Picture
Möte med två storheter inom jazz- & showbiz: Rune Öfwerman & Quincy Jones.
Muntra minnen från en hipp man

"Ta hand om dig. Men se till att ha kul." En klok levnadsregel från jazzpianisten och musikaliske mångsysslaren Rune Öfwerman. Denne nestor i musikbranschen gick bort i december 2013 vid 80 års ålder och på hans gravsten på Skogskyrkogården står mycket riktigt "Take Care. But Have Fun".
I den postumt utgivna memoarboken med den något kryptiska titeln "Charlie Parker kom aldrig till Vingåker!" (Premium Publishing) bjuds vi på ett profilstarkt porträttgalleri och en mängd muntra minnen från den notoriske historieberättaren Rune Öfwerman. Snyggt och propert redigerat av Runes trogne vapendragare på  skivbolaget Gazell, Dag Häggqvist, tillsammans med välmeriterade kulturskribenten Lasse Westman samt Runes son Staffan Öfwerman. Härlig läsning för alla jazznördar!


Sista gången jag personligen träffade Rune Öfwerman var i augusti 2013, några månader före hans bortgång. Precis som vanligt hade Rune en ny story på gång och eftersom han visste hur mycket jag uppskattade hans berättarkonst bjöd han på en kul men ganska så grov berättelse om en ung mans mödosamma sexdebut. Mötet med Rune skedde på Mosebacke Etablissement i samband med en hyllning till sverigevännen Quincy Jones, som självklart befann sig i händelsernas centrum.
När jag något senare såg Rune böja sig över Quincy vid honnörsbordet var jag ganska säker på att han drog sin senaste story. I vimlet något senare ställde jag frågan. Rune bekräftade att så var fallet; "Men tyvärr förstörde Quincy storyn genom att dra slutpoängen innan jag kommit så långt..."

(För den nyfikne lovar jag att berätta storyn komplett. Inboxa mig på Jazzportalens mejladress så fixar vi det!)
En tid innan sin död hade Rune Öfwerman skissat på minnesbilder, storys och personliga möten. Eftersom han inte hann sätta en rejäl punkt fick de ovan nämnda närstående personerna slutföra sammanställningen. Därav bokens underskrift "I stället för mina memoarer."
Att bokens titel lyder "Charlie Parker kom aldrig till Vingåker!" blir dock aldrig riktigt klarlagt. Eftersom legenden Parker vistades blott en dryg vecka i Sverige i november 1950 - mestadels på konsertestrader och krogar i landets större städer - var det väl inte så konstigt att han inte hann med att besöka Vingåker? Rune Öfwerman växte dock delvis upp i den gudsförgätna avkroken och det var även där han - motvilligt - fick sina första pianolektioner.
Att lära sig Aftonklockorna efter noter gick dock inte upp mot att digga Glenn Miller som pausmusik på ortens biograf.
Jazzbacillen drabbade unge herr Öfwerman och när han i begynnande tonåren återigen bor i Stockholm drar han sig inte för att ringa mästaren på boogie-woogie; Charlie Norman.
TBC-drabbade Charlie gav dock inga lektioner och Rune letade ambitiöst vidare bland höjdarpianisterna. När han får träffa den lysande modernisten Claes-Göran Fagerstedt visar det sig att Fager även är en baddare på boogie-woogie.

Runes målsättning att bli pianist på riktigt får sig en knuff i rätt riktning och han övar som besatt på pianot i den lyhörda lägenheten i Stockholms innerstad. Långt senare får han höra att en av huvudstadens kapellmästare hört honom genom de tunna väggarna. Runes familj bodde nämligen granne med en mjölkbutik. Kapellmästarens utlåtande gladde förstås:
- Det bor en pianist bakom mjölkaffären där jag köper mjölk. Han blir bättre och bättre för varje liter jag köper!

Stockholms unga jazzgarde återfanns ofta bland Adolf Fredriks musikklasser. Även Rune sökte sig dit, mest för att han ville kolla in brudarna som gick på intilliggande hushållsgymnasiet...
Företagsam som alltid tog han sig även till musikskolans aula och satte sig vid flygeln för att improvisera fram en boogie-woogie.
Georg Riedel och Lasse Bagge hörde till de elever som råkade komma förbi. Strax hade Rune funnit nya spelkamrater och vägen in i jazzens värld stakades ut alltmer.
Även Charlie Parker kom därmed också in i handlingen mer konkret. Som 17-åring hörde Rune den oförliknelige Parker på Konserthuset och tog sig även till Nalen samma kväll, där The Bird fortsatte att spela inför förundrade lyssnare. Till och med att Rune hörde till den illustra skara som samma natt fick äran och nöjet att höra den högoktanige Parker jamma på Van der Lindska Valven i Gamla Stan. Knappast Vingåker med icke desto mindre ett minne för livet.

Målet som Rune Öfwerman satt upp redan som liten blev till verklighet. Som frilansande jazzmusiker kom han att ingå i många olika orkesterar och turnerandet blev en del av vardagen. Öppenhjärtigt och samtidigt älskvärt berättar han i memoarerna om många av de profilerade musiker han lärt känna. Han har uppenbart ett särskilt gott öga till karaktärer som trumpetaren Roffe Ericson och trumslagaren Röjarn Nyberg. Musiker som är allt annat än vardagsgrå och som ofta hittar på så kallade practical jokes för att locka till skratt. Eller är de helt enkelt bara vimsiga och tankspridda. Som till exempel när Rune ingår i Roffe Ericsons kvintett och kapellmästaren har glömt adressen till spelstället i landsortsstaden. Roffe kliver in i en telefonhytt och bläddrar planlöst i en katalog; han minns förstås inte heller folkparkschefens namn.
- Leta på Andersson, det heter dom alltid! Ropar Röjarn utanför telefonkiosken. Där inne står kapellmästare Ericson, på väg att bryta ihop...
En typisk sådan händelse som få kunde återberätta mer livfullt och spjuveraktigt än den gode Rune Öfwerman.
Picture
Rune Öfwermans läsvärda minnen, utgivna på Premium Publishing.
Redan som tonåring visade Rune prov på arrangörstalanger, som när han ordnade skoldanser och köpslog med Nalendirektören Topsy Lindblom om att få hyra någon attraktiv artist som tillhörde Topsys stall. Parallellt med pianospelet kom Rune att utvidga den egna producentverksamheten, speciellt under de många år då han arbetade och även var gift med sångartisten Sylvia Vrethammar. Turnerandet vidgades och omfattande även ett flertal besök i sambans hemland Brasilien.

Det omfattande nätverket kring Rune Öfwerman växte förstås ytterligare när han knöts till skivbolaget Gazell, där den rutinerade och välrenommerade branschprofilen Dag Häggqvist skötte ruljansen. Tillsammans utgjorde Rune och Dag ett svårslaget team när det handlade om att samarbeta med världsartister som Chet Baker, Stan Getz, Toots Thielemans och Red Mitchell. Vilket inte hindrade att de även producerade svenska kvalitetsartister som Tommy Körberg, Cornelis Vreswijk och Monica Zetterlund. Rune Öfwermans fäbless för absurd och bisarr humor finns också bevarad på skiva; han spelade nämligen in såväl Lasse O´Månsson som Kalle Sändare.

Skarpa gränser för vad som var passande eller tidsenligt var knappast Rune Öfwermans filosofi. Däremot fick det gärna vara både svängigt och muntert, i kombination med en stor och härlig glimt i ögat.
Precis sånt som vi alla behöver mycket av, för att klara livets stundom kärva villkor.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

 


Comments




Leave a Reply