Picture
Toots Thielemans spelar för artikelförfattaren och ger därmed också svaret på varför han spelar...
Kärt barn har många namn. Toots Thielemans hade fyra. Vid ett av många angenäma möten med denne enastående musikskapare undrade jag hur han såg på dessa fyra dopnamn i förhållande till smeknamnet Toots?
Med det ofta förekommande varma leendet och den spjuveraktiga blicken löd svaret:
- Jean doesn´t swing, Baptiste doesn´t swing, Frederic doesn´t swing and Isidor does definitely not swing.
- But Toots swings!
Sannerligen att detta snille till musikant svängde på ett helt självklart vis, oavsett han spelade gitarr, visslade eller trakterade munspel.

Det lät aldrig svårt eller tillkrånglat, men det var alltid en sublim lyssnarupplevelse. Varför? Därför att ingen kunde spela jazz på munharmonika eller vissla så sagolikt jazzigt som Jean Baptiste Frederic Isidor Thielemans.

Toots föddes 1922 i Belgien. Han var oavbrutet verksam som professionell artist under en fascinerande lång karriär. När han fyllt 90 tog han det både modiga och kloka beslutet att sluta framträda, eftersom han kände att han inte skulle orka bjuda sin världsomfattande publik på sitt allra bästa.
Några år senare, i augusti 2016 avled Toots vid 94 års ålder, sörjd och saknad av musikälskare över hela världen. 
Picture
Att få möta och språka med Toots Thielemans var alltid en källa till stor glädje.
Mitt första personliga möte med Toots inträffade 1960 på Nalen och jag var femton år. Normalt fick inte tonåringar besöka Danspalatset National under kvällstid, men jag hade viss dispens från Topsy Lindblom, ställets ägare och direktör. Dels på grund av mitt stora jazzintresse, men främst eftersom pappa Arne var kapellmästare på stället.
Topsy var bland mycket annat en driftig talangscout och Toots Thielemans hade han fått upp ögonen för redan tio år tidigare, när den karismatiske belgaren tjusade publiken i Nalens Harlemcabaret under ett gästspel som förlängdes från fyra veckor till fyra månader!
Picture
En mästare i aktion. Här på Belgiska Ambassaden.
Nu var det alltså 1960 och Toots stod återigen inför en förväntansfull publik på Nalen.  Avspänd och fnissande lekte han fram sin musik med såväl gitarr, munspel som det unikt synkoperade visslandet. Att vissla improviserad jazz unisont med gitarrspelet var något han hade börjat med i USA, där han  under 1950-talet turnerade med George Shearings band under en sexårig sejour. Den udda kombinationen av vissling och munspel innebar att Toots Thielemans uppnådde en såväl konstnärlig som kommersiell succé av sällan skådat slag.

Till Sverige återvände Toots så ofta att han till och med lärde sig svenska och kallade sig ibland skämtsamt för Totte Thielgren. När han dessutom engagerades av Hasseåtage till publikdragarrevyn Hålligång på Berns blev han till och med folkkär.

Att  som tonåring få fika med Toots på Nalens kaffeservering i Stora Salen var en fröjd, förutom att jag givetvis kände mig stolt som en tupp inför mina jazzdiggande kompisar.
Picture
Toots var bland mycket annat synnerligen språkbegåvad. Inte minst pratade han svenska utmärkt.
Toots återkommande sverigebesök utgjorde därmed såväl musikaliska som mänskliga höjdpunkter.
När jag träffade Toots i början av 2000-talet vid Jazzfestivalen i Eilat i Israel och vi gjorde en radiointervju, skrattade han extra hjärtligt när han fick klart för sig att programmet vi spelade in hade titeln Body & Soul.
Med det smeknamn han givit mig redan när jag som tonåring diggade honom på Nalen utbrast han på melodiskt klingande svenska:
- Ååh Lill-Dompan, det var faktiskt den låten - Body and Soul - som jag auditionerade till George Shearings orkester när jag kom till Staterna 1953!
Med sitt formidabla språksinne skapade Toots därmed ett svenskt verb för engelska audition.
Picture
Jazz på munspel på ett unikt vis: Toots Thielemans.
Sista gången jag fick möjlighet att umgås med Toots mer personligt var när han i början av 2000-talet förärades en hedersutmärkelse från Belgiens kungahus. Han befann sig då på turné i Skandinavien och högtidligheten avhölls därför på belgiska ambassaden i Stockholm.
När välkomstskålen avverkats var det dags att sätta sig till  bords. Toots kom fram till mig och Nilla och sa med sin mjuka röst: Jag vill sitta med er.
Vi hamnade därmed vid honnörsbordet och Toots var på sitt allra mest spirituella humör.
När desserten var aväten blev jag sittandes kvar tillsammans med hedersgästen. All uppsluppen glädje och gemenskap gjorde att jag tyckte det kunde vara dags att komplicera situationen en smula Jag ställde helt frankt frågan hur det kom sig att Toots vid så hög ålder fortsatte att spela?
Han tittade på mig med en något förvånad uppsyn. Varpå han tog fram munspelet och introducerade en oerhört känsligt anlagd version av Ellingtons Sophisticated Lady. 
Efter melodipresentation och ett kort solo tittade han på mig och svarade:
- That´s why.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
 


Comments




Leave a Reply