Hildur Alice Babs Sjöblom, född Nilsson var en på många sätt unik artist. Hon föddes 26 januari 1924 i Kalmar och avled vid 90 års ålder den 11 februari 2014 i Stockholm. På ett alldeles självklart vis valde hon en livsväg där hennes sångkonst och artisteri fick blomma ut, helt och fullt. Helt adekvat heter hennes memoarer från 1989 "Född till musik."
Duke Ellington uttryckte det sålunda:
- Alice Babs har all den värme, livsglädje, rytm och tragik som för mig är jazzens innersta hemlighet.


Visst kan det upplevas som en uppenbar självmotsägelse om man hävdar att den borgerligt välförankrade och tryggt musicerande Alice Babs även var en revoltör. Men ändå; hur kan man på annat sätt beskriva en blott femtonårig skolelev som i prydhetens år 1940 sätter upp ett finger i luften under musiklektionen och utbrister Swing it magistern! När chocken lagt sig blir det ännu värre. Under det ekivoka artistnamnet Linda Loy ikläder sig 15-åringen på kvällen en blank, åtsmitande aftonklänning och framträder syndigt nog som refrängsångerska med sin musiklärares orkester på en barnförbjuden danssalong.
Sådant liv och leverne för mer än sjuttio år sedan är givetvis rebelliskt. Så våghalsig är bara en revoltör.
Fast det var ju bara på film, hörs vän av ordning säga. Jovisst, men även i levande livet framstod fröken Alice Nilsson på ett sätt som knappast var gängse för dåtida tonårsjäntor. Tillsammans med pappa Jean på pianopallen hördes hon ofta och gärna inför vuxenpublik och redan vid den här tiden blandade hon friskt i repertoaren. Pappas komposition Joddlarflickan gick hem likaväl som Bing Crosbys megahit Sweet Sue och gagerna var välkomna, även om de var små. Hemmet i Västervik andades inte precis lyx, med torrtoa på gården och inget rinnande vatten inomhus.
Picture
Tidig bild på en blivande stor artist.
Inte blev familjens standard bättre efter att ljudfilmen infördes, pappa Jean var nämligen i första hand stumfilmpianist och självklart sinade jobben när bioljudet var ett faktum. Tyvärr knakade även äktenskapet för Alices föräldrar och 1937 beslöt sig mamma Hildur för att på vinst och förlust flytta till Stockholm med sina tre barn. Färden skedde på dåtida sätt med båt och den nyblivna tonåringen Alice konstaterar att efter den seglatsen skulle hennes liv komma att ta en helt annan kurs.
Picture
Alice Babs gjorde tillsammans med dottern Titti reklam för tuggummit Toy.
Med sedvanlig energi och framåtanda hade Alice mycket snart sjungit sig fram i huvudstaden. Främst via skoldanser och en och annan firmafest tillsammans med pappa Jean, som dök upp då och då.
Hos farbror Sven i landets enda radiokanal övertygade hon med en för sin ålder ovanlig säkerhet och 1938 gjorde hon sina första inspelningar i Din Egen Röst-studion. Dagmar Sandström förestod studion och när det var dags att diskutera artistnamn konstaterade fru Sandström lakoniskt att "Du ser ut att heta Babs." Så fick det bli.
Alice Babs tidiga repertoar på de 78-varvare som vaxades var melodier som Mood Indigo, Solitude och Caravan. Uppenbarligen var hon redan då en hängiven Ellington-beundrare. Något som skulle sitta i resten av livet. Förunderligt nog skulle hon komma att möta sin musikaliske hjälte redan året därpå. Duke Ellington passade nämligen på att fylla 40 år i Stockholm, 1939. Han uppvaktades på hotellet med ett rungande Ja må han leva av en ungdomskör. En av sopranerna var Alice Babs Nilsson. Någon närmare bekantskap stiftades inte vid det tillfället, men Alice minns mötet med följande exalterade ord: "Duke knockade mig! Hans energi lyste som en fyrbåk i mitt inre."
Picture
"Duke Ellington knockade mig", sa Alice Babs redan vid första mötet, 1939.
Alltmer uppmärksammad blev Alice via engagemang på flotta krogar som  exempelvis Cecil. Nisse Hellström, redaktör för jazzmagasinet Estrad, hörde henne och skrev följande: "Tösabiten är osedvanligt musikalisk och har talang i långa banor."Förutom alltmer prestigefyllda vokalistengagemang, exempelvis med kapellmästare Eckert Lundin på Chinateatern och hisnande tio kronor per kväll i gage, utökade Alice hela tiden sitt kontaktnät. Nöjeskungar som Karl Gerhard och Kar de Mumma blev vänner, liksom Povel Ramel, vars skivförråd inventerades under föräldrafria spisaraftnar. Ofta med gemensamma favoriter som Fats Waller och Bix Beiderbecke på skivtallriken. Som ett mått på hennes glupande jazzintresse kan nämnas att hon för egna pengar införskaffade en enorm skivsamling på sexhundra 78-varvare! Hösten 1939 hade Alice blivit en av publikfavoriterna i Vårat Gäng och tillsammans med dragspelaren Lill-Arne Söderberg och hans Svänggäng turnerade hon inför stor publik runt i hela Sverige.
Picture
Swing it magistern! Dotter Titti för sin mors swingtradition vidare med artisteri i egen rätt.
När filmen Swing it magistern! går upp på de svenska biograferna 1940 är det dags för Alice Babs stora genombrott. En megasuccé som omtalas i stugorna, samtidigt som det finkulturella etablissemanget förfasas. STIM-chefen Erik Westerberg anser exempelvis att "Alice Babs låter som en slyna", medan den vassa pennan Cello, Olle Carle, noterar att "slynsång fröjdar fler svenska hjärtan än herr Westerbergs kompositioner, det kan inte hjälpas." Själv minns jag den formliga chocken när jag på matinébiografen får uppleva hur en tonårstjej plötsligt börjar sjunga jazz! Det gjorde ju bara de amerikanska vokalartisterna, typ Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. Sannerligen att unga fröken Babs skakade om rejält i skallen på såväl populasen som unga och trosvissa jazznördar.
För att riktigt bekräfta sin rebelliska attityd gick den fortfarande ännu blott 15-åriga Alice Babs med på att låta sig skönhetsopereras! Hon sa sig vara tveksam, men när resultatet blev att hennes "norrköpingsnäsa" kom att se bättre ut i fotostudion tyckte hon att visst var det värt det. I dag låter väl inte skönhetsoperation så farligt, men betänk att vi fortfarande är kvar i tidigt 40-tal.

