Picture
Jazzkryss på Cinderella, 12-13 mars. Fr v Ulf Johansson Werre, Martin Sjöstedt, Antti Sarpila, Keith Hall & Alexander Brott.
Ulf Johansson Werre vid pianot alternativt trombonen och hans finske swingkompis Antti Sarpila på klarinett och sopransax har alltsedan tidigt 1980-tal träffats emellanåt för att utväxla ett intuitivt och maximalsynkoperat samspel. Senaste mötet på Jazzkryssande Ålandsfartyget Cinderella den 12-13 mars artade sig till en veritabel svängfest. Dels förstås beroende på de båda jazzkumpanernas obotliga swingkompetens, men definitivt också på grund av den eminenta uppbackningen från Martin Sjöstedt, Alexander Brott och Keith Hall på bas, gitarr respektive trummor. Ett tajt och laddat rytmkollektiv som möttes för första gången, utan några som helst initiala svårigheter. För Jazzkryssningens ambitiösa vokala utsmyckning svarade kapellmästare Werres blott 19-åriga och musikstuderande dotter Matilda.

För jazzlovers av ädla och äldre årgångar hör musik hämtad från Den Amerikanska Sångboken till omistlig stapelföda. Visst är det sant att de gamla låtarna har filats på hur många gånger som helst. Lika sant är att det även går att variera de välkända melodierna och harmonierna ungefär lika ofta. Förutsättningen är förstås att musikanterna kan hantverket utan och innan, förutom att ha tillägnat sig de amerikanska kompositörernas tonspråk i sitt musikaliska blodomlopp. Men utan en helhjärtad och omisskännlig kärlek till uppdraget uppstår ändå inte den livsnödvändiga kommunikationen mellan musiker och publik. 
Picture
Fr v Antti Sarpila, Matilda Johansson Werre, pappa Ulf, Alexander Brott & Keith Hall. Basisten Martin Sjöstedt dold men närvarande.
När tvåhundra jazzkryssande musikälskare visar att de påtagligt uppskattar svänget och inlevelsen som bjuds från estraden, då hörs  på applåderna och ser man på många glada ansikten att budskapet gått hem. Om kompositörerna sedan heter Duke Ellington, Fats Waller, Jerome Kern eller George Gershwin har mindre betydelse. De är samtliga odödliga.
Picture
Bra drag i trombonen - Ulf Johansson Werre.
Ulf Johansson Werre växlar mellan piano och trombon ungefär lika enkelt som när en durkdriven lingvist skiftar från ett välkänt språk till ett annat lika bekant. Hela hans uppenbarelse andas tillförsikt och utlevelseförmåga. Ibland litet mycket av det goda, men alltid med den professionelle musikantens prägel.
Picture
Två musikaliska själsfränder; Antti Sarpila & Keith Hall.
Antti Sarpila har en mer filosofisk framtoning, oavsett han med mjukt rundad ton i klarinetten bjussar på finstämda fraseringar eller via den originellt böjda sopransaxofonen frammanar sköna reminiscenser från Sidney Bechets tidevarv. När han vid några tillfällen bänkar sig vid pianot hörs tydligt att han inspirerats av eleganten Teddy Wilson.
Picture
Martin Sjöstedt; kontrabasist med flerfaldiga strängar på sin musikantiska lyra.
Vilken lycka att jazzmusik är så självklart komplex och samtidigt finurligt ordnad att om man händelsevis tycker att solisten har något mindre intressant att förtälja för tillfället, ja då går det utmärkt att koncentrera öronen på kompet. Just på denna jazzkryssning var den möjligheten generöst tilltagen.
Martin Sjöstedt har en osviklig känsla för att bibehålla en fundamental rytmisk fullödighet med sin kontrabas, samtidigt som han bjuder på rikt varierade och många gånger subtilt anlagda basgångar med ett härligt naturnära och äkta sound. När man hör ett så fullödigt baskomp förvånar det knappast att Martins solospel på den stora fiolen är ytterligt inspirerande.
Picture
Tradition och skön förnyelse; Alexander Brott har ambitionen och gåvan.
Jazzkryssningens största överraskning var tveklöst gitarristen Alexander Brott. Med flera år kvar till 30-årsstrecket har han bland annat vistats, övat och spelat en hel del i New York. I hans spel ingår med avväpnande elegans en honnör till 1930-talets okrönte gitarrmaestro Charlie Christian. Traditionen från föregångaren kombinerar Alexander Brott med en modern färgsättning som aldrig faller för frestelsen att bli virtuos för att blända. Han har med andra ord  tekniken men överdriver ändå aldrig. Som älskare av odödlig mainstreamjazz kan man inte annat än glädjas!
Picture
- You looking at me? Keith Hall har full koll i alla lägen.
Ursprungligen från England har trumslagaren Keith Hall vistats och verkat med utgångspunkt från Helsinki, Finland, i snart trettio år. Delvis är han för svenska lyssnare en välbevarad hemlighet, vilket är synd. Denne engelsk/finske slagverkare är nämligen en fantastisk jazzmusiker. Han behärskar sitt trumset till fulländning, hans tajming är osviklig och hans fantasifulla sätt att hantera stockar, vispar och ibland endast händerna är ett sant nöje att höra och skåda.
Att han även tagit sig några varv runt jorden på världsturnéer med exempelvis Gerry and The Pacemakers är inget han skäms för. Men att hans rytmiska hemvist är i jazzen går inte att ta fel på.
Picture
Hela svänggänget på Jazzkryssningen samlade för en rafflande finalmelodi: They can´t take that away from me!
Som vokal krydda vid denna lyckade Jazzkryssning, arrangerad av Nalens Vänner tillsammans med Viking Line, framträdde i några välvalda standardmelodier Matilda Johansson Werre. Med en vacker röst och insiktsfull känsla för jazzmelodik kan hon säkerligen utvecklas åt alldeles rätt håll. Är man blott 19 vårar har man ju all tid i världen på sig!

Apropå tid inträffar nästa Jazzkryssning på Cinderella söndagen den 14 maj. Eftersom Second Line Jazzband kommer att mönstra på vid denna avgång gäller det att vara alert. Second Line är nämligen - med all rätt - något så ovanligt som storfavoriter hos kryssningspubliken i Stockholm. Trots att de kommer från Göteborg...

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
 

 


Comments




Leave a Reply