Picture
Monica Zetterlund på estraden, mitten av 1990-talet. Foto: Nilla Domnérus
Filmen om Monica Zetterlund: En musikalisk höjdare,
som tyvärr även inkluderar karaktärsmord.

(Visas lördag 2 januari 2016 på SVT 1 kl 21.00)

När Monica Zetterlund förolyckades vid 67 års ålder i maj månad 2005 miste vi en unikt begåvad jazzvokalist som faktiskt även var folkkär. Förutom den gudabenådade sången ägde Monica en karisma och en scengestaltning som gick hem även i stugorna och TV-sofforna. Filmen om denna vår genom tiderna främsta jazzsångerska premiärvisades i september 2013 och blev en kassasuccé. Inte minst på grund av Edda Magnason, som tolkade och sjöng Monica Zetterlund på ett smått kongenialt vis. Tyvärr inkluderar filmen även karaktärsmord av grövsta kaliber. Läs mer om detta på Jazzportalen och läs gärna även porträttet jag skrivit om den på alla sätt och vis enastående Monica Zetterlund.

Som jazzälskare ser man självklart förväntansfullt fram mot att få möta sina hjältar i gestaltad form på bioduken. Filmen om Billie Holiday - Lady Sings the Blues - från 1972 med Diana Ross i huvudrollen var i det avseendet en stor besvikelse. Associationerna till en av jazzens största vokalister gavs aldrig någon näring, snarare handlar det om en kommersialiserad förvanskning av en genial och kämpande artist, som i grunden aldrig hade något annat mål än att söka sig djupt in i jazzens och bluesens allra mest ärliga och nakna skrymslen.  

När jazzentusiasten Clint Eastwood år 1988 tog sig an att producera filmen om Charlie Parker, kort och gott betitlad med Parkers smeknamn Bird, var vi många som hoppades på något bättre. Men icke. I stället för en intensivt livshungrig och ständigt kreativ Charlie Parker fick vi oss till livs en seg och försagd Forest Whitaker. Så långt från den färgstarke och virile Charlie Bird Parker man kunde tänka sig.

När filmen om vår egen Monica Zetterlund premiärvisades i augusti 2013 kunde man med glädje konstatera att Edda Magnason hade förmågan att gestalta vår genom tiderna främsta jazzvokalist på ett högst förnämligt vis. Såväl karaktärsmässigt, men även mycket godkänt vad gäller sången.

Som komplement till Eddas vokala välljud kunde vi även fröjdas åt den musikaliska inramningen, med idel högklassiga svenska jazzartister, högst förnämligt i arrangemang av den mångbegåvade pianisten Peter Nordahl.

Så synnerligen synd då att manusförfattaren Peter Birro i sin jakt på originalitet och profilering har skrivit fram Monica Zetterlunds pappa Bengt som en livstrött tjurskalle, helt utan feeling och förtroende för den karriär som hans genuint begåvade dotter kämpar för att uppnå.

Känner man till sanningen var det i själva verket så att Monicas pappa Bengt var en hängiven jazzdiggare som till och med försökte hålla liv i en liten skivbutik, där Monica efter skolan var med och hjälpte till med affärerna (som naturligtvis gick dåligt - det var ju jazzplattor pappa Bengt försökte kränga).

Det var också i den där lilla skivaffären som Monica fick smak för jazzen och de främsta amerikanska vokalisterna, som hon efterapade så gott det gick med egentillverkade engelska glosor. Till och med att hon hade sina första sångjobb med dragspelande pappans hobbyorkester, där för övrigt mamma Greta ingick då och då vid kontrabasen.

Om detta får vi inget veta i filmen. Däremot en förvanskning av pappa Bengt, ja det finns skäl för att även använda kraftuttrycket karaktärsmord.

Dessutom framställs mina dagars upphov, det vill säga Monica Zetterlunds kapellmästare Arne Domnérus, som en timid, snarast försagd orkesterledare, glasögonförsedd och med cigarett i mungipan, dessutom påstådd arrangör av det musikaliska materialet.

Man behöver inte vara son till denne altsaxofonist och ledargestalt inom svensk jazz för att veta att han varken var timid eller försagd, dessutom aldrig glasögonförsedd och aldrig i hela sitt liv rökt en enda cigarett samt dessutom och icke minst aldrig någonsin skrivit eller arrangerat ett musikstycke.

