Få saker kan kännas mer upplyftande än att avnjuta ett genomlyst, sannfärdigt och i bästa mening kultiverat samtal mellan två jämlikar.
En motsvarande interaktion med ett par jämbördiga musikprofiler fungerar absolut på samma hälsobringande vis.
När Krister Andersson och Jan Allan samspelar lördag 25 mars i Plugged Records intima källarmiljö i Gamla Stan, Stockholm, då erbjuds den förtjusta lyssnarskaran en själsförening som i sig utgör ett livselixir.
Stockholm Jazz Trio erbjuder välbalanserat understöd till de två solisternas simultana tonfantasier. Daniel Tilling, Jan Adefeldt och Jesper Kviberg på piano, bas respektive trummor är i bästa mening kongeniala som backup, samtidigt som de stundtals även kliver fram som solister i sin egen självklara rätt.


För tjugofem år sedan hade Krister Andersson och Jan Allan långt framskridna planer på ett samarbete. Så pass att de även börjat plocka ihop noter med passande musikstycken för kvintettformat.
Annat kom i vägen, vilket är ett bekant fenomen för frilansande jazzmusiker som ofta inte kan veta hur den närmsta framtiden ser ut. En turnémöjlighet krockar med en i och för sig hägrande solistkonsert. Och så vidare.
Varierande spelmöjligheter ställer sig i vägen. Liksom ibland själva livet.

Picture
Unik trumpetare, varhelst du i världen söker: Jan Allan.
Ett kvarts sekel senare blir det ändå av. Tenorsaxofonisten Krister Andersson och trumpetaren Jan Allan, två av vårt lands mest egenartade improvisatörer, möts i ett för jazzändamål perfekt källarvalv i hjärtat av Gamla Stan.
Väggarnas robusta stensättning avslöjar 1700-talet, medan de välgörande akustikplattorna på ömse sidor om den diminutiva estraden beskriver att vi befinner oss i 2000-talet. Repertoaren bygger på melodiska kändisar från 1900-talet och de enda frågor som behöver besvaras innan konsertdags är tonart och tempo. Möjligen även om pianot ska tilldelas ett inledande chorus innan ensemblespelet tar vid.
Picture
Krister Andersson, lätt framåtböjd, tryggt tillbakalutad.
För att krydda låtmaterialet en bit bortom Den Amerikanska Sångboken har även ypperliga svenska kompositörer som Åke Johansson och Lars Gullin hamnat i den för dagen hopplockade och i sanningens namn ganska rudimentära notmappen.
I sådana här lägen, när en hittills outforskad musikalisk variationsmöjlighet vankas, är det alltid en extra kick att vara på plats med spetsade öron.

Vi som hade det exklusiva nöjet var knappt femtio, en optimal numerär i ett källarvalv som detta. Arrangörsparet Lena och Teijo Agélii kallar spelstället Club Plugged och en trappa upp på gatuplanet driver de skivbutiken Plugged Records, på Stora Nygatan i Gamla Stan. Den gemensamma målsättningen för såväl konserter som skivor lyder: Quality Music for Quality Minded People.
Kaxigt, men både sant och relevant.
Liksom en inledning av ett mästarmöte i en boxningsring känner de båda solisterna på varandra i inledande standardmelodier som Alone Together och Joy Spring.  Precis som trumslagaren Jesper Kviberg sa i pausen upplevde han själv ganska omgående att "Det här, det är på riktigt, nu är det allvar!"

Fokuseringen fanns där och ingick på ett naturligt sätt i själva atmosfären.

När det blir dags för Steve Kuhns märkliga och modala tretaktare The Saga of Harrison Crabfeathers stiger trycket ytterligare. Med sitt intrikata sound och snillrika melodiska löpningar bygger Jan Allan en livfull saga om denne Harrison, som var en älskad hund med pianisten/kompositören Kuhn som husse.

Precis som i verkliga mästarmöten kan man nu förvänta sig att den andre huvudrollsinnehavaren levererar en inlevelsefull svarsreplik.
Och si! Med sin ljusa och sällsamt förtätade ton i saxofonen kreerar Krister Andersson ett helt och hållet originellt soloinpass. Utan några referenser till vare sig Coltrane eller Rollins, däremot hundra procent Krister Andersson. Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre.
Picture
Stockholm Jazz Trio, samspelta, fokuserade, njutbara. Fr v Jesper Kviberg, Jan Adefeldt & Daniel Tilling.
De musikaliska pärlorna avlöser varandra och efter pausen är såväl utövare som lyssnare sammanflätade i en gemensam atmosfär som kan liknas vid matlagningstekniken al dente; uppmjukade men för den skull inte utan tuggmotstånd. En viktig ingrediens är förstås den klokt anlagda repertoaren.
Dave Brubecks synnerligen vackra In Your Own Sweet Way åtföljs av Lars Gullins intrikata Subway och Jan Allan berättar sin minnesbild om när Lars Gullin skrev melodin på tunnelbanan - utan noter och penna - för att vid hemkomsten skriva ut stämmorna till ensemblen, som Jan Allan med förtjusning deltog i.

I den stämningsskapande 1700-talskällaren är den musikaliska förtätningen obruten, även om den självklart på äkta jazzmanér även tillåter glimt i ögat.
Som när frågan om ett melodival dryftas - ska vi spela I Fall In Love Too Easily eller Lover Man? En kort stunds funderande avbryts av kommentaren: Varför inte spela I Fall In Loverman Too Easily!
Det blev en inspirerad version av den förstnämnda melodin och under tiden som Daniel Tilling bjuder på en läcker introduktion dividerar Krister Andersson och Jan Allan om vem som skall spela första - respektive andrastämman.
Just så i stunden är jazzen när den är som bäst! En möjlighet för såväl musiker som publik att känna upptäckarglädje och förtätad närvarokänsla.

Tjugofem år efter de första tankarna på en gemensam ensemble lyckades två av våra allra främsta jazzimprovisatörer få tid för en stunds musikantisk samvaro.
Vad kunde vara mer passande än att de avslutade med en utsökt version av Lars Gullins lysande komposition Fine Together?!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 


Comments

What a great orchestra. It is just that I cannot understand the language used in this article. Can you please translate it to english? I will highly appreciate it. I've been a constant reader of your website. My father is also in the Orchestra that is why topics like this are very sensitive for me.

Reply



Leave a Reply

    OM SIDAN

    Här publicerar vi favoriter som vi gärna vill lyfta fram. Hoppas att det även är dina favoriter!