Ett gnistrande leende möter upp vid intervjutillfället. Visst, Hasse Larsson är en positiv person som ofta bjussar på ett smajl. I dag glimmar det extra, vilket beror på att han kommer direkt från en sittning hos tandhygienisten...Med kniv och gaffel i högsta hugg och dagens lunch på tallriken går vi genast igång med att språka om livet som frilansmusiker. Den i dag 58-årige basisten slår bestämt fast att varje arbetstillfälle är en utmaning och det gäller alltid att göra sitt allra bästa. Att tituleras kompmusiker har han inga problem med.

-Alla speljobb har sin tjusning, men frågan är om inte det allra roligaste är att få lira i Harlembandet med mästerpianisten Göte Wilhelmsson och alla underbara gästartister, oavsett det är superproffs eller nykläckta amatörer.
Under uppväxten i Örebro var det mycket blues och fusion som surrade i skallen och bland annat kom Hasse att lira på gitarrduo med en kompis som visade sig vara en värsting på gura. 
- Eftersom jag också ville glänsa och märkas tänkte jag att det vore smart att byta instrument. Jag prövade att spela bas och kände att det passade mig.
- Och på den vägen är det...
Picture
Harlembandet på Nalen med fr v cabaretledaren & klarinettisten Rolf Carvenius, tenorsaxofonisten Calle Lundborg, trumslagare Mats Jadin, Hasse Larsson vid kontrabasen & kapellmästare Göte Wilhelmsson vid pianot.
I Örebro fanns på tidigt 70-tal Blues Quality, ett populärt gäng som gav  inspiration och ute i stora världen var det jazzfusionprofiler som pianisten Chick Corea som intresserade. Samtidigt hade Hasse även storbandsjazz i sin närhet.
- Pappa Evan lirade saxofon med Örebros stolthet Whispering, ett av landets äldsta och bästa halvprofessionella storband. Det gick jag också igång på.
Intrycken var många och för att fånga upp alla dessa och samtidigt bygga vidare på det för en frilansare ack så viktiga kontaktnätet flyttade Hasse Larsson till huvudstaden. Väl där befann han sig ganska snart i den sitsen att han fick så många speljobb han kunde hinna med. 
- Att lira var ju det allra roligaste så jag tackade ja till i princip allt. Faktiskt så pass att jag under en period insåg att jag nog misshushållade med energin en smula.
- Men visst, det fanns ju alltid något att lära och mer och mer insåg jag hur viktigt det är att kollektivet fungerar och att samtliga i bandet är på väg åt samma håll.
Picture
Under åren har Hasse Larsson spelat med gräddan av svenska jazzprofiler och vokalartister. Många fina minnen som han bär i sitt hjärta.
- Vissa musiker jobbar hårt på att det ska funka exakt på deras vis, typ "lira så här annars blir jag sur". Sån är absolut inte jag, däremot gillar jag skarpt om jag märker att jag kan smitta av mig med mitt goda spelhumör på de andra i bandet.Att Hasse Larsson utgör en ständig trivselfaktor och samtidigt en groovig basklippa i vilket gäng som helst, det kan många medmusikanter vittna om. Alldeles oavsett det har handlat om bluesorienterat i Bills Boogie Band eller Peps Persons Blodsband, eller mer fusion- och soulinspirerat i Soul Train med Claes Janson, eller för den delen gammal hederlig swing med fiolmäster Hasse Kahn, eller Monica Zetterlunds bästsäljande album Varsamt och hitmelodin Under Vinrankan, eller mer hardbopbaserad jazz med Fredrik Norén Band, eller...
Tja, listan kan bli hur lång som helst och när Hasse lägger ifrån sig besticken efter att lunchen slunkit ner konstaterar han att få yrken kan väl vara så omväxlande som den frilansande musikantens.
Som syn för sägen beskriver han den varma känslan det var att ena dagen framträda i ett kyrkorum på duo med gitarristen och sångaren Mats Klingström i ett Dan Andersson-program, samtidigt som han någon dag senare med förväntan kan se fram mot kvällens repetition med trumslagaren Petur Island Östlunds välbestyckade storband, där det ingår såväl superproffs som elever från Ackis.
Kommande spelningar under hösten och vintern med husbandet på Nalen i Harlemcabareten hör absolut till favoriterna, det hävdar den mångsidige och till synes ständigt positive Hasse Larsson mycket bestämt.
I Harlembandet får han också möjlighet att gå loss vokalt med sin funkiga och hippa sångkonst, som han integrerar med den ständigt gungiga basfiolen.
- Då märks jag ju litet extra. Och det har jag som sagt ingenting emot...
Det goda humöret stämmer väl ihop med den befriande öppenheten.
Sån är han, Harlemcabaretens egen husbasist.

Text & foto: Leif Domnérus

 


Comments




Leave a Reply