Picture
Musikprofessor emeritus Erik Kjellberg samtalade med Lennart Åberg & Georg Riedel om Jan Johansson, som dog 37 år ung i bilolycka 1968.
Ett seminarium på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm den 18 november 2015 med Georg Riedel, Lennart Åberg & Erik Kjellberg

Pianisten, kompositören och arrangören Jan Johansson avled vid blott 37 års ålder den nionde november 1968 i en halkolycka på väg från hemmet i Upplands Väsby till Stockholms Central. Därifrån skulle han ta tåget till Jönköping och förenas med sina spelkamrater i Arne Domnérus orkester. Uppgiften var att genomföra en av de många kyrkokonserter i jazzton som ofta stod på ensemblens repertoar vid denna tid.
Jan Johanssons ursprungliga plan var att åka tillsammans med sina spelkamrater dagen innan. Han valde att ta tåget en dag senare för att hinna beta av en del av de många musikaliska skrivuppdrag som hopat sig. Det melodiska underlaget till filmen om Pippi Långstrump hörde till det som brådskade. Det extra arbetspasset innebar att han hann med att komponera det numera klassiska temat till Pippis signaturmelodi.
Jan Johansson körde sin bil med blankslitna sommardäck, trots att han uttryckligen lovat hustru Else att skifta till vinterdäck.
Det troligen livsavgörande däckbytet var lågprioriterat och blev därmed aldrig av./Leif Domnérus

Erik Kjellberg är jazzkännare och professor emeritus i musikvetenskap  vid Uppsala universitet. Han är även en duktig hobbypianist och vibrafonist samt författare till den omfattande och initierade boken; Jan Johansson - tiden och musiken. Utgiven 2009 på Gidlunds förlag.
Vid seminariet på Musikhögskolan samtalade Erik Kjellberg med Lennart Åberg och Georg Riedel, två av Jan Johanssons medmusikanter under större delen av 1960-talet, fram till den fruktansvärda trafikolyckan, som innebar att vi miste en av de främsta musikaliska snillen som levat och verkat i vårt land.


Erik Kjellberg inledde med en komprimerad minnesteckning.
Jan Johansson föddes 1931 i Söderhamn och började spela piano i tioårsåldern. Tidigt 1950-tal studerade han vid Chalmers i Göteborg och 1956 avbryter han teknisstudierna för att ingå i basisten Gunnar Johnsons orkester.
Under åren 1958-1960 bor Jan Johansson i Köpenhamn och spelar i världsledande tenorsaxofonisten Stan Getz kvartett. I början av 1960-talet erbjuds Jan Johansson att ersätta pianisten Gunnar Svensson i Arne Domnérus Nalenbaserade orkester. Han bostätter sig med familj i ett radhus i Upplands Väsby strax utanför Stockholm och får ganska omgående, förutom medverkan i Arne Domnérus grupp, en mängd skrivuppdrag av skilda slag. Från 1965 är han även fast medlem som pianist, kompositör och arrangör i Radiojazzgruppen, som är en form av ersättning för Harry Arnolds Radioband.
Erik Kjellberg avslutar sin resumé med att poängtera den raska utvecklingskurva som Jan Johanssons konstnärsskap beskriver. Den som avslutas så abrupt och våldsamt i och med bilolyckan på den hala novembervägen 1968.
Picture
Boken om Jan Johansson, skriven av Erik Kjellberg, utgavs 2009
På frågan hur han upplevde första mötet med Jan Johansson minns Georg Riedel att det var 1956 och låten de spelade var I Found A New Baby. Georg erkänner att vid den tidpunkten förstod han inte helt och hållet det spel som Jan Johansson presterade. Ett omdöme som kom att omvärderas kraftigt och vid en intervju jag gjorde med Georg 2005 yttrade han följande.
- Det tidiga 1960-talet var en mycket kreativ period och Jan var en viktig inspirationskälla för mig som kompositör och arrangör. Vi snackade i stort sett dagligdags om detta med stämföring och arrangemang, ganska konkreta och handfasta resonemang som kunde handla exempelvis om hur man undviker klichéer och upprepningar. Eller hur man skriver för att det ska klinga både vackert och fylligt. Jan Johansson var en av de bästa musiker jag spelat med någonsin. Han var djupt originell, hade en underfundig humor och hade dessutom en naturlig auktoritet, vilket man kanske inte alltid kunde ana.
Lennart Åberg beskrev å sin sida vilket enormt intryck Jan Johansson gjorde på honom, när de spelade tillsammans första gången 1964. Strax därefter fick Lennart ett erbjudande om att undervisa med professors titel i österrikiska Graz.
- Men när jag något senare blev erbjuden en plats i Radiojazzgruppen bröt jag faktiskt kontraktet i Graz. Anledningen? Jo, jag ville inte missa möjligheten att få samarbeta med en av de mest unika musikerna i Sverige.

