Sjungman Janson. Så kallar han sig gärna, den vokale och smått folkkäre mångsysslaren Claes Janson. Alltid beredd att borda en estrad för att leverera en vacker visa eller jordnära blues. Måhända även en välkänd schlager eller helt enkelt en pålitlig jazzdänga. En charmig liten barnvisa kan det också handla om.
Ständigt på vakt navigerar Claes sångskutan med omdömesgill närvaro och generös värme. Den vältajmade barytonrösten fungerar som garanti för en trygg musikalisk seglats, oavsett det råder stiltje och långsam ballad eller blåser upp till krabb sjö och vindsnabba swingmelodier.
I sommar den 30:e juli fyller Sjungman Janson 70 och firar samtidigt 65 år som sångartist. Felräkning? Njae, framträder man och får gage redan som femåring stämmer det nog rätt bra.



Vän av ordning kan förstås misstänka att det handlar om otillåtet barnarbete.
Claes svarar med sitt mjukt mullrande skratt att det var nog snarare så att han var ivrig och verkligen bad att få sjunga tillsammans med den där dragspelsgubben som gick omkring bland hyreshusen i Nyköping, där Claes framlevde sina barndomsår.
- Eftersom jag redan som parvel sjöng ofta och gärna hade jag koll på dragspelarens repertoar; mestadels populära schlagers, men även någon jazzigare dixielåt. Det var en tradition att folk kastade ner mynt inslagna i tidningspapper. Gubben med dragspelet bestämde att han skulle ta silverpengarna, 10- och 25-öringar, medan jag fick kopparpengarna, 1-, 2- och 5-öringar.
- Faktiskt var det ofta jag som vann på affären eftersom de flesta slängde ner kopparpengar...
Picture
Claes Janson tillsammans med Kjell Fernström, Claes Askelöf, Per Johansson & Jocke Ekberg, den 19 mars 2017. Arrangör: Jazz i Spånga.
Musikintresset ärvde Claes från pappa Stig som extraknäckte i dansband. Medan modern, förutom att laga utmärkt mat, hade en klart godkänd sångförmåga. Att Claes begåvats med både musikalitet och kocktalang är uppenbart. Mamma Maj-Britt vann den dåtida tävlingen "Sveriges bästa matmamma" och Claes började faktiskt sin karriär i restaurangkök, vilket framgår av hans egenkomponerade kokbok, "Cooking, med många Jansons Frestelser" som kom för några år sedan. En rikt varierad och lustfylld musik- och matresa som Claes förnöjsamt redovisar som "slutsåld sedan länge". Han funderar dock på möjligheten att ge ut Cooking-boken via nätet. Att det finns fler intresserade än de 1 500 musik- och matentusiaster som hann införskaffa ett exemplar, det är högst troligt.
Picture
Cooking-boken med många Jansons Frestelser, en härlig musik- & matresa!
Mat behöver vi alla, men trots allt är det musiken som är huvudingrediensen i Claes Jansons välfyllda skafferi. I tidiga tonåren bildade han ett band som fick heta The Rocking Stompers.
- Vi var med i en musiktävling och vann. Själv blev jag utnämnd till "Sörmlands Rockprins". Det var ju kul men ännu roligare hade varit att få bli Rockkung. Men jag var för ung för att vara kung, bara tolv år...
På grund av pappas arbete gick flyttlasset snart till Sundsvall och Claes kom med i en ny konstellation; Canyon Group, inspirerade av förebilder som Kingston Trio och Lonnie Donegan, men även Pete Seeger. En talangscout från bokningsbolaget Telstar spetsade öronen och la fram ett kontrakt, som Claes och hans spelkompisar genast signerade.
- Tre folkparksturnéer i rad mellan åren 1963-1965. Drygt hundra spelningar varje sommar, kors och tvärs i vårt avlånga land. Svettigt men kul och lärorikt, summerar Claes tonårens erfarenhet av showbiz.
Han insåg samtidigt att ytterligare studier vore klokt. Nästa anhalt blev därmed Uppsala Universitet. Inget fel att plugga statskunskap, men musiken fanns där hela tiden. Mer och mer kände Claes att ungdomsidolerna Elvis Presley och Cliff Richards inte erbjöd honom tillräckligt tuggmotstånd. Däremot Louis Prima, Fats Domino och Ray Charles. Med Claes egna ord var dessa mestadels svarta artister "fan så mycket ballare!"
Picture
Ett litet urval av de många skivor i eget namn som Claes Janson givit ut under en fantastisk karriär.
Till all lycka fann Claes själsfränder i lärdomsstaden Uppsala. Snart hade han tillsammans med likasinnade dragit igång det tunggungiga gänget Good Morning Blues. Året var 1967 och ett bevis så gott som något på bandets kapacitet och popularitet är förstås att GMB än i dag är igång och bjussar på Kansas City-blues av bästa märke. Femtio år och eventuellt världsrekord för ett ännu aktivt bluesband, som dessutom vågar sig på en bred repertoar där såväl jazzlåtar som känslosamma ballader ingår.
- Blues, hävdar Claes bestämt, måste inte alltid bygga på tolv takter och få ackord. I första hand är det en fråga om feeling. Med den rätta känslan kan både en svensk visa, en swinglåt eller en schlager mycket väl fungera som en perfekt blues!
Claes är en kreativ och impulsiv individ som inte så sällan givit efter för oväntade utmaningar. Med sin allsidiga sångrepertoar och hyfsade gitarrkunskaper accepterade han mot slutet av 1960-talet ett erbjudande om att bli klubbvärd och underhållare för Club 33 i det soldränkta Spanien. Kontaktytan vidgades och  1970 fann han sig plötsligt vara delägare i ett av Solkustens inneställen i Marbella; Bar Internacional. Med stamgäster som Sean Connery och Anita Ekberg blev det en och annan drink, men mestadels stod Claes bakom grytorna i köket och lagade till egna specialiteter som vitlökskyckling, heta räkor i lerkrus eller en häftigt kryddad Chili Con Carne. Självklart bjöd han även på bluesig sång á la Sjungman Janson, inspirerad av gäster som gitarrikonen John Mayall eller den ärrade vokalhjälten Joe Cocker. 
Som kock håller Claes stenhårt på att råvarorna ska vara dagsfärska och hålla högsta kvalitet.
- Det hände att kostnaden för inköp översteg gästpriset på matsedeln. Jag och min svenske delägarkompis var kanske litet väl naiva och tänkte inte precis i ekonomiska termer. Men jäkligt kul hade vi under tiden vi drev stället och många festliga minnen lever kvar.
- Exempelvis hade vi en duktig diskare på krogen, en rumlare vid namn George Best, en av världens skickligaste fotbollsspelare. Vi tog emot honom med glädje, sedan Manchester United sparkat ut honom...
Picture
- Blues? Javisst. Men det behöver inte alltid vara exakt tolv takter!
Det som trots allt lockade Claes åter till hemlandet vid mitten av 1970-talet var möjligheten att vara med om att som scenmästare både på och bakom estraden starta dåtidens inneställe i Stockholm; nya Hamburger Börs. Erbjudandet kom från Börsens artistchef Lars-Magnus Jansson, tillika bror till Claes. 
Artisterna var ofta de främsta i showbiz, från Lena Horne och Sammy Davis till Victor Borge och Johnny Cash. Dyra juveler som betalades med - visade det sig - svarta pengar från spelautomater, vilket innebar att skattmasen häktade ägaren och försatte stället i konkurs, efter blott ett spektakulärt år med världsartister. 
- Att kolla in när Sammy Davis bytte identiskt lika silkesstrumpor gång på gång för att hitta de som han tyckte passade bäst till steppskorna var en säregen upplevelse. 
- Likaså att se Victor Borge traska varje dag från sitt lyxhotell till Börsen, trots att vi erbjöd limousin. När gaget skulle kvitteras visade han sig vara en ekonomiskt sinnad gentleman. Han ville nämligen även ha de pengar som en "limmo" skulle ha kostat!

