Picture
Stockholm Swing All Stars på Stockholms konserthus, Grünewaldsalen, den 4 september 2016. Fr v Magnus Wiklund, Fredrik Lindborg, Mattias Puttonen, Karl Olandersson, Klas Lindquist, Göran Lind & Daniel Tilling. Foto: Nilla Domnérus
Stockholm Swing All Stars har alltsedan upptakten 2002 hämtat näring och inspiration ur den djupa jazzmyllan. Från traditionell New Orleans via genuin swing och odödliga evergreens, fräckt varvat med såväl kaxig bebop som hemmasnickrade kompositioner. Ofta kryddat med uppenbar bluesfeeling. Enligt ett väl fungerande koncept genomför gruppen årligen en konsert på Stockholms konserthus i den vackra Grünewaldsalen, i år för trettonde gången. Precis som mestadels inför utsålt hus och högeligen entusiastiska sympatisörer samt en orkester som uppenbarligen är taggad till max

Stockholm Swing All Stars inleder med att i gåsmarsch långsamt tåga in på estraden, samtidigt som de introducerar Duke Ellingtons Play The Blues And Go. För övrigt samma melodi som utgör startspår och titel på gruppen sprillans färska CD, den fjärde i ordningen. (Play The Blues And Go/Imogena Records).
Klas Lindquist, kvällens presentatör, berättar att temat för kvällen är just blues, i alla dess former. Exakt hur varje melodi formellt är uppbyggd är inte det viktiga, påpekar Klas, enligt den beprövade modellen att det inte är avgörande vad man gör, utan  h u r  man gör det. Vilket bandet genast bevisar genom att hungrigt kasta sig över Horace Silvers funkfärgade tolvtaktare Doodlin´.
Med eftertryck bevisar ekvilibristerna i Stockholm Swing att all blues verkligen inte är sorglig. Däremot måste blues alltid gestaltas med äkta feeling, oavsett antalet takter, ackord eller tonart. 
Picture
Klas Lindquist får feeling med sin altsax och bandmedlemmarna kollar in hur han får till det.
De oavlåtligt uppdaterade medlemmarna i Stockholm Swing All Stars vet med andra ord hur en blues ska hanteras, oavsett det handlar om en tidig Ellingtonkomposition eller en mer nutida Horace Silver. Eller att de helt enkelt själva skriver sina bluesmelodier. Oavsett vilket svarar de alltid för arrangemangen, vilket gör att de sätter sin prägel på såväl gammal som ny melodik. Huvudfigurerna när det gäller att hålla i notpennan är Klas Lindquist och Fredrik Lindborg. Medan Klas är mer begrundande med färgsättningen av klanger och rytmik, visar Fredrik upp en fräckare och mer bångstyrig attityd. En perfekt kombo när det handlar om att få fram en bred och varierad orkesterpalett.
Den alltid viktiga underhållningsfaktorn ingår ständigt i gruppens arsenal. Som mest uppenbar när Fredrik Lindborg med sin tenorsax knäar sig fram under de övriga blåsarnas instrument, alltmedan de gemensamt framför Ellington/Strayhorns latinfärgade Limbo Jazz.
Stort jubel och befriande skratt, vilket är en reaktion som aldrig skall föraktas, om konceptet i övrigt är stupsäkert exekverat, med stor respekt för de grundläggande musikaliska momenten. Vilket alltid gäller för de ambitiösa och begåvade gentlemännen i Stockholm Swing All Stars. Att deras arbetskläder består av smoking, fluga och blanka lackskor ska inte heller tas för något annat än vördnad för en publik, som både vill höra bra musik och samtidigt beskåda en proper ensemble. Avsaknaden av notställ är ännu ett exempel på generositet gentemot publiken, men förstås också ett belägg för väl genomförda repetitioner. Att såväl Lindquists som Lindborgs arrangemang är smyckade med ideliga variationer höjer vällustfaktorn ytterligare. Observera, utan att arren känns tillkrånglade, men ändå intrikata.
Picture
I orkesterns omfattande repertoar ingår även, ja just det, Four Brothers!
Orkesterns stilrena och stupsäkra musicerande har glädjande nog även uppmärksammats av Sveriges Television. Med början nästa höst inleds en stor tevedramatisering med titeln Vår tid är nu. Tidsmässigt handlar det om slutet av andra världskriget i maj 1945 och decennierna som följer därefter. Stockholm Swing All Stars kommer att svara för seriens soundtrack men även bära historien framåt med egenkomponerad musik, signerad de bevisligen skrivkunniga herrarna Lindquist och Lindborg.  Klas har skrivit soundtracket och hörde jag rätt kallar han stycket för You Choosed. Han kunde nästan ha sagt Avalon, ty såväl melodi som harmonik ligger nära den gamla godingen. Men en fin låt är det!

