Clark Terry hörde till jazzvärldens mest charmerande och färgstarka personligheter, både på och utanför scenen. Backstage var han ständigt sysselsatt med att underhålla sina spelkamrater och vänner med festliga storys och smågalna upptåg. På scenen utvecklade han ett briljant musikanteri, oavsett han trakterade trumpet eller flygelhorn. Ibland spelade han på båda samtidigt... 
Hans hemgjorda sångstil - mumblin´- hörde också till jazzvärldens hippaste. Han svängde i princip alltid.
En sann sverigevän var denne CT, som han kallades av vännerna. Hans 96-årsdag inträffade i går, den 14 december 2016, men han avled förra året vid fyllda 95.
Flera gånger hade jag nöjet att möta honom, första tillfället var sommaren 1973.  En händelse som också kom att beskriva en slags medieproblematik, utifrån ett kvällstidningsperspektiv.


På Aftonbladets musikredaktion i början av 1970-talet härskade skribenten och kolumnisten Bengt Melin. Efter att ha etablerat kontakt med denne smått legendariske journalist och visat honom några av mina egna texter gav han mig i uppdrag att bevaka dåvarande Jazzfestivalen i Åhus.
- Du känner till dagens jazz mycket bättre än vad jag gör, löd redaktörens motivering. Han tillade att tradjazz var nog den genre han hade bäst koll på...
Glad över uppdraget begav jag mig till skånska Åhus sommaren 1973 för att bland annat skriva om ett nytt intressant storband med Clark Terry som ledare.
För att skapa en cool verbal tvärtom attityd hade CT även låtit begreppet "bad" ingå i orkesternamnet; Clark Terry Big Bad Band. 

Strax före storbandets entré hälsar jag på Clark Terry. Han är vänligt tillmötesgående men ursäktar sig med att han måste ta hand om en orkestermedlem som mår dåligt. Det visar sig att bandets pianist Bobby Timmons har blivit akut sjuk och jag står plötsligt bara någon meter från honom, samtidigt som han blir omhändertagen av en svensk kvinnlig läkare.
Bakgrunden är att Timmons gått loss rejält på flyget över Atlanten. I stället för att ta sina mediciner hade han festat på såväl konjak som cigarrer. En extravagans som medförde att han strax innan det var dags för premiärspelning med Clark Terrys Big Bad Band helt enkelt ramlade ihop bakom scenen. Exakt där jag befann mig i den oroliga skaran av musiker och festivalansvariga.
När Clark Terrys ordinarie pianist förts till sjukhus och bandet skulle inta estraden undrade Clark oroligt om det fanns någon pianist som kunde ersätta Bobby Timmons? Bosse Bygdén, medlem i Lasse Lystedts Sextett från Umeå befann sig backstage. Han nobbade bestämt men Clark Terrys övertalningsförmåga kunde han inte stå emot.
 
När konserten drog igång begav jag mig snabbt till publikområdet och kunde därifrån studera den fascinerande introduktionen av det amerikanska storbandets nye medlem.
Umeiten Bosse Bygdéns minspel antydde skräck och kaos, men bandledaren Terry gestikulerade inbjudande och knuffade igång bandet med ett enkelt bluestema i behändig tonart och makligt tempo. Från pianot kom först enstaka toner, därefter allt fler ackord, varpå samspelet mellan de amerikanska proffsmusikerna och deras nye norrländske medspelare på pianopallen utvecklades till en skönt gungande blues med Bosse Bygdén i huvudrollen!

Denna utmärkta musikaliska illustration till improvisationsmusikens fantastiska förmåga till förbrödring rapporterade jag i min Aftonbladet-artikel, sakligt men också hängivet. Att Bobby Timmons legat utslagen backstage och blivit behandlad av en svensk läkare, det ansåg jag mindre viktigt för min musikrapportering. En bisats fick räcka, där jag kort konstaterade att storbandets ordinarie pianist blivit hastigt sjuk och ersatts av en för de flesta helt okänd musiker från Umeå. En lyhörd person som klarat det snabba inhoppet med elegans och intiutivt musikanteri.
Jag läste in min text via telefon (så gick det till på den tiden!) till Aftonbladets nattredaktion och väntade med spänning på hur min första jazzartikel i självaste Aftonbladet skulle redigeras.

Förvånad och förskräckt läser jag i stället en helsida, skriven av en jag-var-där journalist, som uppskruvat rapporterar om den dramatiska händelsen när Bobby Timmons faller ihop bakom scenen. En skakig bild av den liggande svarte musikern toppar artikeln, där det också beskrivs mycket noga att det var en svensk vit, kvinnlig läkare som gav honom första  hjälpen.
Om konserten berättades knapphändigt; inte mycket mer än det felaktiga påståendet att Bobby Timmons hade ersatts av Lasse Lystedt, i vars orkester den riktige ersättaren Bosse Bygdén alltså ingick.

Tilllbaka i Stockholm stegade jag in på Aftonbladets redaktion i de numera rivna Klarakvarteren. Träffade Bengt Melin, som i sin tur hade mött Frank Zappa kvällen innan och var ganska medtagen.
Redaktör Melin berättade målande hur Zappa förmodligen hade skadat ett revben på honom med en riktig björnkram. För att lindra smärtan tog sig redaktören för säkerhets skull en slurk av den halvflaska Renat som han hade ståendes på golvet invid skrivbordet. Även om jag hade hört åtskilliga rykten om att det söps på Aftonbladets redaktion blev jag en smula chockad över att se en journalist dricka sprit på arbetsplatsen, på blanka förmiddagen dessutom.

Så till ärendet för mitt besök. Varför publicerades inte min artikel?
Redaktör Melin svarade kortfattat: Du missade grejen.
Varpå han förklarade att "grejen" var den som AB berättat om, nämligen den akut insjuknade svarte pianisten och den snabbt inhoppade räddaren, den kvinnliga vita svenska läkaren.
Jag samlar mig och berättar att hela denna sorgliga händelse var jag med om, men såg det inte som min uppgift att beskriva. Jag var ju utsänd av Aftonbladet för att rapportera om musiken.
Redaktör Melins reaktion var både högljudd och nedslående.
- Du var där och såg vad som hände men skrev inte? Herregud, dig blir det aldrig någon nyhetsjournalist av!
Så rätt han hade, kvällstidningsmurveln Bengt Melin.

Leif Domnérus
 


Comments




Leave a Reply