Picture
Georg Riedel med dotter Sarah i full färd med att bjussa unga musikvänner på fantasifull musik. Foto:Nilla Domnérus
Georg Riedel är förmodligen den svenske jazzmusiker som är mest känd för en bredare allmänhet. Förklaringen är att Georg komponerat en mängd oförglömliga melodier för en ung publik, vilket i förlängningen inneburit att han blivit närmast folkkär.

Allt från Pippi med sina guldmynt till Emil och hans många hyss och Ida och hennes sommarvisa; listan kan göras lång. Astrid Lindgren är den författare som Georg oftast har samarbetat med, men han säger sig ha lättare att tonsätta texter av Barbro Lindgren. Helt enkelt för att han upplever dessa som mer "sångbara". (Just denna syn på sakernas tillstånd vet jag inte om han pratat så mycket, men jag dristar mig trots detta att citera honom, från en av de många pratstunder vi haft. Rent musikhistoriskt är det ju rätt så intressant...)

Andra synpunkter kring tonsättandet av barnvisor jag  minns från våra samtal är exempelvis när han säger att det gäller att välja vare ton på guldvåg. "Minsta felaktig ton och melodibygget rasar samman!" Det låter dramatiskt och är det säkert också.

Ett synnerligen tänkvärt citat från ett av våra möten är när Georg grunnar på själva grundformen för komponerandet. "Enkelt men aldrig banalt." En underbar utgångspunkt för konstnärligt skapande.

Ännu ett citat som beskriver människan Georg Riedel på ett bra sätt är när han yttrar följande: "Aldrig känner jag mig så stolt som när jag går på en gata och hör ett barn nynna på en av mina melodier."

Picture
Innan en intervju med Georg strax före skolexamen bad jag en florist binda en riktigt fin blomsterkrans. Georg tog med stor förtjusning på sig kransen, medan jag knäppte på kameran.
Följande händelse inträffade för några år sedan, närmare bestämt på den saligen avsomnade Jazz- & Bluesfestivalen på Skeppsholmen. Tillsammans med Georg framträdde en grupp unga musiker samt Georgs begåvade dotter Sarah Riedel. 
Programmet baserades på Georgs barnmusikkompositioner.

Strax för konsert sitter jag på en bänk bland publikplatserna tillsammans med Georg och småpratar. Publiken strömmar till, Georg reser sig och tar plats på scenen; en timmes bejublad musikstund genomförs och under slutapplåderna kommer en äldre kvinna fram till mig och visar med ett energiskt kroppsspråk att hon verkligen har något hon vill säga:

- Tänk så mycket fattigare vi svenskar skulle vara om vi inte hade Georg Riedels musik!

Kommentaren avslöjar att kvinnan känner till att Georg hör till invandrarnas skara, han är född i forna Tjeckoslovakien och anlände som 4-åring tillsammans med sina judiska föräldrar till sitt nya hemland, på flykt undan det nazistiska helvetet.
När Georg efter konserten återigen slår sig ned bredvid mig berättar jag hur kvinnan formulerade sin beundran genom att vittna om hur mycket fattigare vi vore utan Georgs kompositioner.
Georg grunnar någon sekund och säger sedan:

- Tja, det skulle nog jag vara också...

Vi tittar på varandra och inser båda vilken fyndig replik som Georg spontant yttrat. Varpå vi båda skrattar högt och ljudligt åt det i stunden komponerade skämtet.

PUBLIKDRAGAREN STURE NORDIN

Drar mig till minnes en duokonsert i mitten av 70-talet, som jag hade nöjet att producera i min egenskap av kultursekreterare i Stockholms kommun. Utsålt långt i förväg i Spånga Folkets Hus; det var ju faktiskt den ofantligt populäre Cornelis Vreeswijk som var på gång. Han kom glad och vänlig och berättade strax innan i logen att nu hade han slutat kröka - detta som svar på en fråga som jag faktiskt inte hade ställt. Men att han gladdes åt detta beslut, det var uppenbart. 
Picture
- Inge mera kröken, sa Cornelis, strax innan konserten i Spånga Folkets Hus, tillsammans med Sture Nordin.
Medspelare till Cornelis var allas vår käre storskämtare och kontrabasist Sture Nordin.
Sture å sin sida svarade - på en fråga som jag faktiskt ställde - angående hur det var att lira med Cornelis:
- Det är toppen, en mer musikalisk person är svår att finna. Problemet är bara att han aldrig stämmer gitarren och efter ett tag på konserterna blir det bara värre. Jag ropar ibland till honom men det bryr han sig inte om. Det enda jag kan göra är att stämma om min bas vartefter. Ibland måste jag skruva så mycket att jag är rädd för att bashalsen ska gå av...