Alice Babs segertåg går vidare. Jämförelse kan faktiskt göras med den uppståndelse som ungdomsidolen Frank Sinatra fick uppleva under motsvarande tid. När Alice exempelvis far till Köpenhamn 1941 för att sjunga inför fyra utsålda konserthus på Tivoli väntar inte mindre än 20 000 danskar på hennes ankomst. Hon får träffa den danske kungen, men mycket viktigare var att hon får stifta bekantskap med Svend Asmussen. Enligt Alice är den danske violinisten "den mest amerikanske jazzmusikern av alla européer". Fröet till världssuccén SweDanes var satt.
Picture
SweDanes gjorde succé även i USA - en musikalisk trio i världsklass.
Men just detta att Alice Babs aldrig nöjt sig med att enbart sjunga jazz har bekymrat många puristiskt lagda lyssnare och kritiker. Pär Rådström stoppade exempelvis in kärva ord i en i övrigt hyllande text i tidskriften OBS. Han nämner hur han på legendariska Café Flamman får höra det senaste snacket, nämligen att Alice Babs joddlar.- Kanske drack vi den där kvällen en extra Tomtebrus för att trösta oss...Som motgift till allt det kommersiella önskar sig Pär Rådström en repertoar som mer ofta innefattar en riktig låt. "En grunka med litet skjut i." Lyckligtvis skulle det även komma en hel del av den sorten. Mot slutet av 40-talet ingår Alice i Estrads Elitorkester och gräddan av svenska jazzeliten på Stockholms Konserthus. Hon sjunger även med basisten Chubby Jacksons orkester.