Det blev allt mer uppenbart under seminariet att såväl Åberg som Riedel betraktade Jan Johansson som enastående och på sitt sätt även oöverträffad. Med Georg Riedels ord var en av hemligheterna "den bedrägliga enkelhet" som Jan Johansson uppvisade. Medan Lennart Åberg bland annat pekade på det musikaliska flöde som uppstod i samspel med den genialiske Jan Johansson. Ett flöde som aldrig stoppades upp; snarare växte.
När de två musikanterna rekapitulerar minns jag en intervju jag gjorde med Svend Asmussen, där den danske fiolmästaren bestämt hävdar att han under sin långa karriär endast vid två tillfällen upplevt en form av transcedens.
- Det var som om jag lyftes från marken och fiolen spelade sig själv. Ena gången var med Duke Ellington, andra var med Jan Johansson.
Georg Riedel pekar också på den oförställdhet som präglade Jan Johansson.
- Under en period på 1960-talet arbetade vi med jazzdans och kom i kontakt med olika koreografer. En av dessa älskade att beskriva för Jan på vilket sätt han ville ha musiken skriven. Ord som "evighet" och "moder jord" uttalade han med stora gester. Till slut tröttnade Jan och yttrade bestämt angående musikens utformning "Ge mig bara svar på fyra frågor; starkt, svagt, fort eller långsamt?"
Att Jan Johansson kunde vara både underfundig och skälmsk illustrerade Georg Riedel på följande vis.
- På turnéer i Folkparkerna tvingades Jan ofta använda sin medhavda stämnyckel för att hjälpligt justera fruktansvärt ostämda pianon. Vid något tillfälle överlämnade han till och med en handskriven räkning till folkparkschefen. Som blev ursinnig och förstås vägrade betala.
- Jan gjorde sig då besväret att stämma om pianot i ursprungligt ospelbart skick...
Att kritisera andra musiker var något Jan Johansson konsekvent undvek. Vid ett tillfälle blev han ombedd att ge sin syn på diverse pianokollegor. Alla är bra, svarade han bestämt. Alla? Undrade intervjuaren. Javisst, alla. Provokativt undrade då intervjuaren om även Liberace var bra?
- Tja, svarade Jan Johansson, han  är kanske litet mindre bra...
Picture
Underfundighetens mästare; Jan Johansson
Om Jan Johanssons påtagliga intresse för annan musik än jazz vittnade hans båda dåtida medmusikanter om med stor emfas. Allt från modern konstmusik till Jimi Hendrix, förutom att han gav prov på genomtänkta stilblandningar i såväl Jazz på ryska som Jazz på ungerska. För att inte tala om den märkliga och unika dokumentationen Musik genom fyra sekler.
Som en röd tråd under resonemanget på Musikhögskolan återkom Jan Johanssons ständiga vilja att söka sig vidare i sitt skapande. Framgången med folkmusikstycket Visa från Utanmyra från albumet Jazz på svenska tröttnade han på rejält. Själv minns jag innan en konsert, då han skulle framträda och två äldre kvinnor bad mig att be honom framföra Visa från Utanmyra.
När jag vänligt svarade att han står ju där, ni kan väl be honom själva, svarade damerna att de var alldeles för blyga. Alltså undrade jag på kvinnornas begäran om Jan kunde tänka sig att spela det populära stycket? Jan skruvade på sig och sa till slut att "Jag kommer nog inte håg den." Så bestämd var han att bjuda på något nytt att en liten nödlögn fick passera. När jag vid ett annat tillfälle berättade detta för Georg Riedel fyllde han på med att minnas en konsert då samma fråga ställdes och Jan vände sig mot publiken och yttrade mycket bestämt "Okej då, men det blir sista gången jag spelar den melodin."
- Och, sa Georg, jag tror absolut att det gjorde han inte heller.

Lennart Åberg å sin sida bekräftade hur obekväm Jan Johansson kunde bli av att upprepa sig.
- Jag har faktiskt bestämt mig för att sluta spela i kyrkor, konstaterade han i ett skede, då han kände sig mätt på andliga konserter i kyrkorum. Några fler sakrala konserter blev det därefter icke.
Konstnärens strävan efter en ständig progression var helt uppenbart en nödvändighet för den oavlåtligt framåtsyftande Jan Johansson.
Lennart Åberg avrundade:
- Vid ett tillfälle, bara några veckor innan han omkom, visade han mig notskissen till det senaste projektet han var inne på just då. Det rörde sig om att göra jazz med afrikansk karaktär. På något sätt ville han tillbaka till ursprunget.
Ett sånt uttryck hann han dock inte att utveckla.
Men! Lyssnar man till det allra sista han skrev, temat till Pippi Långstrump; visst finns det något av en afrikansk marschkaraktär i synkoperad form i den melodin?
Tänk om ändå Jan Johansson hade fått fortsätta leva!
Picture
En innertio som kände Jan Johansson väl. Erik Kjellberg, Lennart Åberg & Georg Ridel
Text & foto: Leif Domnérus
 


Comments




Leave a Reply