Picture
Clark Terry, storartad jazzmusikant som ofta och gärna turnerade i Sverige.
Det fanns en tid för sisådär fyrtio-femtio år sedan när även kvällspressen höll sig med jazzbevakning.
Om ordet jazz händelsevis skulle dyka upp i en tabloid i dag är det mer troligt att det ska beskriva en ny parfym eller märket på ett par modejeans.
Att det vore frågan om ren och skär jazz kan vi utesluta.
Snarare att signalera något fräckt eller halvfarligt.
Renommésnyltning är vad det handlar om
.

På Aftonbladet tidigt 1970-tal härskade musikskribenten och kolumnisten Bengt Melin. Efter att ha etablerat kontakt med denne smått legendariske skribent och visat några texter gav han mig i uppdrag att bevaka dåvarande Jazzfestivalen i Åhus. Fantastisk festival med många aktuella profiler och spännande grupper.
- Du känner till den moderna jazzen mycket bättre än vad jag gör, löd redaktör Melins motivering. Han tillade att tradjazz var nog den genre han hade bäst koll på...

All right, glad i hågen över uppdraget begav jag mig till skånska Åhus sommaren 1973 för att bland annat skriva om ett nytt intressant storband som den karismatiske trumpetaren och flygelhornisten Clark Terry samlat runt sig.
För att skapa en cool verbal attityd hade CT även låtit begreppet "bad" ingå i orkesternamnet; Clark Terry Big Bad Band.

Som alla jazzdiggare känner till används det svenska ordet dålig, det vill säga bad på engelska, när musiken låter precis tvärtom. Är det riktigt bra, då kan det uttalas ännu mer utstuderat, med ett riktigt långt "ä" i mitten. Ungefär som när ett svenskt får bräker extra mycket. Fåret utesluter dock den avslutande bokstaven "d", eftersom den konsonanten inte ingår i den svenska fårstammens vokabulär. (Här riskerar vi att hamna i en onomatopoetisk och pseudoakademisk diskurs. Raskt åter till Jazzfestivalen i Åhus, juli 1973).

Väl installerad nära havet på hotell Kantarellen, där artister och musiker logerar, beger jag mig genast till festivalplatsen, Åhus Folkets Park.  Av en slump råkar jag möta Clark Terry på väg mot backstageområdet. Sverigevännen Clark är som alltid vänligt tillmötesgående men ursäktar sig med att han måste backstage för att ta hand om en orkestermedlem som mår dåligt. Med hjälp av mitt festivalpass hakar jag på Clark och blir därmed åsyna vittne till hur pianisten Bobby Timmons blir akutbehandlad av en svensk kvinnlig läkare.

Storyn jag får höra är att Timmons gått loss rejält på flyget över Atlanten. I stället för att ta sina mediciner hade han festat på såväl konjak som cigarrer och haft det väldigt trevligt. En extravagans som medförde att han strax innan det var dags för premiärspelning med Clark Terrys Big Bad Band helt enkelt ramlade ihop bakom scenen. Exakt där jag befann mig i den oroliga skaran av musiker och festivalansvariga.
När Clark Terrys ordinarie pianist förts till sjukhus och bandet skulle inta estraden ställde Clark frågan om det fanns någon som kunde ersätta Bobby Timmons? Just där och då var det endast pianisten Bosse Bygdén från Umeå som stod till buds. En semiprofessionell musiker som ingick i ventiltrombonisten Lasse Lystedts Sextett.
Bygdén ansåg sig absolut inte beredd att sätta sig på den pianopall som Bobby Timmons lämnat tom. Men si! Den ständigt hippa och försigkomne Clark Terry lyckades mycket snabbt övertala umepianisten att medverka.

Hela denna dramatiska episod var jag alltså åsyna vittne till. När konserten skulle starta begav jag mig snabbt till publikområdet och kunde därifrån studera den fascinerande introduktionen av det amerikanska storbandets senaste medlem, Bosse Bygdén från Umeå.
Bygdéns minspel antydde skräck och kaos, men bandledaren Terry gestikulerade inbjudande och knuffade igång bandet med ett enkelt bluestema i makligt tempo. Från pianot kom först enstaka toner, därefter allt fler ackord, varpå samspelet mellan de amerikanska proffsmusikerna och deras nye norrländske medspelare vid pianot utvecklades till en skönt gungande blues med Bosse Bygdén i huvudrollen!

Denna sköna musikaliska illustration till improvisationsmusikens överlägsna förmåga till förbrödring rapporterade jag i min Aftonbladet-artikel, sakligt men också hängivet. Att Bobby Timmons legat utslagen backstage och blivit behandlad av en svensk läkare, det ansåg jag mer perifert för min musikrapportering. En bisats fick räcka, där jag endast konstaterade att storbandets ordinarie pianist blivit hastigt sjuk och ersatts av en för de flesta helt okänd musiker från Umeå. En lyhörd person som klarat det snabba inhoppet med elegans och intiutivt musikanteri.
Jag läste in min text via telefon till Aftonbladets nattredaktion och väntade med spänning på hur min första jazzartikel i självaste Aftonbladet skulle redigeras.