Ett av Fredriks bidrag till tv-serien - I owe you Buster - fick vi också avnjuta. En riktig crowdpleaser som drog ner kvällens längsta applåd.

I den bästa av världar går många svenska tv-tittare nästa  höst och gnolar på dramaseriens swingmättade och lättsmittade melodier. Om orkestermedlemmarna därefter blir stoppade på  gatorna och ombedda att skriva autografer, tja det blir en senare fråga.
Picture
Stockholm Swing All Stars kombinerar med biinstrument för att variera klangen. Exempelvis som här, med två klarinetter i blåsarensemblen.
Några avrundande reflektioner kring de förnämliga smokinglirarna i Stockholm Swing All Stars.

Magnus Wiklund har ett sound som slår det mesta i trombonväg. Stort, mäktigt och vackert, samtidigt behärskat för att undvika att verka pampig. Saknar aldrig idéer, utan att för den skull hänge sig åt klichéer.

Fredrik Lindborg hyllar utan att blygas stortonade tenorhjältar som Hawkins och Rollins. Fredrik beskriver också en starkt uppåtlutande utvecklingskurva de senaste åren. När han under konserten tar fram sin basklarinett i Ellingtons Blues in Blueprint är det en ren njutning. Såväl för Fredriks inkännande interpretation som Ellingtons ljuvliga komposition.

Karl Olandersson hör till kategorin exceptionellt begåvade trumpetare. Ton, teknik och dynamik utgör aldrig några problem. Laddar han för fullt slår det gnistor, satsar han mot lyssnarens hjärterötter fungerar det lika bra. Känner han sedan för att gestalta en svärmorsdröm, ja då greppar han sångmicken likt en fullfjädrad crooner.

Klas Lindquist har ett magnifikt brett register i sin konstnärliga framtoning . En traditionsbevarare som helt naturligt har vuxit in i rollen som en nutida mästare på sitt huvudinstrument altsaxofon. Han växlar till klarinett utan syn- eller hörbara problem och varierar sitt tonförråd med påtaglig elegans.

Daniel Tilling är ett bra exempel på musikanternas musikant. Aldrig överdriven, alltid sparsmakad. Ett homogent och vackert anslag på flygeltangenterna, en viss förkärlek till dissonanta ackord som väcker upp utan att begå övergrepp. En ytterst smakfull pianist som är värd större uppmärksamhet.

Göran Lind har som ålderman i gruppen och tidigare mångårig basist i traditionell jazz en smått unik förmåga att återskapa den tidiga jazzens tonkaraktär. Samtidigt - och det är viktigt - som han tillägnat sig en nutida utövning av kontrabas. En bättre praktisering av då och nu är svår att finna.

Mattias Puttonen är högst troligt den mest ultimata trumslagaren i en orkester som Stockholm Swing, där betydelsen av ett exakt, luftigt och snärtigt trumspel är grundläggande. Alltid alert, men samtidigt avspänd. Vet exakt vad som krävs.

Text: Leif Domnérus Foto: Nilla Domnérus

Fotnot 1
En ursprungsmedlem i orkestern är gitarristen Gustav Lundgren. På grund av sitt omfattande engagemang med egen ensemble och som eftertraktad gästsolist här hemma och ute i Europa har Gustav av ren och skär tidsbrist tvingats avstå från att medverka i Stockholm Swing All Stars. Han återfinns på den ovan nämnda och nyutgivna skivan Play The Blues And Go, men inte längre som fast medlem och därmed inte heller på konserten i Grünewaldsalen.

Ännu en medlem som av tidsbrist tvingas prioritera är trombonisten Magnus Wiklund. Magnus tjänster är eftertraktade på många håll. (Exempelvis av Jerry Williams!) Magnus har därför sett sig tvungen att avstå från fast medverkan i Stockholm Swing All Stars. Att orkestern trots detta påbörjar sitt fjortonde verksamhetsår lovade Klas Lindquist med eftertryck vid den trettonde konserten på Grünewaldsalen.

Fotnot 2
Konserten i Grünewaldsalen innehöll många av de melodier som återfinns på orkesterns nysläppta cd Play The Blues And Go. Sannerligen musik att bli glad av. Varför hoppas jag framgår av ovanstående text. Om någonting bör tilläggas är det att John Högman ansvarar för att ljudkvaliteten är kort sagt ypperlig på denna förnämliga skiva, som redan hunnit få verkligt fina lovord, även från vanligtvis strängt kritikerhåll. (Johannes Cornell i DN).

 


Comments




Leave a Reply