Inget ont om den gode saxofonisten Fredrik Lindborg, men någon likhet mellan Fredrik och kapellmästaren i filmen om Monica Zetterlund är mycket svår att finna.

En grundregel som inte bör tummas på är att om man beskriver en person med sitt rätta namn bör de grundläggande karaktärsdragen stämma med tolkningen. I fallet Sik-Bengt, det vill säga Monica Zetterlunds pappa Bengt Nilsson och Dompan, det vill säga min pappa Arne Domnérus, är det inte mycket som stämmer i Peter Birros filmmanus.

Men Edda Magnason är jättebra och Peter Nordahl har skrivit finfin musik och det ska vi vara tacksamma för.

(Filmen om Monica Zetterlund visas i SVT 1 lördag 2 januari 2016 klockan 21.00) 

    MONICA ZETTERLUND - EN SVENSK SENSATION

    Som tonårig jazznörd i skiftet mellan 50- och 60-tal bar min ungdoms hjältinnor namn som Billie Holiday, Sarah Vaughan och Dinah Washington. Svarta sångerskor med storartad känsla för synkoper och uppenbar förmåga att tolka och levandegöra texter. Vokalisterna i pappa Arnes orkester på Nalen gav mig inga kickar. Mera refrängsångerskor än jazzartister, konstaterade jag brådmoget och förnumstigt. Hade man som tolvåring blivit intervjuad i egenskap av ungt jazzorakel i Stockholms Tidningen av självaste Carl-Eric ”Cool-Eric” Lindgren, då dög varken Bibi Johnson, Siw Malmqvist eller Inger Axö. Tre damer som passerade revy i Dompans refrängstall utan att jag föll i farstun det allra minsta.

    Men sen hände något.

    På uppdrag av Nalenbasen Topsy Lindblom lyckades pappa städsla Monica Zetterlund. Som kapellmästarson hade jag förmånen att slinka förbi de stabila och skinnpajsförsedda vaktmästarna på Gata Regerings 74 utan att behöva köa vid biljettluckan. Till all lycka avkrävdes jag inte heller någon ålderslegitimation. Hade så skett skulle jag tvingats vända i entrén. Men privilegiesamhället har som bekant alltid fungerat tillfredsställande för den som råkar segla på en räkmacka. Den jazztokige sonen till orkesterledaren hade ju även fått nådig klapp på axeln av självaste Nalendirektören Topsy Lindblom.

    Alltså hade jag redan innan fyllda femton vårar hunnit digga in såväl Stan Getz och Mose Allison som Lucky Thompson och Toots Thielemans. Liksom jag även haft förmånen att skratta mig dubbelvikt åt tokstollar som Mats Bahr, Al Joe och Bertil Bertilsson inne i Cabaret Harlem.

    Men jag hade aldrig hört en svensk sångerska som Monica Zetterlund.

    Jag minns första gången mycket väl. Hon satt lugnt och stilla vid sidan av orkestern, uppe på stora scenen. När det var dags för refrängsång klev hon helt avspänt fram till solistmiken.
    Och sjöng jazz!
    Känslan var en smula överväldigande och den blandades med påtaglig glädje. Tänka sig att en ung svensk tjej kunde låta på ett sätt som gjorde att avståndet till de amerikanska förebilderna krympte till nästan ett intet!
    Från denna första gång minns jag också att jag tyckte hon var väldigt smal, mycket söt och synnerligen blond. Och att hon hade världens varmaste leende när vi hälsade.

    Nästa tydliga minnesbild är när skivan Swedish Sensation släpptes, ganska snart efter att Monica börjat sjunga på Nalen. Skivan blev en slags bekräftelse på det jag hade tyckt mig höra redan första gången. En sångkonst, så förunderligt naturlig och utan krusiduller, med en sällsynt vacker klang. Dessutom med en frasering som på ett högst personligt sätt lyfte fram melodin. Allt detta med en auktoritet som liknade den som bara de riktigt stora jazzmusikerna var kapabla till.

    Hon var verkligen en Svensk Sensation.