Förvånad och förskräckt läser jag i stället en helsida, skriven av en amatörmässig jag-var-där journalist, som rapporterar om den dramatiska händelsen när Bobby Timmons faller ihop bakom scenen. En skakig bild av den liggande svarte musikern toppar artikeln, där det också framgår mycket tydligt att det var en vit, kvinnlig läkare som gav honom första  hjälpen.
Om konserten berättades knapphändigt, inte mycket mer än det felaktiga påståendet att Bobby Timmons hade ersatts av Lasse Lystedt, i vars orkester den riktige ersättaren Bosse Bygdén alltså ingick.

Tilllbaka i Stockholm stegade jag in på Aftonbladets redaktion i de numera rivna Klarakvarteren. Träffade Bengt Melin, som i sin tur hade mött Frank Zappa kvällen innan och var ganska medtagen.
Redaktör Melin berättade målande hur Zappa förmodligen hade skadat ett revben på honom med en riktig björnkram. För att lindra smärtan tog sig Melin för säkerhets skull en slurk av den halvflaska Renat som han hade ståendes på golvet invid skrivbordet. Även om jag hade hört åtskilliga rykten om att det söps på AB:s redaktion blev jag en smula chockad över att se en journalist dricka sprit på arbetsplatsen, på förmiddagen dessutom.

Så till ärendet för mitt besök. Varför publicerades inte min artikel?
Redaktör Melin svarade kortfattat: Du missade grejen.
Varpå han förklarade att "grejen" var den som AB berättat om, nämligen den akut insjuknade svarte pianisten och den snabbt inhoppade räddaren, den kvinnliga vita svenska läkaren.
Jag samlar mig och berättar att hela denna sorgliga händelse var jag med om, men såg det inte som min uppgift att beskriva.
Jag var ju utsänd av Aftonbladet för att rapportera om musiken.
Reaktionen från redaktören var både högljudd och nedslående.
- Du var där och såg vad som hände men skrev inte? Herregud, dig blir det aldrig någon nyhetsjournalist av!
Så rätt han hade, kvällstidningsmurveln Bengt Melin. Våra vägar kom aldrig mer att korsas.

Däremot, vid fyllda 70, tänkte jag pröva på att blogga om ett och annat som hänt under min resa genom det vittförgrenade jazzlandskapet. Som den där gången i Åhus, sommaren 1973, när en världspianist blev ersatt av en norrländsk musikbegåvning och jazzmusiken i sig visade vägen till en mänsklig förbrödring som skänkte harmoni och livsglädje till såväl orkestermedlemmar som en stor och tacksam publik.

LEIF DOMNÉRUS

Har du synpunkter på den här bloggen? Hör gärna av dig på min mejladress leif.domnerus@telia.com
Du får hjärtligt gärna även kommentera hemsidans innehåll i övrigt. 
Dina synpunkter publiceras här på bloggen och i bästa fall kan du sätta igång en spännande jazzdebatt!

 
 
PictureBloggaren diggar redan som ung
Som ättelägg till en framliden jazzcelebritet har jag fått frågan sisådär ett par tusen gånger: 

- Spelar du också jazz?

Uppenbarligen ses det som en självklarhet att sonen till en legendarisk jazzprofil också pysslar med musikaliska improvisationer.

Nästan lika vanligt har det varit att frågan ställs mer direkt: 

- Vilket instrument spelar du?

Här utgår frågeställaren genast från att om man har en känd förälder med musikhistoriskt curriculum vitae, tja då har man givetvis gått i dennes fotspår.

Visst prövade jag. En klarinett fick jag och insåg genast att det var väldigt mycket lättare att lyssna, jämfört med att spela själv. Alltså fortsatte jag att lyssna. Medan klasskompisarna diggade mespop (Cliff Richard sjöng Living Doll på caféets jukebox - bläh!) botaniserade jag allt ivrigare i pappas LP-samling med äkta jazz, gärna med såväl blå toner som sänkta kvinter, det kändes fullkomligt naturligt. Bland alla hjältar utkristalliserades snart en klar favorit; Charlie Parker. När pappa Arne i sin veckokolumn i Aftonbladet hyllade soundet i Johnny Hodges altsax begrundade jag detta och påtalade helt brådmoget för mina dagars upphov att jämfört med Parker hade Hodges en ganska tunn ton.

- Jaha, du säger det, blev svaret, åtföljt av en min som jag tolkade positivt.

Varpå vi diskuterade tonbildning som vilka jazznördar som helst. En sak var vi helt överens om; ingen riktigt bra instrumentalist utan en verkligt fin ton i luren.

