Picture
En minnesvärd konsert den 8 december i Haninge Kulturhus med fr v Adam Forkelid, Klas Toresson, Pär-Ola Landin & Jon Fält.
Efter en magisk konsert på Fasching ställde jag frågan till jazzlegenden Bengt Frippe Nordström: Hur kommer det sig att jazzmusiker är så snabbtänkta?
Frippes svar kom blixtsnabbt: Dom har inget val!
När Klas Toressons Kvartett omgående etablerar en simultan och integrerad musikalisk konversation på hög nivå vid konserten i Haninge Kulturhus den 8 december kommer jag att tänka på Frippes ord. Jazz av yppersta valör kräver verkligen en snabb uppfattningsförmåga,  i självklar samklang med oförfalskad mentalitet. 

Känsla för feeling är inte heller fel...

Kvartetten som bär tenorsaxofonisten Klas Toressons namn är relativt löst sammansatt. Spelat tillsammans i olika konstellationer har de förstås gjort, men sällan som reguljär kvartett. Det är också detta faktum som får mig att fascineras extra av alla de intrikata detaljer som ingår i spelet och som så uppenbart är påkomna just i stunden. Alldeles oavsett vem i gruppen som tar initiativet.

Melodivalet en friskt varierad kombination av aldrig föråldrade evergreens som Jerome Kerns All The Things You Are och Bill Evans ljuvliga ballad Very Early, varvat med Klas Toressons egna och ständigt påhittiga alster som Bobo´s Delight och Lester. Den förstnämnda som en honnör till Bobo Stenson och den andra som en hyllning till en avhållen katt vid namn Lester. Men förstås också en eloge till jazzlegenden Lester Young.

Det är en sann fröjd att uppleva växelspelet mellan standardmelodier och egenskrivna original. Inte minst på grund av den växlande harmoniken, där man å ena sidan vet vad som komma skall och å andra sidan måste vara ständigt alert, för att inte missa alla intrikata detaljer.

Att personkemin i gruppen är såväl förbehållslös som hängiven känns tydligt, vilket fortplantas till en fint lyssnande och vaken publik. 
Picture
Dags för konsert... Soundcheck avklarat, instrumenten är på plats, publikens förväntan likaså. Snart skall scenen intas av kvällens ensemble. Spännande!
Pär-Ola Landins hantering av kontrabasen präglas av grundläggande stadga i rytmen och en djup klangbotten i den varma tonen. Det fina soundet frambringas med förnämlig intonation och ett angenämt rent spel. Samtidigt är denne oegoistiske basist ständigt lyhörd för nyanser och detaljer i den gemensamma processen. Ett rytmiskt fundament att lita på.

Jon Fälts trumspel är ständigt variabelt; han är en filur som till och med kostar på sig att spela lufttrummor, det vill säga vifta med visparna ovanför trumskinn och cymbaler. Man måste sitta väldigt nära för att om möjligt uppsnappa denna extravagans. Allt blir dock förklarat och förlåtet när man avnjuter den ständigt levande och pulserande rytmik med finurlig ornamentik som denne upptågsmakare så självklart producerar.

Adam Forkelid har en klaviaturteknik som inger respekt, men han är för den skull aldrig ute efter att imponera. Ibland passar det med blixtsnabba löpningar följt av mäktiga klusterackord. En sådan urladdning kan mycket väl efterföljas av ett impressionistiskt anslag, likt en skir akvarell. Glimten i ögat finns där, även när han blundar intensivt under ett solo.

Klas Toressons sätt att spela tenorsaxofon präglas av oförfalskad ödmjukhet, parad med självklar auktoritet. Personligen ser jag denna kategori av utövare som extra lätta att uppskatta. De positiva vibbarna kan mycket väl bero på att ödmjukheten aldrig övergår i underdånighet och att auktoriteten alltid fungerar med självklarhet, utan att bli pompös.

Dessutom har Klas Toresson ett vackert och moget sound i saxofonen. Lyssnar man efter förebilder blir det inte lätt. Han gör nämligen musik enbart på sina egna villkor. Själva kvintessensen i hans konstnärskap är nog just detta; att han spelar sitt eget spel utan sidoblickar eller krystade manér.

Konserten i Haninge Kulturhus närmar sig sitt slut, de fyra på scenen har tagit ett allt fastare grepp om publikens intresse genom ett oupphörligt närvarande spel, där fokusering ingått förening med lekfullhet och traditionen visat sig vara naturligt besläktad med nuet. Inte minst på grund av den läckert mixade repertoaren.

Då plockar kvartetten fram ett ess ur rockärmen!
Picture
Kvartetten har ett ess i rockärmen - Lisa Björänge kliver fram och formligen exploderar i fantasifullt välljud. Läckert!
Den alltför lite omtalade sångerskan Lisa Björänge kliver fram och greppar solistmikrofonen. Utan en millisekunds betänketid tar hon över kommandot och ger sig in i en hejdlöst utlevelsefylld scatsång; en ordlös vokal förlösning som får såväl musiker som publik att spärra upp ögonen i påtaglig förväntan. Hur ska det här sluta?

Lisas tonkaskader kan jämföras med en instrumental solist på ett så vildsint och samtidigt kontrollerat sätt man sällan får höra. Lisa flyger bildlikt talat helt fritt och när hon väl landar i klassikern Bye Bye Blackbird är det dags att sänka axlarna och bara njuta. 

Publikens reaktion är översvallande och Lisa klappas in till ett extranummer. Samma här, hon vänder ut och in på en sliten klassiker som All Of Me och får den att likna en nyskriven raplåt, med den viktiga skillnaden att här ingår såväl välsynkoperad rytmik som kvalificerad harmonik.

