Artikel i OrkesterJournalen nr 5 (oktober) 2012

Fredrik Norén - ett jazzmusikaliskt kraftverk

Text: Leif Domnérus Foto: Nilla Domnérus

Att driva en förstklassig jazzorkester i över trettio år är en kulturgärning som tveklöst kan betraktas som både storartad och beundransvärd. Dessutom smått unik. Fredrik Norén har på ett enastående sätt visat att en sådan bedrift faktiskt är möjlig.

Sedan 1978 fram till för något år sedan har FN Band varit en ständigt aktuell och stadigt framåtblickande ensemble i svensk jazz, såväl här hemma som internationellt. De inhemska turnéerna har omfattat de flesta av våra jazzklubbar, medan de utrikes har varit så vidsträckta som exempelvis Indien, Malaysia, Sydamerika och Island. Samt förstås; ett flertal svängar i jazzens hemland USA.

Som trumslagare med ett osvikligt energirikt flöde och inkännande beat hör Fredrik till de främsta. Som talangscout är han förmodligen oöverträffad. Rollen som bokare behärskar han till fullo. Och som kapellmästare är han älskad och uppskattad av de många unga musiker som fått chansen att frodas i den utpräglat musikaliska miljö som karaktäriserar FN Band.

Icke att förglömma det egna skivmärket Mirrors, där olika upplagor av det egna bandet blivit dokumenterade. Liksom även den oskattbara musiken från Börje Fredriksson, gestaltad av gruppen Sister Maj´s Blouse. Eller de odödliga melodislingorna skrivna av Lars Färnlöf för gruppen Sansara. Sist men inte minst, den underbart fina dokumentationen av Lars Gullins musik.

Allt detta sammantaget gör Fredrik Norén till en av de verkliga förgrundsfigurerna i svensk jazzhistoria.

Vi möts i Stockholms skärgård, en vacker sensommardag. Här på Utö har den i dag 71-årige Fredrik Norén vistats sedan barnaår. Hans föräldrar hyrde stuga på ön och Fredrik fullföljer släkttraditionen, tillsammans med sin brasilienfödda hustru Helena. Boningen är enkel; ett timrat 1700-talstorp utan moderniteter, men fyllt av atmosfär. Trädgården är grön och lummig; så nära havet att man ibland förnimmer doften av de saltstänkta vågorna.

Sedan ett par år är Fredrik drabbad av stroke. Flera hjärnblödningar har skadat motoriken och omöjliggör fortsatt trumspel på hög nivå. Sjukdomen har även inneburit en påtaglig försämring av rörelseförmågan och Fredrik tvingas ta sig fram med käpp, alternativt rullator. Givetvis en katastrof, speciellt för en person som vigt sitt liv åt att producera den rytmiska puls som utgör ett grundämne i all levande musikalisk verksamhet.
Inför mötet oroar jag mig för att Fredriks sinnelag har förmörkats alltför mycket och i värsta fall innebär att samtalet blir alltför dystert.
Fredriks egna ord skingrar farhågorna när han nyktert konstaterar att det som drabbat honom givetvis är alldeles åt helsike. Det kunde knappast vara värre.

- Men snacka kan jag fortfarande och jag tänker inte ta livet av mig!

Med den lugnande deklarationen slår vi oss ner invid syrenbersån och inleder med den smått outgrundliga frågan varför vissa människor blir helt betagna av jazz, medan det stora flertalet uppvisar en oförstående attityd.

- Tja, svarar Fredrik och kisar mot solen, jag vet bara att för mig var saken klar på direkten. Häftig musik som svängde och gav utrymme för improvisation och personliga uttryck. Om jag någonsin tvekat? Aldrig.
Efter en prövotid med kornett blev det från 13-årsåldern trummor som kändes mest naturligt.

