Picture
Lovisa Lindkvist fick det första Monica Zetterlund-stipendiet 2006. Här sjunger hon 2016 för en hängiven publik. Foto: Nilla Domnnérus
Tomrummet efter Monica Zetterlund är evigt, men hennes förunderligt självklara röst lever kvar; för såväl konnässörer som allätare. Hon var ju faktiskt något så ovanligt som en folkkär jazzartist, denna rågblonda värmlandsjänta.
När hon så tragiskt vid endast 67 år avled den 12 maj 2005 i en lägenhetsbrand beslöt några av hennes vänner att bilda en Minnesfond.
Året därpå, i september 2006 på Nalen - danspalatset där Monica Zetterlund startade sin sagolika karriär - förärades två svenska vokalartister de första stipendierna, 30 000 kronor vardera.


Picture
Lovisa ackompanjeras av pappa Bengt Lindkvist.
Ann-Kristin Hedmark belönades ”för sina svängiga och innerliga tolkningar av både visa och jazz.”
Medan juryns val av oetablerad och yngre artist blev den då 24-åriga Lovisa Lindkvist. Beslutet togs efter att juryn bedårats av Lovisas debut-cd ”That Girl!”, som gavs ut på skivbolaget LadyBird och fått mängder av berättigade lovord.
En del av juryns motivering löd: ”Utsökt intonation och klang, en personlig artikulation och fraseringskonst, föredömligt och utan åthävor, som även var Monica Zetterlunds signum.”
Det kan knappast sägas bättre.

När jag frågar Lovisa Lindkvist hur hon med egna ord vill beskriva sin legendariska förebild svarar hon chosefritt och på ett för henne typiskt lågmält vis.
- Monica sjöng enkelt och rakt, utan onödiga krusiduller. Dessutom kunde hon berätta en historia så att man blev påtagligt fascinerad.
I denna Monica Zetterlunds musikfilosofiska anda har Lovisa Lindkvist verkat alltsedan hon erhöll stipendiet. En viss grad av prestationsångest samtidigt med avsaknaden av vassa armbågar har inneburit att den i dag 34-åriga Lovisa inte riktigt nått fram till den stora publiken och erhållit det bredare erkännande som hon absolut är värd.
Ännu en förklaring är måhända att Lovisas sångkonst saknar all form av trendkänslighet, helt i den anda av oaffekterad och vardagsnära interpretation som var något av ett adelsmärke för just Monica Zetterlund. Inget wailande eller scatsjungande så långt örat når...

Dock. Lovisa har under de senaste åren framträtt i såväl Dubai som Los Angeles, förutom förstås i mångahanda svenska sammanhang, inte minst i kyrkor och privata events, liksom på en och annan jazzklubb. Oftast ackompanjerad av pappa Bengt Lindkvist, en utomordentlig pianist och arrangör, som verkat länge i svensk musikliv, framför allt i teatersammanhang.

Vid en välbesökt konsert i Lidingö Stadshus i mitten av mars gjorde Lovisa tillsammans med pappa Bengt en synnerligen uppskattad konsert. Många är de sångerskor som ser sig lämpade att tolka Monica Zetterlunds repertoar. Efter att ha avnjutit Lovisas Zetterlund-tolkningar denna benådade lördag eftermiddag kan jag med påtaglig emfas hävda att ingen gör det mer storartat och själsbesläktat än Lovisa Lindkvist. Röstklangen är ljuvlig och saknar helt förkonstling, intonationen är genomgående klanderfri och den självklara tajmingen verkar medfödd. Fraseringen är formfulländad och insiktsfull, medan texttolkningen hela vägen är innerlig och trovärdig.
Saknas något är det övertygelsen som Monica Zetterlund trots allt nervdaller hade, nämligen att den egna sången faktiskt hade vingar. Monica kunde få sin sång att lyfta och när det fungerade som bäst kunde hon på sitt eget självklara vis sjunga så som ingen annan.

Lovisa Lindkvist har de rätta förutsättningarna att förvalta Monica Zetterlunds arv. Något som kunde mer än anas vid konserten i Lidingö Stadshus. Flera av melodierna hämtade hon från den legendomsusade skiva som Monica Zetterlund gjorde med Bill Evans. Exempelvis en grandios tolkning av Come Rain or Come Shine, liksom en minst lika ljuvlig version av titelspåret från Evans-skivan; Waltz For Debby.
Olle Adolphsons dramatiska visa Trubbel presenterade Lovisa med passande nerv och balans, medan hennes sensibla tolkning av folkvisan Allt Under Himmelens Fäste var storartat vacker och fick applåder därefter.
Bobbie Ericsons En gång i Stockholm sjöng Monica Zetterlund i dåvarande Eurovisonfinalen 1963 och kom absolut sist. Så går det när kvalitet blandas med kommersiellt jippo. Lovisa Lindkvists förträffliga tolkning vid denna duokonsert med pappa Bengt hade alldeles säkert gått samma öde till mötes. Den var också för bra.

Att angöra en brygga av Lars Färnlöf och Gröna små äpplen med text av Stikkan Anderson hör till den brett förankrade Zetterlund-repertoaren. Lovisa Lindkvist bjöd på tolkningar som läckra små godbitar, helt i Zätas efterföljd.

Lovisa presenterade även den kanske mest avlyssnade Zetterlund-sången; Sakta vi gå genom stan, med text av Beppe Wolgers och arrangemang av Georg Riedel efter ett amerikanskt original. (Walking My Baby Back Home.) Monica gjorde den svenska versionen första gången 1961 och det blev en solklar succé. Jazz med svenska texter som rymde såväl ömhet, som värme och sann poesi blev en ny och fräsch upptäckt för många lyssnare.

På konserten i Lidingö Stadshus gjorde Lovisa Lindkvist en magnifik tolkning av denna sång, ackompanjerad av pappa Bengt.

Jag gjorde en upptagning med enkel utrustning och vågar mig på att lägga ut den som en länk till denna artikel. Trots tekniska brister framgår Lovisas mångfacetterade och starkt personliga sångkonst, så som hon låter i dag. Klicka på länken här nedan.

Lyssna och njut av Lovisa Lindkvist, en vokalartist som på ett utomordentligt vis förvaltar arvet efter Monica Zetterlund!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 


Comments




Leave a Reply