. Men att lyssna på jazz, d e t  var någonting jag kände ett verkligt stort behov av!

Tar vi nu ett jättekliv och hamnar i nutid, ungefär sextio år efter de händelser jag beskrivit ovan, då är vi på sätt och vis kvar på ruta ett. Jag är fortfarande en ivrig lyssnare, må vara att lyssnandet alltmer kommit att bli även en del av yrkesutövningen som journalist och tidigare även som producent och konsertarrangör. Främst i form av många år som kommunal kultursekreterare, såväl i Stockholm som Ljusdal.
Att kontinuerligt digga jazz, live eller via radio, cd eller dvd, är en oundgänglig del av mitt liv. En dag utan minst ett par jazzkorus är helt enkelt inte komplett.
En följdfråga dyker då och då upp, när jag väl besvarat de inledande frågorna om yrkesval och även försökt förklara varför jag inte trakterar något instrument.

Frågan lyder:
- Tror du att ditt liv blivit lyckligare om du hade lärt dig spela och själv utöva jazz i någon form?
Mitt svar varierar, beroende på sinnestillstånd och dagsform, men efter en klichéartad inledning om att ingen kan ju veta säkert vad som hänt om man valt en annan väg, brukar jag kaxigt påstå att  o m  jag valt yrkesmusikerns bana, ja då hade jag förmodligen blivit en ganska hyfsad utövare. Men där kan jag ju ha helt fel - ett bra musiköra behöver inte nödvändigtvis innebära en duktig musiker.

Känner jag därefter att jag behöver en smula tröst, då brukar jag använda mig av följande visdomsord:
- Vad vore bra musik utan hängivna och initierade lyssnare?

Leif Domnérus

 
 
Storbandet Ekdahl/Bagge bjussar 

på magnifik urladdning & eufori!

En poäng med stigande ålder är det växande omfånget av passionerade minnen. 
New York 1968, det vill säga för nära femtio år sedan, stegade jag som 23-årig reklamstipendiat och jazznörd nerför den murriga trappan till världens mest beryktade jazzklubb; Village Vanguard på Manhattan. Thad Jones och Mel Lewis hade bestämt sig för att starta ett storband med måndagslediga och spelsugna profiler från New Yorks studioelit. Wow! För mig blev den där kvällen på Village Vanguard med Monday Night Big Band en av de mest minnesvärda någonsin.
Nära ett halvt sekel senare släpps en cd med svenska musiker som får mig att återuppleva Thad Jones/Mel Lewis-bandet som en jazzmusikalisk Madeleinekaka.
Storbandet Ekdahl/Bagge bjuder nämligen på sin debut-cd New Thing (DO Records) på frustande vital, välspelad, traditionsförankrad och samtidigt förunderligt nutidsanpassad storbandsmusik i den anda som Thad Jones/Mel Lewis introducerade för femtio år sedan.
Det är sällsynt men ack så härligt att få ta en tugga av en Madeleinekaka och känna att så här, precis så här, upplevde jag den ursprungliga och utsökta känslan!


Ännu en fördel är att det inte handlar om något efterapande. Albumtiteln New Thing avslöjar att de två kapellmästarna Per Ekdahl bakom trummorna och Carl Bagge vid flygeln har komponerat egen musik och arrangerat i en tradition som i form, stil och karaktär hämtar näring och livskraft från det banbrytande Monday Night Big Band. Storyn var den att trumpetaren Thad Jones hade presenterat nya låtar och arrangemang för sin forne kapellmästare Count Basie, som tyckte att materialet var aningen för modernt. Varpå Thad Jones plockade ihop sina partitur och lierade sig med en av jazzhistoriens mest geniala storbandstrummisar; Mel Lewis. 
Succén var omedelbar och Monday Night Big Band blev en institution i New Yorks jazzliv. Bandet återfinns faktiskt i åldrad form ännu i dag på Village Vanguard, långt efter att grundarna gått bort.

Så extra härligt att få uppleva unga och talangfulla svenska jazzmusiker som oförväget kliver vidare i Monday Night-bandets fabulösa fotspår.

När en skiva består av idel nyskrivna melodier kan ibland avsaknaden av en eller annan standardlåt växa fram. Per Ekdahls och Carl Bagges kompositioner fungerar som en antites till dessa farhågor. Känslan av släktskap till Jones/Lewis finns där, men den kreativa processen har varit så framgångsrik att albumtiteln New Thing känns helt legitim. I två stycken släpps Fredrik Lindborg respektive Martin Sjöstedt fram med sina notpennor. Samma där; utmärkt fina låtar och arrangemang med personliga karaktärsdrag.

Nämnas bör förstås att inledningsmelodin är en klassiker; John Kanders signaturmelodi till filmen Cabaret; Willkommen. Men även där sätter den utmärkte arrangören Per Ekdahl en personlig stämpel. Helfestligt skrivet!

Med ett så fullgånget musikaliskt underlag förvånar det inte att soloinpassen genomgående är inspirerade och lagom otyglade. Faktiskt hör jag inte ett enda tråkigt solo på hela skivan!

Några exempel:

En så hämningslös urladdning som Per Ruskträsk Johansson levererar på sin altsax i Per Ekdahls Let´s Hook Up! hör man sällan. Inte heller så ofta bjuds man på ett så humoristisk och finurligt trombonsolo som Peter Fredriksson släpper loss i samma melodi.

