Universums födelse - Big Bang - sägs ha inträffat för rätt många miljarder år sedan. Jazzfestivalen Bangen i Sandviken är mycket yngre; årets version fyllde tjugosju och exploderade under veckohelgen 30 juni-1 juli.
Bangenfestivalens ursprungliga ledmotiv kretsade kring storband, med Sandviken Big Band i epicentrum. Under åren har publiken i det omfångsrika festivaltältet i Sandvikens Stadspark kunnat avnjuta mängder av musikaliska celebriteter, svenska som internationella i olika format och stilar. Den Big Bang som ett bra storband presterar har utgjort en ständigt återkommande avskjutningsramp. Årets upplaga var i det avseendet extra lyckad. De lokala hjältarna i Sandviken Big Band presterade nämligen en helt strålande konsert med gästsolisten och trumpetaren Randy Brecker. Liksom påläggskalvarna i ungdomsbandet GUBB, som gjorde bejublad succé med gästande saxofonfantomen och estradcharmören Jonas Kullhammar. Lägg till detta en  superb konsert med formidabla och helfräscha Ekdahl/Bagge Big Band. 


Bangen anno 2017 bjöd helt klart på Big Bang!


Sandviken Big Band med Åke Björänge vid partituret har under senare tid fått möjlighet att framträda alltmer regelbundet som uppbackning till folkligt välförankrade sångsolister. Vilket ger rutin och säkerhet, men triggar samtidigt behovet av att få omfamna mer flerdimensionellt jazzorienterat material. Detta framgick med all tydlighet vid årets Bangenkonsert. Att den grymme finske trumslagaren Jukkis Uotila vikarierade bakom trummorna gav dessutom orkestern en pådrivande rytmisk kraft som blott ett fåtal slagverkare i världen kan prestera.
Förutom ett rytande och stundom tassande storband kan Sandviken Big Band även visa upp solister som hör till de yppersta. Krister Andersson till exempel. Kolla in gästsolisten Randy Breckers min, när Krister formligen briserar i ett snabbt, långt och furiöst solo. Brecker verkar tänka ungefär: "Oj, oj, det är inte bara i USA som vi har supersolister..."
Randy Brecker blev ett namn på alla hippa jazzlovers läppar när han tillsammans med den alltför tidigt bortgångne brodern Michael bildade Brecker Brothers. Måhända att Randy inte hör till de allra mest personliga trumpetsolisterna, men han har absolut den typiskt amerikanska jazzfeeling som utstrålar självklar auktoritet, parad med stabil kunskap och utmärkt teknik. Dessutom hade han den goda smaken att ha med sig ett knippe finfina storbandsarrangemang, bland annat brorsan Michaels hit African Skies. Genomgående ganska avancerade notbilder, vilket taggade Sandviken Big Band till en konsert som var den kanske bästa jag hört dem spela någonsin. Och de startade faktiskt redan 1968...
Danmark har inte enbart en tradition med ekvilibristiska och framstående kontrabasister. Kvinnor med stämband avpassade för synkoperad sång förekommer också i flertal. Malene Mortensen hör till dessa. Visst, hon sjunger bra, men den där mer djuplodande personliga förankringen saknas. Samtidigt som man bör minnas att synpunkter på sångkonst är den mest subjektivt laddade lyssnarupplevelsen. Förträfflig och alert uppbackning hade Malene av den svensk/dansk/polska trion Robert Tjäderkvist piano, Thomas Fonnebaek kontrabas & Radek Wosko trummor.
Ännu en konciperad individ fanns med på konserten. Dock fortfarande tryggt förvarad i mamma Malenes mage...
Apropå subjektivt. Den finske trumpetaren och flygelhornisten Jukka Eskola kom till Bangen med sin Soul Trio och gillades av många, såväl publik som musikjournalister. Dock icke Yours Truly, som endast hörde ytligt hopsnickrade låtar med onödigt mycket tekniskt fåfängeri. Dessutom vid hammondorgeln Mikko Helevä; en närmast medioker musiker som svängde noll, såväl vid tangenterna som med basspelet via fötterna. Trumslagaren Teppo Mäkynen höll lyckligtvis klart godkänd kvalitet, men konserten som sådan blev en ljummen tillställning.