Året därpå övertalas hon av Estradchefen Nisse Hellström att ingå i den legendariska Parisorkestern, som i Frankrikes huvudstad nära nog river konserttaket på Salle Pleyel. Alice sjunger Blues For Yesterday och Truckin´ med bra skjut på grunkorna, trots att hon är gravid i sjätte månaden. Europasuccén är ett faktum.
- Jag tvekade att åka på grund av min stora mage, men jag ångrar mig verkligen inte! 
Väl hemma inbjuds hon att sjunga tillsammans med Louis Armstrong och gläder både publik och inte minst Satchmo själv med en besjälad version av Sugar. Om Armstrongs egen sångerska Velma Middleton har Alice enbart berömmande ord. "Hon var litet tungviktig, men det svängde om varje kilo!" Ett typiskt rappt Babs-utlåtande.

På  50-talet har Alice Babs sina mest hektiska år och växlar hela tiden mellan jazzbetonat och mer kommersiellt. En sommarturné 1951 innefattar inte mindre än 89 folkparker och hon lierar sig med jazzgrupper som Swingin´ Swedes, där hon högeligen uppskattar bland andra trumslagaren Jack Norén; "en dröm för vilket band som helst", fastslår hon bestämt.Men hon hinner också med att spela in barnvisor av Lennart Hellsing och ren och skär populärpekoral tillsammans med Charlie Norman. Käre John blir en landsplåga och skänker Guldskiva till paret Alice och Charlie. Unikt nog hann de med ännu en Guldskiva nära femtio år senare, nämligen Swingtime Again, 1998. På den skivan finns för övrigt ett flertal exempel på det som Pär Rådström efterlyste, nämligen grunkor med skjut. Det sena mötet mellan de båda vännerna finns även förevigat på DVD. Orkestern med bland andra Kjell Öhman hammond, Bosse Broberg trumpet och Ulf Andersson tenorsax, utgör ett perfekt exempel på jazzmusikalisk underhållning av allra bästa märke. Pär Rådström skulle säkert ha blivit nöjd.
Minst lika nöjd skulle han ha blivit av att få avnjuta LP-produktionen från 1959, Alice and Wonderband. Ett storband med Arne Domnérus som kapellmästare backar upp Alice med ett lysande jazzmusikaliskt koncept. Ellingtons Just A-Sittin´& A-Rockin´ på den skivan är jazzsång på en nivå som är fullkomligt betryggande.

SweDanes blir under sent 50-tal ett underhållningsbegrepp som kombinerar swing och sväng med virtuost musikanteri och humor. Alice Babs lierar sig med danskarna Svend Asmussen och Ulrik Neumann, fiol respektive gitarr. Alla tre sjunger utmärkt, stämmorna klingar galant, svänget är omutligt och den breda publiken förtjusas, liksom även finsmakarna. Så pass att de tre skandinaverna bjuds in till musikshowernas hemland, USA. Mottagandet är succéartat och amerikanarna lockar genast med ännu en jätteturné, denna gång över hela landet i två månader och vi är nu inne på 60-talet.

Men. Vid 37 års ålder och 22 års oavbrutet sjungande har Alice Babs fått nog. Hon uttalar öppet att ett nervöst sammanbrott varit nära och hon deklarerar att nu är det dags att åka hem och ta hand om familjen. Sagt och gjort; Alice Babs vet vad hon vill. I stället för att turnera kombinerar hon det stillsamma hemmalivet med sånglektioner. Arior och romanser, italienska och franska, mycket Bach.
Picture
Alice tillsammans med maken Nils-Ivar. Ett livslångt kärleksförhållande.
Så värst länge höll det inte. Hon lockas i februari 1963 att medverka med den musiker hon beundrat allra mest; Duke Ellington. Samarbetet sker i en svensk tv-produktion från Cirkus i Stockholm och finns bevarat på DVD. När Ellington kort därefter ringer och inviterar henne till Paris för en skivinspelning konstaterar hon tveklöst att "Då var det återigen dags att hänga av sig köksförklädet." I Paris arrangerar Duke tillsammans med Billy Strayhorn musik anpassad för Alice Babs unika sångregister, som sträcker sig över 3.5 oktaver. Skivan som släpps 1966 bär titeln "Serenade to Sweden" och är kort och gott banbrytande. Ellington har tidigare i karriären haft en vokalartist, Ivy Anderson, vars ordlösa sång harmonierade med Ellingtonorkesterns unika klangregister. Med Alice Babs vid solistmikrofonen har Maestro Ellington funnit en artist som visar sig ha ännu större förmåga att berika orkesterns sound. Duke erbjuder fast engagemang men Alice nobbar. Hon går med på att göra inhopp, den samarbetsmodell hon från och med nu föredrar. Extra lämpligt är det när Duke är på Sverigebesök, vilket sker flera gånger under 60-talet. I USA gör hon sin första kyrkokonsert med Ellington, 1968 i New York. Samarbetet fortgår fram till ett halvår innan Duke Ellingtons bortgång i maj 1974. På  skivan "Duke Ellington in Sweden 1973", inspelad i Malmö i oktober 1973, finns deras sista underbara samarbete förevigat. Skivan är ett måste för alla älskare av Alice Babs. Allra sista mötet mellan Alice och Duke är en kyrkokonsert i Barcelona i november 1973, som aldrig dokumenterades.

