Picture
En kväll att minnas! Bernt Rosengrens kvartett i lobbyn på restaurangen & hotellet Mornington på Östermalm i Stockholm, torsdag 12 januari 2017. Från vänster: Stefan Gustafson, Hans Backenroth, Bernt Rosengren & Bengt Stark.
Begreppet världsklass återkommer ofta i dagens trendsnack. Tomaterna i mataffären håller världsklass, även när de är helt smaklösa. Popartisterna som tjoar på bästa sändningstid i tv är i är i världklass, trots att de är uppenbart mediokra. Idrottare är i världsklass, när de råkar peta en boll i mål.
I den coola lobbyn på Hotel Mornington i Stockholm framträdde Bernt Rosengren en vanlig vintergrå torsdagkväll tillsammans med sin kvartett.
Det, mina vänner, var världsklass i ordets rätta betydelse!


Nestorn i svensk jazz fyller 80 i år. För en tid sedan gjorde han det som många äldre ofta råkar ut för, han ramlade och slog sig rejält. Tenorsaxofonen fick vila medan revbensbrottet läkte.  Så när Bernt Rosengren skruvade ihop sin Selmer tenorsaxofon på Hotel Mornington var det ett par månader sedan han senast äntrade en estrad.
- Jäklar vad nervös jag var innan, erkände han i pausen. Varpå han tillade att "så fort jag kom igång var det som vanligt igen..."
Picture
Bernt Rosengren, mästerlig & ständigt kreativ.
Visst var det så. Inför en påtagligt förväntansfull publik inledde Bernt med ett långt och spelsuget solo med rejäl styrfart i en egen låt.
Allt satt genast på plats; tonen, tajmingen, tekniken, tolkningen. Och inte minst; det fenomenala samspelet i den väl sammansvetsade kvartetten, som kamperat tillsammans i drygt tio år och lärt känna varandra på ett fullkomligt vis.
De fyra levererar en intensiv närvarokänsla, fylld av kollektiv dynamik och förtrogenhet med det musikaliska materialet. T r o t s  att kapellmästaren oupphörligt utsätter gruppmedlemmarna för nytt melodimaterial.
Fast å andra sidan är det ju en del av tricket. Nämligen att se till att hålla sig själv och spelkamraterna ständigt på tårna; allt för att undvika schabloner och upprepningar. Visst känner man igen mycket, speciellt om man har lyssnat på Bernt länge (för min del drygt femtio år). Hans grundläggande mantra är ett orubbligt krav på total musikalisk ärlighet. Kombinera detta med en genialisk begåvning och livslång kärlek till jazzidiomet.
Då snackar vi världsklass på riktigt!
Picture
Hans Backenroth, basist grandioso.. Kompar ljuvligt bra & spelar melodiska solon som få. Nu också alltmer solo på stråke. Det blir inte bättre!
På tal om nya och mer sällan spelade melodier får vi höra The Moon Was Yellow som Bernt själv tror kommer från en musikal. I pausen snackar vi om den nära nog outsinliga låtskatten från 30- och 40-talens USA, med melodipärlor på rad. Var hittar Bernt alla dessa? Han småler och säger att på Spotify kan man hitta det mesta...
Vilket inte hindrar att vi under kvällen även får höra en knippe mer välkända och outslitliga standardlåtar. Mot slutet av första set infinner sig den definitiva magin när Bernt målar upp en ljuvligt vacker och sensibel bild av Hoagy Carmichaels ballad Two Sleepy People, följt av en rask variant av Harold Arlens välbekanta My Shining Hour.
Picture
Stefan Gustafson har genom samarbetet med Bernt Rosengren utvecklats till en av landets finaste pianister.
I andra och avslutande set tar kvartetten ett ännu djupare grepp om den gåshudsframkallande genren blues med jazzharmoniska förtecken. Från Billie´s Blues i Horace Parlans tolkning till Hank Mobleys Work Out och den undersköna Autumn Leaves, påannonserad av Bernt som kvällens sista låt. När publiken protesterar livligt replikerar han snabbt att okej, kvällens näst sista då...
Som perfekt kontrast till bluesballaden räknar han därefter in ett extranummer i supertempo. Att den skulle vara skriven av Muhammed Ali, som kapellmästaren påstod, var förstås ett skämt. Däremot tyckte jag mig känna igen melodin, förutom ett antal kluriga parafraser på olika melodrunter, som exempelvis ledmotivet till tv-serien om stenåldersfamiljen Flintstones.
D v s ännu ett exempel på att Bernt Rosengren är en man med fortsatt glimt i ögat, förutom en aldrig sinande kreativ ådra och livgivande espri. 
Picture
Bernt Rosengrens kvartett under den smått magiska spelningen på Mornington. Bengt Stark bakom trummorna blev det ingen separat bild på, men hans del av kvartettens sväng, groove & beat är fundamental. Han lyssnar, interagerar och gör allting rätt! Dessutom stämmer han sina trumskinn till perfektion, vilket bidrar till att göra hans soloinsatser extra minnesvärda.
För alla sanna jazzälskare som missade denna afton på Mornington går det utmärkt att höra Bernt Rosengren och hans kvartett nästa gång onsdag 25 januari på restaurang Solsidan i Saltsjöbaden. Utmärkt intim miljö i det gamla stationshuset. Jazz i världsklass - missa inte det!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 


Comments

Piano and violins are those musical instruments which is used in almost all songs. It creates the sound of peace in music and makes music more creative. I personally play piano in my college function and seems good to listen the sound of that instrument.

Reply



Leave a Reply