Ett underbart slut på en absolut höjdarkonsert.
Picture
Två framstående & närstående musikprofiler i skön förening.
Vi sitter ner efter konserten och Klas konstaterar med förnöjelse att publiken var klart uppmärksam och välvillig just den här kvällen.

- Det känns som att bli rikligt belönad, när man verkligen försöker bjuda på bra musik och får uppriktig  respons. Att få med sig publiken i sin egen upplevelse är ju det man strävar efter varje gång. Speciellt när det handlar om en mindre grupp som kvartettformatet och när musiken till stor del är ens egna original.

Klas är uppenbart nöjd och för att understryka tillägger han att det faktiskt är en rent terapeutisk känsla, att få spela jazzkvartett på helt egna villkor. Ett av flera talande exempel bjöds när Klas under konserten berättade att han just kommit hem från USA, där han i ett julhetsigt varuhus hört Mel Tormés vackra The Christmas Song. Varpå vi bjuds ett avskalat och renodlat tenorspel som är precis så hjärtevärmande och själsbefrämjande som den bästa av julhelger borde kunna vara.

Målet för resan till Kalifornien som Klas genomfört var en släktträff; han har sedan snart tio år en amerikafödd hustru och två barn, en 6-årig pojke och en 3-årig flicka. När vi diskuterar musikalisk utveckling är han noga med att peka på hur detta med familj och barn har påverkat hans liv och därmed även hans sätt att se på musik och sitt eget musikaliska uttryck.

- När man inser hur viktiga barnen är i ens liv blir musiken på något sätt mindre viktig. Vilket har varit bra, eftersom jag märkt att jag kan spela mer avslappnat. Jag måste exempelvis inte inleda ett solo med att försöka spela helt furiöst. Det fungerar bra, även om man tar det litet lugnare...

Den mognad och det eftersinnande spel som Klas talar om har han i och för sig strävat efter sedan han antogs till Musikhögskolan Ackis i Stockholm vid blott 19 års ålder. Undermedvetet tidigare än så. Som trettonåring i Sandvikens musikskola spelade han altsax i en jazzgrupp och blev, som han säger, "indoktrinerad med swing". Inte minst genom att det var obligatoriskt i musikstudierna att bevista Sandviken Big Bands konserter. I hemortens eget storband ingick tenorsaxofonisten Lennart Jonken Jonsson. Denne djuplodande musikant blev något av en mentor för den unge Klas Toresson.
De som lärde känna den varmhjärtade och naturbegåvade Jonken inser lätt hur själsbesläktade den äldre och den yngre tenorsaxofonisten måste ha varit.

Även om Klas tydligt markerar att ett tungt svängigt storband aldrig kan vara fel, vidgades vyerna påtagligt i mötet med lärarna på Ackis.
 
- Att uppleva den eld som ständigt brinner i Fredrik Ljungkvists tenorsax bekräftade för mig hur viktigt det är att alltid sträva efter att göra sitt allra bästa.

- Lika viktigt var det att få spela med och inte minst samtala med Joakim Milder. Jockes förmåga att så att säga tänka utanför boxen blev en verklig ögonöppnare. Att sedan även få impulser och idéer från sådana storheter som Alberto Pinton och Bobo Stenson gjorde ju inte saken sämre precis...

Den spännande frågan om att skaffa sig ett eget sound menar Klas inte är ett självändamål. Att man tar med sig intryck och känslor från förebilder är förstås självklart. Själv växte han som sagt upp med Jonken Jonssons underbart varma välmodulerade spel. Den tidigare nämnde Lester Young hänförde med sitt unikum och sin totala avspändhet. Ben Webster hör absolut till de främsta i Klas favoritstall och en dos Coltrane menar han att väldigt få tenorsaxofonister klarar sig utan.

- En fluffig ton med en tydlig kärna! Det är nog en rätt bra beskrivning av mitt ideal. Filosoferar Klas Toresson och tillägger att i det sammanhanget kan det knappast finnas någon jazzkunnig som inte älskar Bernt Rosengren för hans ton och för hans enormt fina balladspel.

- Det är väl den mognaden och självklarheten man söker efter hela tiden...
Picture
Klas Toresson - en musikant som är lätt att tycka om.
På god väg mot ett 20-årsjubileum som frilansande jazzmusiker har vårt 37-åriga intervjuoffer, precis som majoriteten av sina yrkeskollegor, insett att för brödfödans skull gäller det att vara vaken för många olika typer av spelningar.

- Exempelvis är jag fast medlem i Glenn Miller Orchestra som drivs av Jan Slottenäs. Från början kanske jag fnyste en del åt repertoaren, men ganska snart insåg jag att det vi spelar faktiskt är en musikskatt. Dessutom ingår i princip bara högklassiga musiker i orkestern, vilket förstås är stimulerande.

På samma sätt hade Klas ganska dunkla föreställningar om den äldre jazzen, den som Kustbandet grundar sin musikfilosofi på.

- Samma där, ler Klas, när jag väl insett att det finns massor att hämta ur exempelvis Ellingtons tidiga repertoar, då växte min aktning och förståelse för den tidiga jazzmusiken. Lärorikt och verkligen mycket givande!

När Klas beskriver sina känslor kring olika delar av den mångskiftande jazzhistoriken återkommer jag i tankarna till hur Lisa Björänge tog oss med storm när hon fullkomligt orädd och utan spår av fåfänga kastade sig rakt ut i den ordlösa världen.

Hur skulle Klas Toresson helt kort beskriva Lisa Björänge?

- Det är enkelt. Hon är en riktig firecracker. Hon exploderar och väcker oss alla.

Text & foto: Leif Domnérus

 


Comments




Leave a Reply

    OM SIDAN

    Här publicerar vi favoriter som vi gärna vill lyfta fram. Hoppas att det även är dina favoriter!