GUBB, det vill säga Gävleborgs Ungdoms Big Band är ett stående och synnerligen uppskattat inslag vid Bangenfestivalen. Nästa år firar GUBB 25-årsjubileum och fantastiskt nog fylls orkestern hela tiden på med nya musikaliska ungdomar, som antas först efter att ha genomfört en godkänd audition. Vilket har gjort orkestern till svenska mästare i ungdomsstorband. Varje år under Bangenfestivalen lockar GUBB en kunnig och prominent svensk jazzprofil som gästsolist med egenkomponerad musik, välanpassat arrangerat av bandledaren Bertil Fält. Genidraget i år var ett samarbete med saxofonisten Jonas Kullhammar. En musikant som förutom genuin jazzmusikalisk inlevelse även har förmågan att tända och entusiasmera en publik. Glimten i ögat har han, denne jazzens Gossen Ruda, även om man under konserten inte fick skåda hans blick. De ljusblå gömdes nämligen bakom ett par mörka glasögon, helt i linje med Jonas Kullhammars hippa och coola attityd. Musiken mörkade han dock inte, tvärtom. Öppen, uppriktig, fräck och tungt gungande, oavsett han spelade på sin tenorsax, bassaxofon eller braithophon (!). Musikalisk variation ryms givetvis i Jonas Kullhammars vittomfattande arsenal av egenkomponerad musik. Från tunggung i Jumping at Konrad´s till den vackra melodin Ballad for Bill, som han tillägnar sin måhända främste idol, tenorkollegan Bernt Rosengren. När Jonas går loss i ett hejdundrande uruppförande betitlat Gasen i botten GUBBar på bassaxofonen, då tjoar publiken som på den värsta rockkonsert. Säkerligen något som Jonas både planerat och blev mycket tillfreds med.
Musik med hög kvalitet och absolut underhållningsvärde kan aldrig vara fel!
Vem om inte Jonas Kullhammar håller sig med en "livskompis" som går under täcknamnet Britta och är en braithophon. Två siamesiskt hopslingrade sopransaxofoner kan det kanske liknas vid, konstruerade av amerikanen George Braith. Associationen till multiinstrumentalisten Roland Kirk är uppenbar. Jonas Kullhammars huvudinstrument är förstås tenorsaxofonen, vilket inte hindrar att han förutom Britta även har ett förhållande med Berta, det vill säga den gigantiska bassaxofon som tar upp större delen av bilden ovan.
Soundet som Jonas frambringar ur Berta kan få ett större brassband att liknas vid en blockflöjtstrio. Själv sa han efteråt att han blåste så att allt syre i skallen flög all världens väg...
När GUBBs succékonsert är över vänder sig Bertil Fält till ungdomarna i orkestern och ryter:
- Det här gjorde ni bra, nu får ni sparken!
Det bisarra är att detta stämmer. Till hösten inträffar nya auditions för att få medverka i landets mest formidabla ungdomsstorband. Vilket innebär en underbar föryngringsprocess som bygger på den storartade jazztradition som GUBB personifierar. Bertil Fält må vara en bestämd ledare. Men att han samtidigt är enormt duktig på att lära unga musikstuderande att lira jazz, det är tveklöst. Den sortens pedagoger borde vi ha många fler av, den saken är helt klar.
Vivian Buczek har en strålande och chosefri karisma, parad med en solid och tvättäkta känsla för jazzidiomet. Hennes senaste cd, en hyllning till First Lady of Jazz - Ella Fitzgerald (Ella Lives) är en riktig höjdarskiva som bekräftar hennes plats som en av våra främsta vokalartister. Trion som backar upp henne helt kongenialt är också något extra. Inte minst på grund av snillet bakom pianotangenterna, Martin Sjöstedt. Med till synes små men ack så viktiga detaljer fångar hans arrangemang upp kvintessensen ur melodimaterialet. Niklas Fernqvist vid kontrabasen producerar ett tryggt rytmiskt fundament som Johan Löfcrantz-Ramsay accentuerar med ett passande snärtigt trumspel.
Som bonus kliver Fredrik Lindborg och Karl Olandersson in på scenen och bjuder på läckra bakgrunder till Vivians välmodulerade sångkonst.