    Snart fick jag också uppleva att hon var väldigt snäll. I egenskap av bildskönt sångfynd förekom hon i annonser för kvalitetsklockan Omega. Som fattig studerande med alldeles för låg veckopeng frågade jag henne om det var möjligt att fixa en klocka till ett bra pris? Visst! Vi ses där och där, då och då, så ska vi greja det. Sa Monica. Varpå hon kom schvissande tur och retur till klockagenturen på Kungsgatan i en taxi från en repetition på Cirkus ute på Djurgården, bara för att hjälpa mig att få ett armbandsur till inköpspris. Snacka om räkmacka…

    Sedan vet vi alla hur det gick. Den förunderliga och oförlikneliga Monica Zetterlund blev något så ovanligt som en folkkär jazzsångerska, men även en genuin showartist och uttrycksfull skådespelare, som gick hem i både slott och koja, älskad av såväl konnässörer som musikaliska allätare. Må vara att hennes publika kärleksförhållande kom att baseras mer på teve, revyer och filmer än på den högkaratiga jazzsången.

    Vi som diggade nervpirrande jazz likaväl som framträdanden med mycket humor och garv fick alltså dubbel utdelning. Hade man sedan lyckan att få komma henne litet närmare via intervjuer och privata möten, ja då växte bilden av en person som var mångfacetterad, älskvärd, gladlynt och samtidigt mycket vänsäll.

    Att hon redan tidigt var en stor jazzsångerska visste vi ju via den sensationella debutskivan. När sedan den skiva hon gjorde i New York som 22-åring med amerikanska storheter äntligen släpptes, 36 år efter inspelningen, ja då fick vi även klart för oss att hon hade gjort en magnifik insats för svensk jazz redan 1960 i Bell Sound Studios på Manhattan. The Lost Tapes heter skivan och tillsammans med Monica medverkar storheter som Thad Jones, Zoot Sims, Jimmy Jones och Milt Hinton. En ung svenska dimper alltså ner i jazzens huvudstad och går in i en studio med några av de främsta amerikanska jazzmusikerna. Och hon gör det lika naturligt, självklart och strålande bra som när hon stod där på Nalen och sjöng inför dansande publik!

    Ett par år senare levererar Monica ett absolut jazzmusikaliskt mästarbevis, när hon en söndagseftermiddag i augusti 1964 kliver in i Europa Films studio tillsammans med pianosnillet Bill Evans trio och på några timmar spelar in skivan Waltz for Debby. En sångprestation som alla sparsmakade jazzdiggare bör, nej måste, ha i sin skivsamling.

    Det förunderliga är att från mitten av 60-talet och nära nog ända fram till sin sorgliga och alltför tidiga bortgång fortsatte Monica att bjuda på vokala jazzimprovisationer som gick utanpå det mesta. Eftersom revyandet och filmandet tog så mycket tid blev det ont om rena jazzinspelningar. Men vi som ofta passade på att höra henne live vet att det alltid fanns chans till högtidsstunder. Efter en sådan – i Bollnäs sommaren 1986 – satt jag en lång stund med Monica i logen efteråt och pratade om allt och inget. Just detta möte ledde till en längre artikel i Dagens Nyheter. Bland annat säger Monica där att hon är så förbaskat trött på att efter så många år ännu lida av rampfeber. Denna oförminskade nervspader gav förstås upphov till en del dalgångar i hennes karriär. Men paradoxalt nog innebar det också att spänningen och förväntningarna fanns där också. Jazz är ju en underbar konstform för inspiration och improvisation. Efter ett bejublat framträdande i Malmö bodde vi på samma hotell och gick kvällen därpå ut på krogen tillsammans. I tidningen fanns en strålande recension från konserten. Monica bad mig läsa texten och jag drog igång. Näe, sa hon efter ett tag, jag läser. Varpå hon gjorde ett mindre revynummer av uppläsningen. Nerv, dramatik och humor blandades i hennes läsning och vi bara njöt.

    Vid ett annat tillfälle och i en annan intervju bad jag henne försöka förklara finessen  med jazzsång. På nåt sätt är jazzen oförstörbar, svarade hon. Ibland är den enkel, ibland finns det massor av harmonier. Som sångerska måste jag alltid försöka hitta ett nytt sätt att frasera, för att få fram den rätta känslan.
    När jag ställde följdfrågan om vad som är allra viktigast, tänkte hon efter en lång stund. Närhet, sa hon sedan. Där har du ordet, sån är jazzen när den är som bäst.

    Monica Zetterlunds storhet kan beskrivas med många vackra adjektiv. Frågan är om inte detta enkla ord kommer sanningen närmast.

    Närhet.

    TEXT: LEIF DOMNÉRUS
    FOTO: NILLA DOMNÉRUS

Picture
Glad skribent med boken om Z i nävarna. (Där texten ovan publicerades). Foto: Nilla Domnérus
 


Comments




Leave a Reply