Efter äventyret med Hamburger Börs erbjöds Claes att bli chef för jazzklubben Fasching. Att hamna i epicentrum för svensk jazz kändes vältajmat för Sjungman Janson, vars sångambitioner i genren blues och jazz växte för var dag. 
Förmågan att agera avspänt och vänskapligt med en publik är inte allom givet. För Claes del är detta inget problem, han hör till de alltför få artister som kan få scenen att kännas som ett vardagsrum med ett gäng kompisar. Därför har han också under många år varit presentatör vid festivalerna Stockholm Jazz & Blues på Skeppsholmen och Huddinge Jazz & Blues. 
Att han agerade programledare på Fasching var självklart, inte minst vid de dåförtiden ofta förekommande direktsändningarna i Sveriges Radios program Club Jazz. En och annan blues fick han också tillfälle att bjussa på från Faschings estrad. 
Men suget efter en kraftigare dos av eget musicerande växte som sagt och efter ett par år som "dirre" på landets främsta jazzklubb kände Claes att Sjungman Janson var nog den yrkesroll han borde prioritera.
Picture
- Vi är där för publikens skull, inte tvärtom. Claes Janson har en mycket bestämd uppfattning om relationen artist vs publik.
- Jag kände för att bredda paletten och sökte till Musikhögskolan, motiverar Claes den relativt korta sejour i början av 1980-talet, då han utsatte sig för sångutbildning på Ackis. Han säger medvetet "utsatte sig" eftersom han fick uppleva hur exempelvis den välmeriterade sångpedagogen Torsten Föllinger tydligt markerade ogillande inför den repertoar som Claes föredrog. 
- Vi kom helt enkelt inte överens och jag slutade hos honom, sammanfattar Claes de högre sångstudierna. 
Viss hjälp med att vårda tonsiller och stämband hade han däremot inget emot, speciellt i samband med förkylningar och heshet.
- Monica Zetterlund tipsade mig om en bra logoped och det funkade bättre än Ackis...
Tillägger Claes angående den del av sångkarriären som inbegriper röstvård. Sin egen naturliga teknik har han allt sedan dess värnat om. 
Att förmedla känslor som framkallar gåshud och tårar är svåra saker att lära ut.
- Tänk bara på Zäta, säger Claes begrundande, hon var ju helt outstanding och hon inledde sin karriär som växeltelefonist i Hagfors. Sånglektioner var liksom inte hennes grej...