Självlärd och med ett bestämt mål att bli yrkesmusiker sökte Fredrik spelkamrater bland de yngre förmågorna i Stockholms frilanskretsar. Han lyssnade mycket på trumlegender som Buddy Rich och han gick igång rejält på Art Blakey. Säger sedan med ett typiskt korthugget skratt att den första idolen han hörde live faktiskt var Rune Carlsson. En trumkollega som är blott ett halvår äldre än Fredrik själv.
Likt förebilden Rune strävade Fredrik efter allt fler jazzjobb men tog även folkparksturnéer med artister som Carli Tornehave och Östen Warnerbring.
-  Ren överlevnadsstragegi, förutom att man alltid lär sig något nytt, menar han.
- Sedan plötsligt sitter man där och kompar en gigant som Lars Gullin! Jag hajade inte hur stor han var förrän jag fick chansen att lira med honom.

Att nappa på vikariat har Fredrik aldrig bangat för. Som att spela med Bengt Hallbergs trio när Egil Johansen var förhindrad.
- Vi lirade i västafrikanska staten Liberia inom ramen för ett biståndsprojekt och Svend Asmussen var gästsolist. Plötsligt annonserade Svend att nu blir det trumsolo. Massor av afrikaner framför estraden och det kändes lite skakigt. Men responsen var mäktig och känslan var skön.

Fredrik minns med välbehag många skiftande musikaliska projekt under de formativa åren på 60- och 70-talen. Historiska spelningar på Gyllene Cirkeln, med amerikanska stjärnor som Dexter Gordon och Ben Webster var förstås höjdpunkter.
- Dexter var magnifik. En underbar snubbe och stor speleman. Tjugo år efter att vi lirat tillsammans i Stockholm hänger jag på jazzklubben Bradley´s i New York, efter en spelning på Manhattan med mitt eget band. Plötsligt står Dexter Gordon där i entrén. Han går fram till mig och viskar i örat "Norén in Dreamland". Jag lovar, det var en skön feeling…

Fredrik myser. Minnena bubblar under ytan. Vältajmat ljuder en ångvissla. Det är Waxholmsbåten som är på väg att kasta loss och återvända till stan.

- Tre signaler, det betyder "jag backar", konstaterar Fredrik. Och lägger till:
- Det är väl precis vad vi håller på med nu…

Så sant, vi backar och kommer in på en annan viktig händelse på 70-talet; gruppen Sansara med kornettisten och mästerlige kompositören Lars Färnlöf, plus storheter som Bernt Rosengren och Bobo Stenson. Ännu ett projekt där Fredriks initiativförmåga kom väl till pass. Innan Färnlöf avled 1994 hade han hunnit be Fredrik att ge ut Sansaramusik från 1976, som ännu var outgivet.
Och visst. På det norénska skivmärket Mirrors kom under 2000-talet cd-skivan Sansara plays the music of Lars Färnlöf. Av exempelvis DNs Johannes Cornell bedömd som "hårdsvängande, melodiös och hutlöst underhållande". En exakt beskrivning.

Fredrik myser återigen. Samt tillägger lite korthugget att bra musik ska ha en publik, det är väl självklart?
Ungefär i de banorna tänkte han också 1978 när FN Band tog form. En ensemble som skulle komma att bli en livskraftig institution under drygt tre decennier! Den i dag smått legendariske bandledaren konstaterar chosefritt:

- Det fanns så många bra musiker som inte hade jobb. Det var utgångspunkten.

Visst låter det självklart när Fredrik redovisar sin vision. Givetvis var det inte så enkelt. Men med en ständigt målinriktad attityd hade han snart samlat ett gäng unga begåvningar kring sig. Många och långa repetitioner, därefter minst lika omfattande och ofta svårflirtade arrangörskontakter. Med solister som Stefan Isaksson och H P Andersson på tenor- respektive barytonsax växte dock ryktet om ett samspelt gäng med högoktanig energi som backades upp av den ständigt alerte och hårdsvängande Fredrik Norén.