I albumets mest vemodiga och vackra komposition - Waltz For Walt - också skriven av Per Ekdahl, spelar Linus Lindblom tenorsaxofon på ett helt enkelt utomordentligt vackert och känsligt vis.

Av de många tenorister som gjort avtryck under senare år är Robert Nordmark för mig den kanske mest anmärkningsvärda. I melodin Before You Leave - också från Per Ekdahls penna - är han honungslen och njutningsfylld, medan han i avslutande Black Swan - skriven av Martin Sjöstedt - levererar ett helt furiöst utspel. Underbara kontraster!

Avslutningsvis om de båda bandledarna. Likt sin genuint begåvade pappa Lars Bagge är Carl Bagge en musiker som saknar behov av självhävdelse. Hans musikaliska signum framträder utan brösttoner, men där finns alltid en äkta kärna, oavsett han skriver musik eller presenterar den vid klaviaturen.
Per Ekdahl har likt föregångaren och mentorn Mel Lewis en inbyggd kronometer och samtidigt den subtila känslan för små men betydelsefulla inpass vid exakt rätta tillfällen. Slagverkets viktigaste insats att ständigt bibehålla en levande puls är uppenbarligen Per Ekdahls motto. Ännu en finess är att han anammat föregångarens lågt och melodiskt stämda trumskinn.

New Thing - en debut-cd som inte bör missas av någon enda seriös storbandsälskare!

Leif Domnérus

Digga inledningsnumret på New Thing: Willkommen!
Picture
Bandledarna Per Ekdahl & Carl Bagge. Foto: Miki Anagrius
 
 
Picture
Vivian Buczek. Foto: Karl-Martin Almqvist
Kvinnliga instrumentalister i svensk jazz är ännu i klar minoritet. Goda tecken tyder på bättring, vilket är synnerligen välkommet.
Vad gäller kvinnlig jazzsång är det på annat vis. Utan att ta i vågar man påstå att det gått en viss inflation i genren.  Lysande undantag finns, exempelvis den särdeles begåvade, intuitivt jazzkunniga och läckert välsjungande Vivian Buczek. Malmötjejen med polskt jazzblod i ådrorna har släppt sitt femte album; Ella Lives (Prophone Records) där hon hyllar sin mentor och hjältinna Ella Fitzgerald.
Personligen hör jag inte till Ellas många devota beundrare. Att The First Lady of Song, som Mel Tormé så riktigt sjöng "Can´t do no wrong" stämmer absolut. Men är det verkligen så viktigt att aldrig göra fel? Jazz är knappast en ingenjörskonst, snarare ett fallskärmshopp över gungfly.

Vivian Buczek har på ett okonstlat vis tillägnat sig sin föregångares arsenal av teknisk briljans, sofistikerad tajming, musikantiskt samspel, inkännande textanalys och den avslappnande känslan av att äga scenen utan nervskrammel.
Dessutom har hon Rösten. Ett sound som går från hennes strupe rakt till mitt hjärta. Ännu ett skäl för min något svala känsla för Ella Fitzgerald är den smått nasala och en smula vassa rösten. Helt enkelt litet för mycket diskant, långväga från de varmt honungsmättade toner som lockas fram via Vivian Buczeks vältempererade stämband. Att bibehålla glasklar klang i rösten efter ett häftigt oktavsprång är det inte många som fixar. För Vivian Buczek är det vardagsmat. Hennes gåshudsframkallande tolkning av Misty är ett tydligt bevis. Klicka här nedan och digga!

Helt logiskt är repertoaren på Ella Lives en välvald exempelsamling från Miss Fitzgeralds rikhaltiga sångbok. Från Lady Be Good och Caravan till The Man I Love och Tenderly. Utslitet? Absolut inte! Allt beror på hur det görs. Och i händerna på en av våra absolut mest talangfulla arrangörer blir även vältrampad sand till nyputsat guld. Just på denna skiva sitter notskrivaren vid pianot, men han skulle lika gärna kunna stå vid basfiolen. Faktiskt även med fingrarna på en tenorsaxofon. Vi talar om multibegåvade Martin Sjöstedt. En soft personlig framtoning kombinerad med en musikalisk kapacitet som är smått fenomenal. Med arrangörspennan lockar Martin fram karaktärsdrag och nyanser ur melodier som skrevs för nästan hundra år sedan. Han får dem att låta helfräscha och dagsaktuella. Att instrumentera med Mattias Ståhls läckert dämpade vibrafon är exempel på genidrag från maestro Sjöstedts mångsidiga arsenal. En annan påhittighet är att släppa lös Fredrik Lindborg med en basklarinett som hämtats direkt från en Caravan i djungeln. För att inte tala om Peter Asplunds supersensitiva trumpet respektive flügelhorn, eller Karl-Martin Almqvists lyriskt djuplodande tenorsaxofon.
All denna musikaliska yra är alert uppbackad av Niklas Fernqvists gedigna kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsays pricksäkert snärtiga trummor.

Sammantaget en av de bästa svenska vokala jazzskivor som jag haft nöjet att avnjuta!

Leif Domnérus

 
Lyssna! Vivian Buczek - Misty