Därefter drar Alice Babs återigen på sig köksförklädet. Tillsammans med maken och ungdomskärleken Nils-Ivar Sjöblom flyttar hon till Spanien. Solen, värmen och havsbrisen passar hennes bronkitsargade röst mycket bättre än det svenska klimatet.
Golf blir alltmer hennes favoritsyssla och hemmet i närheten av Malaga blir en plats som ofta välkomnar svenska vänner och gäster.
När jag själv hade nöjet i mitten av 80-talet kunde jag konstatera att Alice kunskaper om jazz är mäkta imponerande, likaväl som hennes pianospel är högst njutbart och att hon tillsammans med Nils-Ivar utgjorde ett värdpar som sannerligen förstod hur man får gäster att trivas.
Stärkt av den avspända atmosfären säger jag till Alice att om någon dag sätter vi oss ner och gör en rejäl intervju.
- Nix, svarade Alice på sitt bestämda vis. Intervjun gör vi när jag kommer hem till Sverige och det är dags för Ellingtonkonferens.
Så blev det också. Vid den första internationella Ellingtonkonferensen  i Sverige 1994 är Alice Babs i högform. Hon medverkar med liv och lust i seminarier och eftersittningar, njuter av möten och samtal med musiker som spelat med Ellington. Jag minns speciellt en spirituell Clark Terry som stolt redovisade hur mycket han lärt sig genom att gå i The Ellingtonian University.
Alice själv berättar och gestikulerar och när vi gör den avtalade intervjun griper hon med iver en restaurangservett och ritar ett formligt schema, med Duke Ellington i centrum. Ödmjukt och måhända en smula kokett placerar hon in sig själv i ytterkanten av cirkeln. Men å andra sidan, där återfinns blott världsstjärnor...
I slutet av 90-talet är spelkamraten och gamle vännen Charlie Norman med hustru Dagny på besök hos Alice och Nils-Ivar i Spanien. De bilar runt på sydkusten och stannar till vid en kyrka där Alice sedan många år är kyrkvärd och stundom även sjunger en smula. Alice får så kallad feeling och börjar sjunga. Charlie beskriver händelsen med häpnad: 
- Hennes röst var så klar, vacker och perfekt att den med lätthet skulle kunna användas för att stämma fioler!
Picture
Charlie Norman & Alice Babs i deras sista succéshow: Swingtime Again.
Operation övertalning genomförs och slutar med att Alice Babs 1998 återvänder till Sverige och genomför en triumfartad turné med 21 utsålda konserter. Projektet bär det passande namnet Swingtime Again och som tidigare nämnts finns en filmad konsertupptagning på DVD, som bör vara ett obligatorium för varje sann Alice Babs-älskare.
Ett år in på det nya milleniet går sångerskan ännu en gång in i en skivstudio och 2001 släpps en utmärkt produktion tillsammans med pianisten och arrangören Nils Lindberg:  "Don´t Be Blue." Visst märks det att sångerskan närmar sig 80, men rösten har fortfarande kvar en unik lyster och fräschör. 
I samband med detta skivsläpp gör Alice en bejublad konsert vid jazzfestivalen i Bangen i Sandviken. Jag har nöjet att göra en radiointervju med henne och slås återigen av hennes djupt liggande och konsekvent närvarande intresse för äkta jazzmusik. När jag påpekar detta svarar hon med oförställd förvåning och säger att varför skulle det vara konstigt, jazz är ju det allra bästa som finns!
När hon väl slagit fast detta gick hon upp på estraden under publikens jubel och levererade det som Pär Rådström så ivrigt förespråkade. 
Nämligen en grunka med litet skjut i.

Leif Domnérus
 


Comments




Leave a Reply