- När vi fick utmärkelsen Jazz i Sverige av Rikskonserter 1980 med skivinspelning och sverigeturné då började det lossna ordentligt.

Komna så här långt i kronologin kostar faktiskt Fredrik på sig ett rejält garv, samtidigt som han visar upp ett stolt ansiktsuttryck. Vilket han har all anledning till. Ty under den tid som förflutit fram till dags dato har hans skapelse FN Band skördat lagrar i princip över hela världen. Förutom att orkestern etablerat sig som en musikalisk storhet här hemma. En namedropping bland de framåtsträvande musiker som vuxit i Fredriks plantskola förtjänar respekt. Saxofonister som Joakim Milder, Robert Nordmark, Fredrik Ljungkvist och Tomas Franck. Trumpetare som Gustavo Bergalli, Nils Janson, Magnus Broo och Niklas Barnö. Basister som Dan Berglund, Filip Augustsson, Torbjörn Zetterberg och Hans Backenroth. För att inte tala om pianister som Esbjörn Svensson, Daniel Karlsson, Torbjörn Gulz  och Erik Lindeborg.  Imponerande, eller hur?

En fråga som infinner sig är hur det går till när en musiker slutar för att lämna platsen till en instrumentkollega. Fredrik svarar att det ytterst sällan uppstått problem. Fantastiskt nog verkar alla de skiften som skett genom åren ha fungerat utan krångligheter. Någon slutar, med en vilja att gå vidare. Varpå Fredrik ständigt haft öronen på vid gavel och kollat in någon ny och lovande adept.
Att det fungerat på så vis får man klart för sig genom att lyssna med några av de många som medverkat i FN Band genom åren. Fyra av dessa beskriver sina personliga upplevelser av tiden i Fredriks band i anslutning till denna artikel. Sammantaget belyser deras minnesbilder på ett högst intressant vis den obetvingliga kraft och målinriktning som utgått från Fredrik Norén. Läs till exempel Hans Backenroths otroliga men alldeles sanna beskrivning av hur kapellmästare Norén ställer sig framför ett rullande intercitytåg. Bandet måste ju hinna fram till spelningen!

Konfronterad med smakprov från olika positiva röster deklarerar Fredrik på sitt direkta sätt att visst tusan är han nöjd med det han åstadkommit. Men så tar han sats där han sitter i trädgårdsstolen och häver med stor möda kroppen i upprätt ställning.

- Samtidigt är jag jävligt missnöjd med den här förbannade stroken! Den har satt en massa käppar i hjulet för mig. Jag har ju inte gjort tillräckligt ännu!

Utbrottet är fullt förståeligt och djupt gripande.

Ett kraftverk som Fredrik Norén vid full vigör är exakt vad en undanskuffad men livsviktig musikform som jazz verkligen behöver.

LEIF DOMNÉRUS


För att få ytterligare perspektiv på Fredrik Noréns mångfacetterade, viktiga och unika gärning inom svensk jazz bad jag fyra medlemmar från olika epoker av Fredrik Norén Band att själva berätta fritt ur hjärtat om hur de upplevt att spela med Fredrik.
Joakim Milder, Hans Backenroth, Magnus Broo och Erik Lindeborg tog sig an uppgiften med lust och glädje. 


Joakim Milder om Fredrik Norén:

Då och då blir man tillfrågad var och när man studerat, och även om jag påbörjade mina formella musikstudier vid KMH så kommer inget lärosäte att kunna mäta sig med FNB. 1987 blev ett vägskäl tydligt då jag av skolans ledning efter avslagen studieuppehållsansökan ombads välja mellan KMH och frilansandet (läs FNB), ett val som inte vållade mig några sömnlösa nätter och som jag aldrig ångrat.