Dags för konsert. Totalt utsålt, inte en stol ledig i lokalen. Sture går fram till ridån och petar undan tyget en bit för att kika ut på publiken.
Sen vänder han sig om till mig och Cornelis och säger med sin underbart varma och spelande blick:

- Inte faan visste jag att jag är såå populär!

Att Sture Nordin var en fyndig och ständig ordvitsare är bekant för de flesta inom jazzkretsarna, såväl musiker som diggare. Jag hade nöjet att umgås ganska mycket med denne charmige person. Sture hade nämligen en bror som var kusk med eget stall på Solvalla. Eftersom jag under en period var begiven på dobbel och spel kom jag att slösa delar av studielånet på Solvalla travbana.

Sture och jag trivdes tillsammans där på Valla och mellan loppen hände det sig att vi tog en eller två pilsner på travkrogen. Jag berättade för Sture hur jag slet med att få bra ton i en inte alltför välvårdad kontrabas. Fingrarna mina var inte tillräckligt härdade och ibland blödde jag på högra handens pekfinger rätt ordentligt. Det går lättare om man har väl inspelade bassträngar, lärde mig Sture. Och vips, nästa gång vi träffades på Valla grävde han i rockfickan och fick fram fyra strängar som han själv hade spelat på. Ta dom här sa han, då kanske det går litet bättre...

Sån var han, alltid vänlig och ständigt med glimten i ögat. Eftersom han gärna stödspelade på brodern Rune Nordin, som sällan vann, gick totospelet oftast på minus för den gode Sture.
Vilket inte hindrade honom från att göra en privatinspelning på ep-skiva med titeln Kärlek och Trav. Där sjunger han om hur just kärlek och trav är det bästa han vet. Och bäst av allt är alla vinster han håvar in på hästspelandet. Till och med så mycket att han ibland river kupongerna innan hästarna gått i mål. "Ty dom andra dom måste ju få vinna nån gång!"

Sista gången jag träffade Sture spelade han i Harlem på Nalen i samband med en skivrelease.

I trängseln efteråt stod jag med en tallrik, ett glas vin och insåg att kniven jag fått tillsammans med gaffeln var onödig. Jag trängde mig fram till serveringsbordet och råkade stöta ihop med Sture, som höll på att plocka ihop basfiolen och förstärkaren.

- Förlåt Sture, jag ska bara tränga mig fram och lägga tillbaka den här kniven.

Sture tittar med sin vänliga blick på mig och säger utan en halv sekunds tankemöda:

- Det är väl inget att gaffla om...

Ännu en minnesbild, den här gången av Cornelis. Vi står några stycken och pratar  under en paus vid en kylig konsert på Skeppsholmen. Det är verkligen inte många plusgrade i luften och Cornelis fastslår med bestämd röst: "Nej, här kan man fan inte stå kvar för då fryser man arslet av sig".

Varpå han tillade att "Man har ju bara ett arsle..."

Därefter svängde han runt och daskar sig själv där bak, samtidigt som han stegar iväg.
Inget konstigt kan tyckas. Men det var synkroniseringen med orden, gesten och det där svänget på kroppen som gjorde att minnesbilden etsade sig fast.

Musiktermen "sväng" var nämligen helt passande på vad den store trubaduren gjorde; det "svängde" om honom även just i den stunden när han klappade sig själv på ändalykten, yttrade de få orden och snurrade runt ett halvt varv innan han traskade iväg.

Ungefär lika självklart som när han såg till att det svängde om de till synes enkla melodier som han tonsatte med sådan unik finess.

LEIF DOMNÉRUS

 


Comments

13/09/2017 11:54

I am glad to be able to read your article. It's an interesting and educative address.

Reply



Leave a Reply