Som frilansande vokalartist har Claes Janson från tidigt 1980-tal vuxit till en bluesens, jazzens och visans centralgestalt i svenskt musikliv. Gugge Hedrenius Big Blues Band gav honom möjlighet att sjunga kraftfull blues med ett tungt och lagom ruffigt storband i ryggen. Medan den succéartade konstellationen Soul Train med bland andra världstrumpetaren Gustavo Bergalli utvecklade en musikalisk häxkittel där jazzig soul och funk ingick i framgångsreceptet. Vilket bland annat resulterade i utmärkelsen Årets Jazzgrupp 1986.

När Claes 1990 får möjlighet att spela in den första skivan i eget namn - Frestelser - får även visan sin rättmätiga plats i repertoaren. Där ingår nämligen kompositionen "Har du kvar din röda cykel?" som kommit att bli hans signaturmelodi. Den fungerar lika bra på en intim jazzklubb som under Allsången på Skansen. Att den finns kvar på repertoaren nära trettio år efter premiären beror helt enkelt på ett ihållande krav från publiken.                                           
- Visst kan den kännas litet uttjatad ibland, erkänner Claes.                                                               
- Men, tillägger han med ett begrundande tonfall, vi är ju där för publiken skull, inte tvärtom.

Kan en stor och stark bluesman även sjunga gosiga barnmelodier? Javisst, ett utmärkt bevis för detta är plattorna som kom 1988 och -91 där Claes samarbetar med kompositören Georg Riedel och textförfattaren Barbro Lindgren. Skivorna heter Nu Sjunger Näktergalen och Lilla Ungen Min. Den senare belönades med en Grammis för årets bästa barnproduktion.
Självklart har samarbetet med kompisarna i Good Morning Blues fortsatt och 1992 släppte gänget en riktig bluesstänkare: Never Make A Move Too Soon.
Berömmer man Claes för att vara en riktig "storyteller", då myser han litet extra. Inte så konstigt att han inkluderat en mångfald av musik med svenska texter i sin omfattande repertoar. Tillsammans med Bohuslän Big Band och sångkollegan Monica Borrfors har han exempelvis gjort en härlig storbandsskiva betitlad "Ramel, Ramel, Ramel."
Och som honnör till den store Cornelis Vreeswijk är skivan "Ångbåtsblues" tillkommen.
Bluesen är ständigt närvarande. På frågan om förebilder kommer svaret utan betänketid:
- Nat King Cole, Ray Charles och Stevie Wonder. Tre huvudfigurer som finns med hela vägen.
På följdfrågan om inte Frank Sinatra får plats på piedestalen håller Claes med om att Sinatra hade "en oerhörd tajming", men ändå var det något som saknades.
- Jag hittar inte värmen hos honom i tillräcklig utsträckning. Kanske beror det på att jag också väger in vilket typ av människa han var. Ganska obehaglig ibland, tror jag. Därför gillar jag Tony Bennett mera. Han sjunger strålande och kärleksfullt och verkar dessutom vara en hygglig prick...

När vi bestämmer oss för en avrundning genom att tala om alla de musiker och grupper som Claes samarbetat med genom åren inser vi genast att det nog är enklare att räkna upp de musikanter som han  i n t e  har jobbat med. En namedropping skulle helt enkelt bli alltför lång.
- Att få känna sig trygg och säker på scenen är förstås en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb, summerar Claes. Har man som jag haft lyckan att samarbeta med duktiga musiker som verkligen vet vad det handlar om, tja då är det ju bara att åka med.
- Det ständiga flackandet landet runt till olika spelplatser är krävande och tar energi, men att stå där på scenen och sjunga känns alltid som en belöning.
Så beträffande Sjungman Jansons alla förträffliga medmusikanter under ett långt artistliv enas vi om att använda den slitna men trygga devisen: Ingen nämnd, ingen glömd.
Från samarbetet för 65 år sedan med dragspelsgubben på gårdarna i Nyköping till de ännu i dag inlevelserika tolkningarna av blues, jazz och visa finns en obruten musikalisk ideologi hos den i sommar 70-årige Claes Janson.
På frågan om framtidsplaner svarar han att självklart ska han fortsätta sjunga.
- Har jag tur fungerar det i ännu ett tiotal år.
Det vet väl alla att gamla bluesgubbar aldrig ger sig!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus


 


Comments




Leave a Reply