Vivian Buczek har så här långt givit ut fem skivor i eget namn. Om den senaste skrev jag på Jazzportalens CD-tips följande:
Vivian Buczek har på ett okonstlat vis tillägnat sig sin föregångare Ella Fitzgeralds arsenal av teknisk briljans, sofistikerad tajming, musikantiskt samspel, inkännande textanalys och den avslappnande känslan av att äga scenen utan nervskrammel.
Lägg till detta en sällsamt vacker och elastisk röst och bilden av en solklar jazzvokalist är uppenbar.
Det mest spännande som hänt på storbandsfronten i nutid måste var Ekdahl/Bagge Big Band. På Bangenfestivalen bjöd orkestern på en härligt laddad konsert som togs emot av en månghövdad och begeistrad publik. På bilden ses Bangengeneralen och tillika trombonisten Peter Fredriksson i ett mycket välformulerat solo.  Återigen ett citat från Jazzportalens CD-tips: Nyligen släppte Ekdahl/Bagge Big Band sin debut-cd med titeln New Thing, där de båda kapellmästarna Per Ekdahl bakom trummorna och Carl Bagge vid flygeln har komponerat egen musik och arrangerat i en tradition som i form, stil och karaktär hämtar näring och livskraft från det banbrytande Monday Night Big Band. Så extra härligt att få uppleva unga och talangfulla svenska jazzmusiker som oförväget kliver vidare i Monday Night-bandets fabulösa fotspår. (New Yorks studioelit drogs samman under måndagskvällar på klubben Village Vanguard av trumpetaren Thad Jones och trumslagaren Mel Lewis. Detta numera legendariska band debuterade i slutet av 1960-talet och hade sin storhetstid under större delan av 70-talet.)
När en skiva består av idel nyskrivna melodier kan ibland avsaknaden av en eller annan standardlåt växa fram. Per Ekdahls och Carl Bagges kompositioner fungerar som en antites till dessa farhågor. Känslan av släktskap med Jones/Lewis finns där, men den kreativa processen har varit så framgångsrik att albumtiteln New Thing känns helt legitim. I två stycken släpps Fredrik Lindborg respektive Martin Sjöstedt fram med sina notpennor. Samma där; utmärkt fina låtar och arrangemang med personliga karaktärsdrag. 
Ekdahl/Bagge Big Band är sannerligen en orkester med mersmak!
Under drygt tjugo av Bangens hittills tjugosju år har Åke Björänge varit festivalgeneral. Bangens renommé som en jazzfestival av högsta klass är ett superlativ som den förträfflige Åke är högst ansvarig för. Som ledare och anförare av Sandviken Big Band ingår han fortfarande i den innersta kretsen av betydelsefulla musikmänniskor i ortens musikliv. Vi bör också nämna att han också står ganska ofta i Bangen-entrén och kollar biljetter med ett alltid lika vänligt smajl. Vi lockade honom från entrékassan till tältet med Bangen-historik och bad om en story från tiden då han ledde festivalen. Han pekade på en bild av salig Toots Thielemans och förtäljde: Toots gick från hotellet till Bangentältet och försökte korta ner vägen till estraden genom att klättra in från staketet. Två ordningsvakter såg klättringen och grep honom ganska hårdhänt. Toots försäkrade att han var musiker och skulle uppträda, men det räckte inte. Först när vakterna hade dragit med honom backstage och frågade mig och han verkligen var musiker släppte väktarna sitt omilda grepp...
Ännu en fråga hann vi ställa innan Åke Björänge måste hasta tillbaka till entrén.
Frågan löd: Vilken Bangenfestival har varit den bästa? Svaret kom blixtsnabbt: Den nästa!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


Fotnot: På grund av kamerahaveri kom inte de två avslutande akterna med i bildkavalkaden. Nils Janson Quartet genomförde ett helgjutet framträdande med bandledarens utsökt vackra trumpetsound i centrum. Stödet från trion med fantasifulle pianisten Jonas Östholm, välformulerat understödjande basisten Pär-Ola Landin och stundom furiöse trumslagaren Sebastian Ågren fullbordade en mycket ambitiös konsert.
Publikdragaren Lisa Nilsson avrundade Bangen och presterade en både innerlig, svängig och pondusfylld final som gav stående ovationer.  Musikaliskt formfulländat med allt från svensk visa, portugisisk samba, lagom skitig blues och nödvändigt da capo på rikskända Himlen runt hörnet. Erik Söderlinds utsökt smakfulla gitarrspel kompletterar Lisa Nilssons sång helt mästerligt, medan Niklas Fernqvist vid kontrabasen och Chris Montgomery bakom trummorna erbjuder ett utomordentligt och välavpassat understöd.
 


Comments




Leave a Reply