Ännu en fascinerande insikt var att även pianister kunde ha helt olika sound, trots att de bevisligen tryckte på en tangent som gjorde att en filtklubba slog an mot en sträng. Tämligen ingenjörsmässigt. Och ändå lät John Lewis i Modern Jazz Quartet helt annorlunda än exempelvis Art Tatum eller Horace Silver. 

Här i Sverige var Bengt Hallberg på ett självklart sätt den store förgrundsgestalten. Året var 1957. Bengts hyllade LP Dinah kunde jag utan och innan, inte minst för den förunderliga fantasiförmågan som måste ligga till grund för alla halsbrytande improvisationer. Tag bara introduktionen på titelmelodin Dinah. Jag kan när som helst koppla upp den i huvudet och njuta av spänsten, fantasin, svänget och ja, själva livsglädjen som den gudabenådade Bengt Hallberg förmedlar. Vilket intro!

När jag fick följa med pappa på repetition med Harry Arnolds Radioband var det en höjdpunkt att få sitta bredvid Bengt och förundras över hur lekande lätt han plockade fram läckra ackord som passade perfekt och lade en grund till den melodi som orkestern spelade. Dessutom med ett så självklart sväng!

Att sitta intill saxsektionen och inse hur fantastiskt de vackra instrumenten smälte samman till ett ensemblesound, eller att flytta till en stol bredvid Egil Johansen och hans trummor och fascineras av den precision och samtidigt lätta elegans som gav orkestern det rytmiska flytet. Allt detta var ljuv musik i sina små och stora beståndsdelar och jag kände redan då, som tolvåring, att någon annan sorts musik än denna skulle aldrig kunna konkurrera om min lyssnargunst.

När sedan den alltid lika mjukt vänlige Bengt Hallberg frågade om jag ville få hans korrespondenskurs i pianojazz, då kunde man förstås tänka sig att min glädje blev om möjligt än mer påtaglig. Men när jag satt där hemma vid pianot och tragglade skalor och skrev ner hel- och halvnoter kände jag att steget till den där pianopallen som Bengt Hallberg själv satt på, det klivet var väldigt långt. Och på samma sätt var det med klarinetten jag fått av pappa. Visst lärde jag mig några skalor och kunde väl efter ett tag på ett hyfsat sätt ta mig igenom en standardmelodi med tillhörande enkel improvisation. Men bra lät det inte. Och allt det jobb och den tid som jag insåg skulle krävas innan det skulle låta bättre, tja den ambitionen och den tiden ansåg jag inte att jag hade. Att sikta på en karriär som musiker och tvingas stå i skuggan av och bli jämförd med en osedvanligt begåvad fadersgestalt, det fanns nog också med som en slags rädsla. Men att lyssna på jazz, d e t  var någonting jag kände ett verkligt stort behov av!

Tar vi nu ett jättekliv och hamnar i nutid, nära sextio år efter de händelser jag beskrivit ovan, då är vi faktiskt kvar på ruta ett. Jag är fortfarande en ivrig lyssnare, må vara att lyssnandet alltmer kommit att bli även en del av yrkesutövningen som journalist och tidigare även som producent och konsertarrangör. Främst i form av många år som kommunal kultursekreterare, såväl i Stockholm som Ljusdal.

Att kontinuerligt digga jazz, live eller via radio, cd eller dvd, är en oundgänglig del av mitt liv. En dag utan minst ett par jazzkorus är helt enkelt inte komplett.

En följdfråga dyker då och då upp, när jag väl besvarat de inledande frågorna om yrkesval och även försökt förklara varför jag inte trakterar något instrument.

Frågan lyder:

- Tror du att ditt liv blivit lyckligare om du hade lärt dig spela och själv utöva jazz i någon form?

Mitt svar varierar, beroende på sinnestillstånd och dagsform, men efter en klichéartad inledning om att ingen kan ju veta säkert vad som hänt om man valt en annan väg, brukar jag kaxigt påstå att  o m  jag valt yrkesmusikerns bana, ja då hade jag säkerligen blivit en riktigt bra utövare. Faktiskt oavsett vilket instrument jag hade valt. Men där kan jag ju ha helt fel - ett bra musiköra behöver inte nödvändigtvis innebära en duktig musiker.

Känner jag därefter att jag behöver en smula tröst, då brukar jag använda mig av följande visdomsord:

- Vad vore bra musik utan initierade lyssnare?

LEIF DOMNÉRUS 



Har du synpunkter på den här bloggen? Hör gärna av dig på min mejladress leif.domnerus@telia.com Du får hjärtligt gärna även kommentera hemsidans innehåll i övrigt. 
Dina synpunkter publiceras här på bloggen och i bästa fall kan du sätta igång en spännande jazzdebatt!

Nya blogginlägg blir det förstås också!