Picture
Mathias Algotsson, Hasse Larsson, Karl Olandersson & Ronnie Gardiner, 12 maj på Haninge Jazzklubb, Foto; Leif Domnérus
På väg att fylla 84 besannar Ronnie Gardiner att ålder bara är en siffra som beskriver tid men absolut inte livsenergi och skaparkraft. Den USA-födde och sedan länge svenske trumslagaren bjöd med sin förträffliga kvartett på en högklassig och synnerligen uppskattad konsert den 12 maj i Haninge kulturhus, i regi av kommunens alerta Jazzklubb. Konsertlokalen med sina 140 utmärkt gradinerade publikplatser var fylld till brädden; så pass att sent ankomna musikvänner fick bänka sig i trapporna. Tillsammans med sina tre avsevärt yngre spelkamrater bjöd Ronnie Gardiner på högklassig jazztrivsel med utmärkt publikkontakt och en repertoar som var såväl smakrik som väl varierad.

Musik ska gärna bjudas med ett äkta smajl. Helst också med humoristisk knorr i presentationen. Den rutinerade Ronnie Gardiner är ett fullblodsproffs även i det avseendet. När han inledningsvis presenterar sina spelkamrater berättar han att det känns som Julafton, eftersom det är så sällan som det går att pussla ihop schemat för kvartetten. Spelkamraterna hör nämligen till våra mest eftersökta frilansande jazzmusiker, vilket samtidigt bekräftar att det handlar om högsta klass.
Picture
Karl Olandersson. Foto: Nilla Domnérus
Trumpetaren Klas Olandersson syns och hörs nära nog överallt, från televisionens långkörare Let´s Dance till eminenta Stockholm Swing All Stars. Från att ha haft omkring 200 spelningar per år säger Karl att han för att få mer tid till familjen har begränsat sig till ungefär 170 konserter per år...

Picture
Mathias Algotsson. Foto: Nilla Domnérus
Pianisten Mathias Algotsson är stor favorit bland vårt lands ledande sångerskor med sin receptiva förmåga att lyssna in och understödja i alla tänkbara  musikaliska lägen. Att han samtidigt är ytterst påhittig och gör oväntade saker vid tangenterna skänker förstås en extra dimension till hans virtuositet. Kort sagt är han ständigt intressant att avnjuta.
Picture
Hasse Larsson. Foto: Nilla Domnérus
Basisten Hasse Larsson levererar konsekvent ett omutligt grundsväng och fixar hela jazzrepertoaren veckans alla dagar, vilket gör honom till en av landets mest eftersökta basister. Att han även är en frejdig sångare med bluesig repertoar är förstås en bonus i alla sammanhang där lagom busig jazz utövas.
Picture
Ronnie Gardiner. Foto: Nilla Domnérus
Ensemblens huvudperson är självklart Ronnie Gardiner bakom trummorna. En ständigt uppmärksam och oavvisligt rytmisk grundpelare som konserten igenom fungerar som ett levande nav, runt vilket allting cirkulerar.  Han spelar verkligen med både hjärnan och hjärtat och det är en fröjd att se honom njuta av medspelarnas insatser. Han tillstår gärna att han ser sig som en "servant" i förhållande till orkesterns övriga medlemmar. Till all lycka har han enligt min mening under senare år lyckats kombinera denna tjänande roll till en mer frimodig slagverkare i egen rätt. Han tar helt enkelt för sig litet mer nuförtiden och han vet sannerligen vad han gör. En mer komplett trummis är svår att hitta!
Picture
Ronnie Gardiner i en oförglömlig Caravan. Foto: Leif Domnérus
Kvartettens repertoar är som tidigare nämnts både variationsrik och allround.
En tät och intensiv Miles Davis klassiker, Four, inledde konserten, följd av Horace Silvers Senor Blues, där Hasse Larsson spräckte upp rejält i vokal utlevelse.
Kapellmästare Gardiner kliver efter varje låt från trumpallen till snackmikrofonen och presenterar. Originalet till Monica Zetterlunds ljuvliga tolkning av I Morgon är en italiensk sång, Estate. Kvartetten tolkade balladen underbart och inkluderade även ett fint stråksolo av Hasse Larsson.
Karl Olandersson fyrade av en stilsäker tolkning av klassikern Stardust, varpå Mathias Algotsson mycket påtagligt visade hur han med relativt små men viktiga harmoniska skiftningar kan få Edvard Perssons Jag har bott vid en landsväg till en bluesig och groovig dänga.
Stevie Wonders Superstition fick sig en överhalning i en ganska hejdlös version signerad Hasse Larsson, samtidigt som Maestro Gardiner visade hur man spelar äkta discotrummor som samtidigt svänger. Allt genomfört med breda leenden.
En tunggungig version av Art Blakeys hit Blues March avrundade första set.
På duo inledde Mathias Algotsson och Karl Olandersson andra set lyriskt med standardlåten Undecided, varpå Karl Olandersson i rask takt hyllade trumpetarna Freddie Hubbard, Clark Terry och Clifford Brown i tre nummer.

Med bruten röst berättade sedan Ronnie Gardiner att en av hans närmaste vänner och dessutom styrelsemedlem i arrangerande Haninge Jazzklubb, Eigil Hövde, just avlidit.  Som en hyllning till denne jazzälskande och norskfödde personlighet framförde Mathias Algotsson en mollstämd och nedtonad version av den vackra norska visan Per Spelman.
Varpå Ronnie Gardiner genomför konsertens absoluta höjdpunkt, nämligen en närmast osannolik version av Duke Ellington och Juan Tizols Caravan. Uppenbart till minne av sin bortgångne näre vän spelar Ronnie ursinnigt och totalt engagerad, samtidigt som han har allt under kontroll. Rytmen sviktar aldrig, trots att han på ett virtuost vis använder hela sitt trumset och frambesvärjer ständiga nyanser, när han använder såväl trumstockar som vispar men även klubbor och till och med handflator och fingrar.  En musikalisk elegi som sänder starka signaler till en hänförd publik.
Det självklara gensvaret blev en stående ovation och det på sätt och vis onödiga extranumret I can´t get started med Karl Olandersson som sångsolist fick en hövlig respons, medan efterklangen till Ronnie Gardiners hyllning till sin bortgångne vän fortsatte att framkalla skälvningar.

Leif Domnérus

 


Comments




Leave a Reply