Jag vet att Fredrik aldrig har betraktat sitt band som ett lärosäte, och det kommer alltid att i första hand vara en miljö där väldigt mycket fängslande, stark och självständig musik skapats. Men vi är många som fått privilegiet att formas i denna bördiga mylla, och på insidan kunnat följa alla turer i den vardag som väntar en aspirerande jazzmusiker. Alla de moment som bara klarnar i praktiken, samspelet, det intuitiva formskapandet, spelglädjen och hur man hanterar såväl med som motgångar. Fredrik är en sann medmusiker, han spelar tätt intill dig hela tiden, med en osviklig förmåga att ge musiken en riktning, en känsla av att den är i tillblivelse. Han sticker med eftertryck hål på all självhögtidlighet. Många ljuva turnéminnen vårdas ömt. Naturligtvis magiska musikögonblick, men också vardagen. Fredriks obligatoriska "ere nån som e hungrig?" c:a sju minuter efter tågets avgång, och hur vi alla, Gustavo, Esbjörn, Christian och jag, hörsammade denna förklädda vädjan, och intog det som fortfarande förtjänade att kallas restaurantvagn, med vita dukar och tre-rätters, för ett par timmars enastående gemyt.

När Fredrik nu drabbats av ohälsa, så hoppas vi först och främst att hälsan återvänder och att han kan greppa stockarna igen. Men vi måste också sörja för att all den kunskap och visdom han förmedlat blir tillgänglig även för senare generationer.

Fredriks situation sätter också ljuset på hur erbarmligt illa vi tar hand om äldre kulturarbetare. En för våra politiker alltför oglamorös grupp som i regel uppbär minimipension, väldigt magert med inkomstmöjligheter och sällan kommer ifråga för större stipendier.

Återinför och utvidga den statliga garantilönen!


Hans Backenroth om Fredrik Norén:

Fredrik Norén är för mig en personlighet och en av svensk jazz frontfigurer - med en aldrig sinande ungdomlig entusiasm. Sveriges Art Blakey? Likheter finns, men drivkraften hos Fredrik är en stark passion för musiken samt lusten att spela – inte att efterlikna någon annan.
Jag var med i Fredrik Norén Band mellan 1988-90 – två år som mer eller mindre avgjorde mitt val att bli musiker och på så sätt förändrade mitt liv. Men det var av en ren tillfällighet som jag 1985 hörde FNB för första gången. Jag hade åkt från Karlstad till Stockholm för att lyssna på Jaco Pastorius. Kvällen efter gick jag på Strömsborg, ett ”jazzens Mecca” – i stora salen spelade Gugge Hedrenius Big Blues band med Mel Lewis, i pianobaren Red Mitchell och i matsalen spelade Fredrik Norén Band. Större delen av kvällen blev jag sittande lyssnande på just FNB. Det som slog mig först var att bandet inte bara bestod av fem bra solister utan att det verkligen lät som ett ”riktigt band”. Jag hade inte en aning om låtarna var ”standards” eller komponerade av medlemmarna i bandet men det spelade liksom ingen roll – gruppen hade ett eget sound. Ett typiskt kännetecken för alla upplagor av FNB under åren, skulle det visa sig. Fredrik hittar nämligen inte bara bra musiker utan har även ett sinne att kombinera ihop olika solister/personligheter och genom sitt ledarskap forma det hela till just ett ”band” – Fredrik Norén Band! Och för Fredrik har alltid det nuvarande, aktuella bandet varit ”det bästa han någonsin haft” – precis som det ska vara. Det var Esbjörn Svensson som rekommenderade mig för Fredrik och gjorde att vi fick kontakt. Esbjörn var pianist i FNB (även på Strömsborg) och vi spelade ofta tillsammans under åren på Musikhögskolan. Och då jag hade möjlighet gick jag och hörde FNB på Café Gråmunken i Gamla Stan. En dag ringde telefonen, det var Esbjörn som sa att Fredrik sitter bredvid och vill prata med dig. Fick då frågan om jag ville vara med på en spelning med Bernt Rosengren Storband på Fasching - utan repetition... Fredrik sa ”lyssna på mig bara så löser det sig”.  Och det gjorde det, och roligt var det också! Detta blev mitt första riktiga möte med jazzlivet i Stockholm - för i storbandet ingick ”alla” musiker. Dessutom, rakt framför mig i publiken satt Red Mitchell och lyssnade på varenda ton från min bas.

Fredrik ringde mig igen efter några veckor om att vikariera i hans eget band på Fasching. Det var Stefan Isaksson, Håkan Fahltin, Esbjörn, Fredrik och jag. Nu fick jag verkligen känna på energin som Fredrik matade bandet med – vilken kväll och inspiration det var!

Drygt ett år senare blev jag medlem i FNB. Det blev mycket turnerande och det var inte alltid lätt att få detta att gå ihop med studierna på Musikhögskolan.

Turnébilen fullkomligt kokade av alla ”taper” vi lyssnade på, det var diskussioner om musik från morgon till kväll. Fredrik kändes som en jämnårig för oss – öppen för all sorts musik, han hade bra koll på våra intressen och ville alltid höra om det var ”något nytt på gång” i musikvärlden.

Fredrik hade spelat med alla – som Gullin, Dexter, Ben Webster och vi fick höra många stories. Men Fredrik är ingen person som lever på saker som hänt förr i tiden utan det är nuet som är det väsentliga. För varje spelning hade en alltid närvarande ”här & nu känsla” vilket ju är kärnan i all levande musik.

Fredrik trumspel? Svängigt, kraftfullt med ett ”stort beat”. Och något mer som jag uppskattade var vispspelet, som hade det där riktiga ”Elvin Jones-rullet” som jag som basist älskar att ha i ryggen.

Fredrik skrev musik och han sporrade alla i bandet göra detsamma - eller ta med låtar som vi ville spela. Jag minns bla att Fredrik hörde Sting sjunga ”Someone To Watch Over Me” på TV, en ballad som vi sen tog upp och spelade med bandet. Allt som vi kände att vi kunde göra något personligt av stannade kvar i bandets repertoar.

Jag måste få nämna en sak som på ett roligt sätt visar envisheten och dedikationen hos Fredrik. Vi hade spelat i Blekinge och var på väg hem - första sträckan med rälsbuss och sen byte i Alvesta till Intercitytåg mot Stockholm. Men rälsbussen blev försenad så när vi packade ur trummor, bas mm på perrongen så började Stockholmståget att rulla. Fredrik släpper allt och springer rakt ut på spåret framför tåget - som hade ca 6-7 vagnar… Sekunderna efter hörs ett öronbedövande signalhorn, bromsarna tjuter - och tåget stannar. Det blir helt tyst och jag rusar fram mot loket och befarar det värsta.

Men, där står Fredrik och skriker åt lokföraren ”- Vad håller du på med egentligen? Vi har gig i Stockholm ikväll och du bara kör ifrån oss. Backa tåget - NU! Och tro det eller ej - lokföraren backade, dörrarna öppnades och vi lastade på våra prylar och hann till giget! Att konduktören sen på resan var fullkomligt ursinnig är en annan historia.

Bandet spelade intensivt - turnéer, skolkonserter, utomlands – men jag började så småningom också spela mer och mer i andra konstellationer. Så efter att jag varit med i lite mer än 2 år kom till sist läget att det nu var dags att gå vidare.

Efter jag slutat ringde Fredrik ibland för att höra hur allt gick, om jag spelade mycket, om hur livet var i största allmänhet. Samt att han berättade om nya bandet, förstås.

Fredrik har under många år gjort så mycket för Svenskt jazzliv – både i och utanför Sverige. Nuförtiden spelar många Svenska band utomlands, men på 80-talet var FNB mer eller mindre ensamma om att göra detta.

Han har även hittat mängder av alternativa spelställen och fått många att lyssna på jazz som knappt ens hört talas om ordet jazz innan. Jag vågar t o m påstå att majoriteten av alla svenska jazzgrupper som finns idag har någon anknytning till Fredrik.

Snacka om kulturgärning – Fredrik borde ha utmärkelse för detta!
 

Magnus Broo om Fredrik Norén:

Jag träffade Fredrik 1986 första gången. Då fick jag vara med och vikariera i hans band. Gustavo Bergalli kunde inte vara med. Fredrik var väldigt entusiastisk och man kände direkt att han älskar musik och att han älskar att spela trummor. Sedan dröjde det till 1990 då jag kom hem till Sverige och vi började repa med hans nya band i hans lokal på Vikingagatan i vasastan. Jag ringde till Fredrik och sa att jag bor i Stockholm nu och undrade om vi kunde spela nån gång. 

Det blev ju så att jag spelade i hans band i åtta år. Så mycket som vi repade hösten 1990 har jag nog aldrig repat med något annat band före eller efter. Det var väldigt intensivt. Vi var ute på många roliga turnéer och vi satt jämt och diskuterade musik efter giggen. Fredrik hade alltid mest energi av alla i bandet var alltid siste man att gå och lägga sig. Hur kan vi utveckla musiken och bli ett bättre band. Lyssna på det här o.s.v. 

Fredrik hade ju redan då mycket rutin och vi yngre i bandet lärde oss väldigt mycket av honom. När vi var på scen så gav han alltid 100%. Det var allvar och man kände hans respekt för musiken. Otroligt sväng och en grym energi. Tack vare Fredrik fick jag se hur det var att turnéra i Sverige. Vi var ju också en hel del utomlands i Asien, Europa och USA. Överallt vi kom så kallade folk alltid Fredrik för "Boss". Det har väl kanske med hans utstrålning att göra. Fredrik har alltid tagit mycket väl hand om sina musiker och grillfesterna på Utö hos Fredrik och Helena blev en tradition som alla alltid såg framemot.

 

Erik Lindeborg om Fredrik Norén:

Fredrik Norén Band är som bekant en institution i sig i svensk jazz. Jag har tillsammans med Niklas Barnö, Magnus Dölerud, Niklas Wennström och Fredrik utgjort den senaste upplagan av denna organiskt skiftande ensemble. Nu är det ett par år sen vi spelade tillsammans sist, men jag känner mig ändå i hög grad som medlem i gruppen.
Jag tror att Fredrik skulle hålla med mig om att vi är ganska lika. Detta har lett till många heta diskussioner i replokalen, men lika ofta till magiska musikögonblick. Som en sann konstnär bör, i mitt tycke, spelar Fredrik alltid på riktigt. Det är ingen skillnad i musikaliskt fokus mellan att sitta i replokalen och spela igenom samma stycke för tjugonde gången, eller att sitta på scenen och spela det inför publik.

Från första gången vi spelade tillsammans har vi lagt ved på varandras musikaliska brasa. Jag har ett intensivt, ibland desperat uttryck, Fredrik är den musiker som bäst har kunnat matcha det. En vanlig känsla efter en konsert är att det var trevligt, men inte riktigt nog. Med FNB har det aldrig varit så, efter varje konsert var jag fullständigt slutkörd. Vi gav allt vi hade varje gång vi spelade.

Som nybakad jazzmusiker från Musikhögskolan har det varit av enormt värde att turnera med en artist som format sina värderingar i en tid när jazzen hade en annan ställning än den har idag. Att umgås och spela med Fredrik är att hela tiden vara medveten om jazzens betydelse, och att vara en stolt utövare av denna konstform.
Jag är mycket stolt över skivan vi gjorde med FNB. "Inside Up" sammanfattar det vi arbetade med så hårt och så länge i Fredriks lokal i Gamla Stan.

 


Comments




Leave a Reply